Det här är Android

Redan innan den femte november 2007, när operativsystemet Android och dess bakomliggande samarbetsorganisation Open handset Alliance presenterades, hade det snackats ett tag om en Googlemobil. Påhittade konceptskisser samsades med det faktum att flertalet av Googles tjänster letat sig ut i telefoner från de flesta tillverkare under året. Googletelefonen var på gång, men riktigt hur visste ingen eftersom Google själva inte gjort speciellt mycket hårdvara tidigare.

 

De frågorna besvarades delvis i och med presentationen av Open Handset Alliance. Det handlade nämligen inte bara om Google, utan stora operatörer samsades med chiptillverkare och mobiltillverkare under alliansflaggen. Däremot presenterades inget fysiskt samtidigt, utan det skulle ta nästan ett år innan den första produkten såg dagens ljus, HTC G1.

 

 

Trög start

Efter G1 var det knäpptyst i ett halvår. Alla inblandade tillverkare i alliansen lovade att de hade lurar på gång och att innan 2009 var slut skulle det finnas 15-20 Androidbestyckade telefoner ute på marknaden. Inte ens under Mobile World Congress i år presenterades några lurar, utöver HTCs andra Androidtelefon Magic. Det var först under försommaren som det började hända saker. HTC visade upp sin tredje lur, Hero, och Samsung visade upp Galaxy.

 

Öppet

Men utvecklingen av de fysiska produkterna är bara en del av det intressanta bakom Open Handset Alliance och Android. Där syns tillverkarna, medan chiptillverkare arbetar i bakgrunden med samma sak. I USA syns mobiloperatörerna eftersom de alltid varit tätt knutna till mobilerna som säljs.

 

I mitten av dessa finns mjukvaruutvecklare och tjänsteföretag, där Google själva är de som syns mest. Medan Android är ett program med mestadels öppen källkod och baserat på Linuxkärnan uppdateras de vitala delarna med jämna mellanrum från alliansens sida. Tidigare i år kom uppdateringen Cupcake (version 1.5) och nu under oktober väntas Donut (1.6) dyka upp (jupp, alla uppdateringar döps efter bakverk). Dessa uppdateringar brukar betyda att en hel del nya grundfunktioner dyker upp i systemet, men oftast är det inte dessa som är de intressanta med Android.

 

Market ger möjligheter

Det stora med Android är dess programbutik Market. Vid en första anblick fungerar den på samma sätt som Apples App Store, som rönt mycket uppmärksamhet sedan den lanserades. Dock finns det två betydande skillnader. Den första är applikationer som kostar pengar, vilket vi svenskar får tillgång till först i oktober.

 

 

Den andra skillnaden är desto mer betydelsefull. För medan Apple gjort sig kända för att ha en sträng kontroll över vad som får och inte får läggas upp i deras programbutik är det istället fritt fram på Market. Medan Apple genast avvisar program som konkurrerar med Iphones inbyggda funktioner, exempelvis musikspelaren, finns ingen sådan spärr i Android. Istället är det upp till användarna att flagga program som olämpliga och först därefter kan de plockas bort.

 

I praktiken betyder det en hel del frihet för användaren. Tycker du att den inbyggda webbläsaren suger? Tanka ner en ny. Missnöjd med funktionerna i musikspelaren? Det finns en hel hög alternativ att tillgå.

 

Allra mest intressant är nya funktioner som dyker upp. I grundutförande kan varken Iphone eller Android överföra filer via blåtand exempelvis, den stora skillnaden är att det finns en hel drös med program som möjliggör detta på Market medan Apple helt står utan funktionen

 

.

 

Fortfarande nytt

Givetvis är inte allt guld och gröna skogar med ett helt öppet operativ där mycket lämnas upp till mobiltillverkarna eller slutanvändarna. Market har fått en hel del kritik för sitt gränssnitt som inte visar alla upplagda program, vilket har gjort att det i dagsläget finns en handfull alternativa programbutiker att tillgå, något som i slutändan kan förvirra slutkunden.

 

Med en hel drös företag samlade blir det också lite bökigt att sätta press på utvecklare på samma sätt som Apple gjort. Detta syns tydligast i kategorin spel, där de stora utvecklarna inte visat riktigt vad de går för. Det kan naturligtvis ändras med tiden ju fler telefoner som släpps med operativsystemet, men i dagsläget ligger de stora företagen lite avvaktande.

 

Skalen

Android som sådant är dessutom ganska splittrat. Gränssnittet i grunden är visserligen snabbt och lättanvänt, men med start i HTC Hero har tillverkarna börjat lägga in sina egna gränssnitt. HTC kör med Sense, Motorola med Motoblur, LG med sitt eget gränssnitt, och Sony Ericssons ej utannonserade (men i detalj beskrivna) Androidlur har också ett eget skal. Det funkar lite på samma sätt som utvecklingen vi har sett hos Windows Mobile, med en betydande skillnad.

 

 

I fallet med Windows försöker tillverkarna dölja ett föråldrat gränssnitt för att tilltala den breda massan. I Androids fall finns inget föråldrat gränssnitt att dölja, utan här handlar det istället om att profilera sig på en marknad där det kommer bli allt svårare att synas om företagets lur ”bara” kör vanliga Android. Bortsett från en hel drös förenklingar, särskilt när det gäller hanteringen av sociala medier, är det dock Android under skalet.

 

Däremot kan det i framtiden mer bli en fråga om vilken tillverkare du köper, snarare än att du köper en Androidtelefon. Du kanske trivs bättre med ett företags hantering av multimedia, eller ett annat företags lösning för ditt Facebookkonto. Eller så låter du helt enkelt communityn dissekera respektive gränssnitt så att du kan plocka och välja precis som du behagar, för det är just valfriheten med Android som ärdess styrka.

---

Det här är är en del av M3:s Androidspecial (2009):
Del 1: Det här är Android
Del 2: Android – inte bara mobiler
Del 3: Så hackar du din Androidlur
Del 4  Megatest av 101 Android-appar