Sammanfattning

Expertbetyg

Fördelar

Fantastisk atmosfär.
Vacker grafik, grym ljudkuliss.
Varierande, djupt obehagliga fiender.

Nackdelar

Kontrollen sitter inte som en smäck.
Det udda perspektivet förvirrar och irriterar.

Omdöme

Little Nightmares 2 är ett lysande spel. Inte bokstavligt talat – det är sjukt mörkt och makabert – men i alla andra avseenden! Stämningen och den audiovisuella presentationen är svårmatchad, samtidigt som spelupplevelsen bjuder på en hel del nackhårsresande ögonblick. Musiken är i en klass för sig. Spelmekaniskt finns dock en del att önska.

Testat spel: Little Nightmares 2
Pris: 299 kronor hos Power

Tre kvällars terror. Det är en passande beskrivning på svenska Tarsier Studios senaste skräckäventyr. Little Nightmares 2 bygger vidare på den formula som föregångaren etablerade 2017. Här är det stämningstyngt plattformshoppande och smygande som gäller, alltid med skrämselhickan nära till hands.

Låt inte det smågulliga namnet lura dig – beroende på vad som får just din skräckmätare att slå i taket kan fasorna i detta äventyr överträffa allt vad zombier och blodtörstiga demoner heter. Little Nightmares 2 bygger upp en plågsam stämning som kan få en att vilja säga “näpp” och lägga ifrån sig kontrollen baserat på vetskapen om vilket missfoster som antagligen gömmer sig bakom nästa hörn.

Det ska mycket till för att skapa skräck i ett 3d-sidskrollande plattformsspel med inslag av pussel. Dessutom med ett barn i huvudrollen. Men Tersiers särpräglade grafiska stil – alltid med mörkret i fokus – gifter sig med mullrande syntväggar som liksom böjer sig över protagonisten Mono på samma sätt som de mörka huskropparna han tar sig mellan i den övergivna (nåja) staden.

Little Nightmares 2 — Det är lätt att känna sig liten i hotfulla Pale City. Tur att ni är två!

Överallt finns spår av oförklarliga och fruktansvärda skeenden, märklig symbolik och allsköns obehagliga ting som helst hade fått förbli osedda. Mardrömsestetik har kanske aldrig skildrats bättre i ett tv-spel. Little Nightmares 2 ska spelas efter mörkrets inbrott, och ett schysst headset med hyfsat frekvensomfång är nästan också ett måste. Audiovisuellt är det här nämligen en helt fenomenal upplevelse som inte bör grumlas av utomstående distraktioner som solljus och andra värdsliga ting.

Monos resa börjar i en mörk och dyster skog. Han får snart sällskap på sin vandring av en välbekant karaktär från första spelet, och tillsammans tar de sig an de hinder och makabra motståndare som kantar vägen. Efter att ha använt smygande, list och sina tunna små ben för att undkomma en första fiende under en långvarig jakt når duon fram till Pale City – den hotfulla, glåmiga stad där merparten av äventyret äger rum. Direkt skruvas stämningen upp till max och transportsträckan gör sitt bästa för att så fruktan i oss på väg till nästa, ganska tydligt avgränsade del av spelet.

De större byggnader som hjältarna tar sig in i kan verka öde vid en första anblick, men tyvärr är så inte fallet. I mörkret tecknas förvridna skepnader upp, får liv och börjar sätta sin egen prägel på de kusliga nivåerna. Det rör sig inte om traditionella boss-strider, utan snarare om utdragna förlopp där spelaren återkommande terroriseras av monstren och får använda all sin list för att ta sig vidare. Samtidigt ska fällor undvikas, nycklar hittas och föremål dras på plats för att bilda en rimlig väg framåt.

Själva utforskandet är tämligen linjärt och gåtorna ger sällan upphov till hjärngymnastik. Snarare uppskattas dessa sekvenser för det andrum de ger mellan diverse hetsiga sammandrabbningar med Little Nightmares 2 ruggiga monstergalleri. De görs också onödigt frustrerande med det svårbemästrade 3d-djup som ibland används i denna typ av pseudo-sidledsspel. Perspektivet är långt ifrån glasklart alla gånger, spelets största utmaningar består faktiskt i avståndsbedömning och tajmade knapptryckningar.

Samma sak gäller i strids- och smygsekvenserna. I Little Nightmares 2 tvingas Mono ibland greppa en slägga eller ett järnrör från marken för att slå ihjäl mindre fiender. Detta hör till de absolut värsta inslagen i spelet och kan förklaras med lika delar klumpig kontroll som svårbedömda avstånd på grund av perspektivet. Men även andra sekvenser som förlitar sig på finmotorik blir lidande.

Den skräckblandade förundran som spelets atmosfär vaggar oss in i spricker i sömmarna när dessa spelmekaniska bekymmer inträffar. Särskilt när föregångaren led av exakt samma problem. Många omstarter blir det. Som tur är ligger spar-punkterna betydligt tätare och vår Playstation 4 behöver bara ladda i någon sekund för att vi ska vara på banan igen efter ett missöde.

Efter ett halvdussin timmar är den obehagliga eskapaden till ända och vi är mer än nöjda med helhetsintrycket. Ytterst få spelutvecklare kan visa upp ett sådant här hantverk när det kommer till ljud, estetik och stämningsbyggande. Har du nerver och kan stå ut med lite praktiska bekymmer längs vägen är Little Nightmares 2 väl värt att titta närmare på. Sällan har skräck, förtvivlan och ensamhet illustrerats på ett så här övertygande sätt.