Resident Evil 7: Biohazard får oss att sitta längst ut på soffkanten

Efter det utskällda misslyckandet Resident Evil 6 var det många som ställde sig frågan hur fasen Capcom skulle bära sig åt för att få spelserien på rätt köl igen. En försiktig återgång till seriens korridorssmygande rötter blev svaret – men den här gången i första person och med full support för virtual reality (det sistnämnda förutsätter att du spelar på Playstation 4).

Resident Evil 7: Biohazard utspelar sig djupt inne i Louisianas ogästvänliga träskmarker. Du kontrollerar den nye protagonisten Ethan Winters, som efter att ha genomlidit flera års radiotystnad från försvunna frun Mia tar emot ett desperat rop på hjälp. Spåren leder till en isolerad gård med ett kusligt förflutet, och det är upp till dig att rädda Mia och samtidigt nysta i det bisarra och tragiska öde som drabbat Baker-familjen som har sin hemvist där.

Stämningsfullt skräckinjagande

Med en undermålig arsenal och en mängd obesvarade frågor som enda sällskap börjar vi utforska gårdens lönngångar, skymslen och prång i bästa Resident Evil-stil. Att vi hela tiden blir jagade av diverse vansinniga halvmänniskor beväpnade med gårdsverktyg försvårar utredningen markant. När vi minst anar det dyker Baker-familjens överhuvud upp med en spade i högsta hugg, drar ett illa tajmat galghumorskämt och sätter iväg efter oss med ett blodtörstigt skratt. Känslan av att hela tiden fly påminner om mötena med Nemesis i Resident Evil 3: Nemesis, om ni kommer ihåg. Samma ständiga, fenomenala fruktan.

De inledande timmarna i Resident Evil 7: Biohazard är fyllda av panik och psykologisk tortyr. Ibland blir det rent av så läbbigt att vi måste lägga ifrån oss kontrollen och ta en kaffe. Upplevelsen är välregisserad och ramas in på ett övertygande sätt av vass grafik, underbar ljussättning och detaljrikt ljud. Vi läser kartor, lyssnar efter fotsteg, skyndar oss igenom de knarrande gångarna och ser skuggorna spela över gamla familjeporträtt, avrivna tapetrester och dammiga möbler. Ledtrådarna samlas på hög tillsammans med de nycklar och andra föremål vi behöver för att ta oss vidare på den mardrömslika färden. Så jäkla bra, helt enkelt.

Ja, Resident Evil 7 har mer gemensamt med de zombieinfesterade mysterieliren som såg dagens ljus under andra halvan av 90-talet än de högoktaniga actionfester som tog sin början med Resident Evil 4. Ett smart drag av Capcom som visar att de fortfarande bemästrar det långsamma atmosfärbyggande som en gång i tiden gjorde spelserien till något alldeles unikt.

För få gåtor och fiender – men bra persongalleri

Något besvikna blir vi dock på det förhållandevis svaga utbudet av gåtor och pussel – både sett till utbud och svårighetsgrad. Även fiendefloran kunde ha varit mer innovativ och fått fler nya inslag under spelets gång. Vi möter inte några regelrätta zombier som stönande sträcker sina likstela armar efter oss, utan snarare grå, muterade superblob-människor med betydligt mer sofistikerade rörelsemönster. Lite som Regenerators i Resident Evil 4, faktiskt. Första gången är de sjukt läskiga, men när man har spelat ett halvdussin timmar och uppdaterat vapenarsenalen blir det lite tröttsamt.

Medlemmarna i familjen Baker är däremot skräckinjagande och kompetenta motståndare som skrider in i handlingen allt eftersom. Det mörka persongalleriet är en av de allra viktigaste ingredienserna i Resident Evil 7 och försätter oss i den ena knipan efter den andra. Vi vet aldrig vem som väntar runt hörnet och vilket djävulskap vi ska utsättas för härnäst. Som ett resultat sitter vi verkligen på helspänn och nästan lider oss igenom vissa spelsekvenser i jakt på nästa sparningsrum, komplett med föremålskista och lugnande musik.

Förstapersonsskräck känns för tillfället som en relativt mättad genre, med alster som Outlast, Amnesia och Alien: Isolation. Tillsammans med Resident Evil-receptet känns dock Capcoms satsning berättigad, eftersom spelutvecklaren jobbat hårt för att skapa en igenkänningsfaktor för seriens fans. Nycklar med genomgående teman, trasiga vapenreplikor som används för att kunna lägga beslag på äkta varianter och badkarsproppar som måste dras ur är alla exempel på detta. Även om kontrollschemat numer är av fps-stuk är den klassiskt Capcom-klumpig och omöjliggör grandiosa manövrar som skulle fått oss att känna oss övermäktiga.

Tappar mot slutet

Vi testar även ett par timmar av Resident Evil 7 i vr och är hyfsat imponerade. Grafiken tar inte alls särskilt mycket stryk, inlevelsen ökar markant och gör nästan spelet lite väl läskigt. Kontrollschemat fungerar dock inte smärtfritt, och särskilt den analoga styrningen blir knepig att bemästra. Du som köpt Playstation VR bör absolut spana in spelläget, men ni andra behöver inte känna er tvingade att köpa Sonys vr-headset för att avnjuta spelet på optimalt vis. Det är bra nog som det är.

Resident Evil 7 är inget jättelångt spel – vi klockade in på drygt åtta timmar – och därför är det trist att den sista tredjedelen känns något oinspirerad och hastigt producerad. Vi utsätts för ett miljöombyte som tar oss till en högst monoton plats, och när vi dessutom får en lite för kraftfull maskinpistol tryckt i nävarna byts den krypande, ammunitionskonserverande överlevnadskampen ut mot pang-pang i plåtkorridorer. Den sista “bossfighten” är tyvärr också en besvikelse.

Efter att ha spelat ut Resident Evil 7 erbjuds du lite smågodis i form av bättre vapen och en ny svårighetsgrad, men vi blir inte omedelbart sugna på en andra omgång. Något ytterligare spelläge eller två hade vi inte fnyst åt, men det känns ändå skönt att stänga av konsolen, lugna nerverna lite och börja fundera över hur Capcom tänker bygga vidare på det här.

Omdöme

Resident Evil 7: Biohazard är nämligen en engagerande och visuellt briljant skräckhistoria som förhoppningsvis lugnar och tillfredsställer horder av tvivlande fans. Förstapersonsvinkeln blir helrätt i Resident Evil-tappning och får oss att undra varför Capcom tidigare begränsat formatet till en handfull spin-offs.

Känslan av att alltid vara på flykt samtidigt som man vill gräva djupare i Baker-mysteriet bäddar för en upplevelse där den som spelar alltid sitter längst ut på soffkanten.