Recension: Huntdown – en svensk actionfest i 90-talskostym
Stenhård action, stenhård humor, stenhårda bossar och stenhårda filmreferenser väntar i denna svenska actionfest.
Av P-A Knutsson
M3
Sammanfattning
Expertbetyg
Fördelar
Cool action med perfekt kontroll
Utmanande, roliga och varierade bosstrider
Många roliga vapen att leka med
Nackdelar
Ibland kan det vara svårt att förstå vad som är solitt underlag
Till och från blir det väldigt rörigt på skärmen
Lite ojämn svårighetsgrad
Omdöme
Sällan har vi känt oss så löjligt coola som när vi spelar Huntdown. Allt från grafik och musik till gameplay är en fullträff och de timmar äventyret pågår är fullproppade med häftiga händelser. Att grafiken blir lite plottrig ibland, och att vissa områden eller bossar känns smått slumpartade kan vi förlåta. Det råder ingen brist på pixelbaserade actionspel som spelar på retronerven, men inget har fått oss att svettas och skratta som Huntdown.
Det är inte svårt att veta vilket fack Huntdown ska placeras i. Vi bjuds på pixlig men vacker 16bit-grafik, retroosande musik och oneliners hämtade från 80- och 90-talets actionfilmer. Allt nedklämt i en dystopisk cyberpunkvärld där vi ska skjuta oss igenom bana efter bana. En välbekant formel som vi sett många gånger förr. Men Huntdown visar sig snart vara allt annat än en tråkig kopia.Testat spel: Huntdown Pris: PC: 199 kr hos Epicgames. Switch: 19.99 dollar hos Nintendo. Xbox One: 19.99 dollar hos Microsoft.
Dö hårt, bladspringare
Vid en snabb titt ser Huntdown ut som vilket annat retroflörtande actionspel som helst. Vi får välja en av tre snarlika men ack så stenhårda prisjägare, för att sedan gå, hoppa och skjuta oss genom banor fyllda med hundratals fiender, följt av en stark boss som avslutar nivån.
Men Huntdown är inte som alla andra spel i genren. En stor anledning är den utmärkta designen, som trots spelets enkla yta osar av attityd. Vi vandrar igenom raserade neonstäder där allt från tunnelbanepundare och hockeymördare till brutala ninjor står i vår väg. Referenserna till gamla actionfilmer är många, och det är lätt att glömma bort skjutandet för en stund för att istället le åt någon detalj i bakgrunden.
Fullt ös medvetslös
Fienderna vi möter är oftast inte mycket mer än kanonmat vars livslängd kan räknas i sekunder. Samtidigt är de duktiga på att ta skydd i portar och bakom lådor, och är också beväpnade med allt ifrån automatvapen till bazookas och eldkastare. Så det är viktigt att ha örnkoll på hela skärmen för att inte hoppa rakt in i en svärm med kulor.
Något annat att hålla koll på är de vapen som fienderna ibland lämnar efter sig. Spelarens startvapen har visserligen oändligt med ammunition, men hur kul är det med en mjäkig pistol jämfört med pansarskott, lasergevär eller granatkastare? Oavsett vapen är känslan på topp och det blir härligt kladdigt varje gång en fiende demoleras av våra tunga skott.
Samtidigt är det inte alltid bäst att lämna ett halvbra vapen för ett starkare om det senare passar illa för motståndet som väntar. För motstånd finns det gott om. Även om fienderna vanligtvis inte är svåra ensamma är de duktiga på att komma anstormade från fler håll samtidigt, och eftersom spelare bara tål en handfull träffar är det inte alltför ovanligt att döden kommer på besök. Tack vare frekventa checkpoints är det lyckligtvis ingenting som blir särskilt frustrerande.
Vilka bossar!
Något som däremot kan skapa irriterande ögonlocksryckningar är bosstriderna. Å ena sidan är de alltid en höjdpunkt med stor variation och uppfinningsrikedom. Å andra sidan är de ofta riktigt svåra och kräver fullt fokus för att besegra. Det är i och för sig inte ett dugg negativt egentligen, men det spelar mindre roll när vi för femte gången dör när bossjäveln har en centimeter kvar på hälsomätaren. Järnspikars, säger vi då i neutral samtalston.
Det ska dock sägas att Huntdown inte är överdjävulskt svårt, i alla fall inte på svårighetsgraden normal. Precis som i liknande spel är det ett måste att lära sig bossarnas attackmönster, men med lite envishet faller de till slut.
Annars är det mest vissa passager som drar ner spelglädjen en del. Antingen för att det plötsligt blir en anstormning av svåra fiender, eller för att det ibland kan vara svårt att se vilka plattformar det går att hoppa till. Att besegra flera dryga fiender för att sedan begå självmord med ett mindre lyckat hopp är inte jättekul. Överlag är det emellertid inget att haka upp sig på – de positiva sidorna lyser så mycket starkare.
