The Last of Us Part 2: Toppbetyg till årets viktigaste spel

Många var vi som lämnades berörda av The Last of Us, spelstudion Naughty Dogs egen tolkning av post-apokalypsen från 2013. Efter färgglada plattformsklassikern Crash Bandicoot och actionfesterna som är Uncharted-serien kändes skiftet till seriöst berättande som det naturliga steget.

Testat spel: The Last of Us Part 2

Pris: 578 kr hos Spelbutiken.se.
Joel och Ellies resa genom ett zombieinfekterat Amerika visade att Naughty Dog behärskade konsten att skapa realistiska och djupa karaktärer. Ansiktsuttrycken och dialogerna kändes genuina till den grad att vi ibland glömde att det rörde sig om ett spel. Det enda som tog oss ur illusionen var den något stela kontrollen.

 

Därför är det inte konstigt att uppföljaren är ett av de mest emotsedda lanseringarna. Inte bara för spelåret 2020, utan för hela den gångna spelgenerationen som började med lanseringarna av Playstation 4 och Xbox One. Kan The Last of Us Part 2 återupprepa historien och bli det definierande bokslutet för den här generationen också?

 

Sätter tonen direkt

Stämningen är melankolisk redan från start. Allt vi ser är en sliten eka av trä, i bakgrunden inget annat än en mörk dimma som överlappar sjön där roddbåten flyter smått gungandes. På ett sätt förbereder startbilden oss på det som komma skall. The Last of Us Part 2 är nämligen en ännu mörkare berättelse än del 1. En berättelse om hur hat och motgångar manifesterar sig på de mest brutalt tänkbara sätten. Och då talar vi inte bara om de vidriga “clickers” och andra vanställda antagonister som befolkar det förfallna Amerika.

 

Vi möter återigen Joel och Ellie i det avskärmade samhället Jackson, där vi lämnade dem sist. Det råder feststämning och en betydligt äldre Ellie dansar med en jämnårig vän, Dina, som ska komma att ha en större roll längre fram. Den goda stämningen byts snart ut mot ett bråk mellan vår huvudrollsinnehavare och en av stadens äldre invånare. Tonen är dömande och hård, men ger också en bild som känns igen från vår egen omvärld.

 

I det stora hela kretsar The Last of Us Part 2 kring Ellies egen inre resa och vilka vägval som uppstår under äventyrets gång. När vi väl lämnar västernidyllen som är Jackson är det hämnd som driver henne att återigen riskera allt för något större än henne själv. Och det är just sådana bitar i berättandet som får oss själva att reflektera längs vägen, direkt efter att vi mött ännu en patrull av fiender. När vi hämtar andan efter bataljen mot de monstruösa, svampinfekterade monstren som är ännu hemskare nu. Kommer allt att vara värt det i slutändan?

 

Bland det snyggaste vi sett hittills

Men precis som i del ett är The Last of Us Part 2 också centrerat kring transportsträckor mellan all action och berättande. Det ger oss tid att inte bara reflektera, utan även att observera våra omgivningar. Att vi närmar oss slutet på generationen märks, det känns som om spelet verkligen kramar ut det allra sista ur Playstation 4. Precis som originalet gjorde med Playstation 3 när det begav sig.

 

Mest imponerande är den förfallna staden Seattle, som är utgångspunkten för en stor del av spelet. Gigantiska skyskrapor blandat med övergivna, provisoriska militärbaser. En tystnad som enbart bryts av den porlande bäcken som korsar stadens mitt. Det överväxta gräset och växterna som täcker det allra mesta av staden som sedan länge tystnat.

 

Och bättre blir det när vi utforskar det som gömmer sig bakom fasaderna. Vi infiltrerar övergivna bibliotek, biografer, affärer och avloppssystem. Miljöerna är återutgivna in i minsta detaljer med slitna böcker, gamla affischer, kvarlämnade kläder, barrikader av möbler och väskor. Sällan har stämningen i en postapokalyps varit så påtaglig.

 

Hektiskt som i de bästa actionfilmerna

Det är inte bara mörkret och känslan av ensamhet som sätter skräck i oss. Längs äventyret finns ett fåtal välplacerade så kallade “jump scares”. Dessa sker när vi minst väntar oss det, exempelvis när vi utforskar ett till synes övergivet hus. I vanliga fall brukar spelet flagga för när svampzombier finns i närheten, eller när spelets mänskliga antagonister börjar ana oråd. Då kan vi i sedvanlig stil välja mellan att smyga oss på dem, eller ta ut dom med valfritt vapen.

 

Dock är det i situationer där vi måste fäkta snarare än fly som stridssystemet lyser som mest. I föregångaren var det främst den biten som kritiserades för att vara alldeles för bångstyrig och stel. I The Last of Us Part 2 ser vi en uppdaterad version av kontrollen som vi är vana med, fast med betydligt bättre flyt. Detta märks särskilt av i närstrider, i de ögonblick när Ellie ska leverera dödsstöten med hjälp av staket, väggar eller andra tillhyggen som råkar finnas i närheten.

 

Vi talar fortfarande om realistiska rörelsemönster, och därmed inte en karbonkopia av striderna i Devil May Cry. Men det är lite av charmen också. Ellie är mänsklig och har därmed begränsningar. Tillhyggen går sönder, ammunition tar slut och väljer vi en mer actionbetonad approach tvingas vi att lära oss att “git gud” med de olika vapnen i spelet. Givetvis kan vi också bygga tillbehör av looten vi hittar här och var, men i vanlig ordning tar det ett bra tag innan vi låser upp de mer hjälpsamma alternativen.

 

Grafiska scener som gör ont att beskåda

En annan detalj som definitivt kommer att få en del ögonbryn att höjas är mängden mellansekvenser som finns placerade i spelet. Berättelsen är tung och bärs därför riktigt väl av skådespelarnas insatser, där Ashley Johnsons gestaltning av Ellie är den mest mångfacetterade av dem.

 

Som tidigare nämnt är också hat och hämnd ett stort tema i spelet, och det avspeglar sig i ett flertal av de ospelbara scenerna. Ibland av oss, men också mot oss. Och även om kamerorna inte alltid zoomar in på detaljnivå har vi ändå kommit såpass långt i den tekniska utvecklingen att vi exponeras för betydligt mer grafiska våldsskildringar.

 

Vi uppskattar så klart hur dessa scener för handlingen framåt. Hur det får oss att uppleva känslor som få andra, om ens några, spel hittills har förmedlat. Det finns särskilt en scen där vi bokstavligt talat kände inte bara en klump i magen, utan även hur sagda klump vände sig medan vi spelade. Den som påstår att spel inte kan förmedla känslor likt andra medier kommer definitivt att ifrågasätta den tanken efter The Last of Us Part 2.

 

Växer hela tiden

Med det sagt finns det en del detaljer vi inte kan skriva om på grund av spoilerskäl. Det finns ögonblick då vi ifrågasätter hela vår resa. Andra stunder tror vi att äventyret snart är över, endast för att bli positivt överraskade med det motsatta. Ibland tvingar The Last of Us Part 2 oss att göra saker vi egentligen inte vill för att föra handlingen framåt. Ändå gör vi det. Och det är då vi inser det briljanta i narrativet.

Det rymmer så pass många olika frågor och personliga problem mitt i postapokalypsens vitöga. Viktiga frågeställningar som stannar kvar hos oss långt efter att slutsekvenserna rullat.

 

The Last of Us Part 2 är mer än bara ett actionspel med berättande inslag. Det är en lång, omtumlande berättelse som ständigt håller oss förundrade. En resa som visar på mänsklighetens obehagligaste sidor, men som likväl behöver exponeras. Därför är The Last of Us Part 2 det viktigaste spelet i år.

 

The Last of Us Part 2

Testat: Maj/juni 2020
Lansering: 19 juni 2020
Utvecklare: Naughty Dog
Utgivare: Sony
Plattform: Playstation 4
Testad plattform: Playstation 4 Pro
Pris: 578 kr hos Spelbutiken.se.