Av alla tekniker som påverkat våra liv genom åren ligger kassettbandet många varmt om hjärtat. Så gott som alla har haft en bandspelare, bergsprängare eller freestyle, och många har ägnat timmar åt att spela in band på band med favoritmusik.
Alla som har någon erfarenhet av dylika tingestar vet att det inte är det allra enklaste och smidigaste sättet att lyssna på musik. Därför utvecklade flera tillverkare olika typer av kassetter där magnetbandet inneslutits i ett plasthölje, en teknik som såg livets ljus under 50-talet och förenklade handhavandet rejält. Kassetter tillverkades bland annat av Grundig och Basf, men den kassett som så småningom skulle erövra världen introducerades 1963 av Philips. Philips kassett gick under beteckningen ”compact cassette” och gav inte riktigt lika bra ljudkvalitet som exempelvis den från Basf, men i gengäld var den en aning mindre.
Förbättrad ljudkvalitet
Övergången från rullband till kassetter innebar en avsevärd försämring i ljudkvalitet. Banden var tunnare, smalare och passerade tonhuvudet med en lägre hastighet, med sämre dynamik och betydligt mer brus som följd. Under de följande decennierna arbetade kassettillverkarna därför med att utveckla tekniken för att öka kvaliteten.
En egen inspelningsstudio
Det geniala med kassettbandet var att det gjorde det enkelt för gemene man att göra egna inspelningar. Det spelades in från radion, från vinylskivor och efter dubbeldäckarens intåg i hemmen från kassettband till kassettband. Vi har pratat med folk som fortfarande kan höra Kaj Kindvalls röst bryta vid ett visst ställe i låten, 25 år efter att man lyssnat på samma Tracksinspelning gång på gång. Att spela in musik från Tracks och Rakt över disc med Clabbe var ett praktiskt sätt att slippa köpa musiken själv, även om det betydde en hel del dj-snack och missade intron. Ett kassettställ med inspelade musikprogram var en outtömlig källa till underhållning, åtminstone så länge som stereon inte tuggade i sig banden.
Musikindustrin sparkar bakut
Just inspelningsmöjligheten var anledningen till att många röster höjdes mot kassettbandspelaren. Återigen var det musikindustrin som var rädda för sjunkande vinster, och man tog till stora ord för att försöka stoppa heminspelningarna. Bland annat skrev en stor del av Sveriges artistelit under ett upprop 1981, där man uppmanade svenska musiklyssnare att sluta låna musik av varandra och spela in från radion.
Ingen lysande framtid
Idag är inte kassettbandet det allra hetaste lagringsmediet. Vi som använde det flitigt för 20 år sedan har ofta inte ens sett ett kassettband på flera år, och det lär inte vara ovanligt med ungdomar som aldrig över huvud taget sett något kassettband eller ens vet vad det är. Trots det är kassettbandet inte helt dött, det finns faktiskt folk som fortfarande använder tekniken för att spara musik eller göra intervjuer. En snabb titt på prisjämförelsesajten prisjakt visar dessutom att det finns ett ganska stort antal stereoapparater med kassettbandspelare på marknaden. Så om du känner för att sätta ihop ett blandband till någon du tycker om är det inte för sent, kassetten lever fortfarande.
Kassettbandet så som vi känner till det introducerades i början av 60-talet, men tekniken att spela in musik på magnetband är betydligt äldre än så. Rullbandspelare med magnetband som passerade ett tonhuvud har funnits sedan 30-talet, det dröjde dock något decennium innan dessa bandspelare gjorde entré i hemmen på riktigt.
Philips ligger bakom
Alla som har någon erfarenhet av dylika tingestar vet att det inte är det allra enklaste och smidigaste sättet att lyssna på musik. Därför utvecklade flera tillverkare olika typer av kassetter där magnetbandet inneslutits i ett plasthölje, en teknik som såg livets ljus under 50-talet och förenklade handhavandet rejält. Kassetter tillverkades bland annat av Grundig och Basf, men den kassett som så småningom skulle erövra världen introducerades 1963 av Philips. Philips kassett gick under beteckningen ”compact cassette” och gav inte riktigt lika bra ljudkvalitet som exempelvis den från Basf, men i gengäld var den en aning mindre.
Utvecklingen gick fort. Under framför allt 70- och 80-talen gick alla skivor att köpa även på kassett, och bandspelaren var ett sätt att uttrycka sig. På amerikanska filmer såg vi coola tonåringar bära omkring gigantiska bandspelare på gator och stränder, och uttrycket bergsprängare har sannolikt inte undgått någon. Parallellt med detta pågick en utveckling åt andra hållet, och 1979 lanserade Sony sin första Walkman – något så fantastiskt som en bärbar bandspelare. Modellen TPS-L2 gick i blått och silver, och idag skulle vi nog ställa oss tveksamma till epitetet ”bärbar”. Sony själva var mer osäkra på själva namnet Walkman, ibland annat USA hette den först Soundabout och här i Sverige är vi fortfarande fast med vårt eget Freestyle.
Förbättrad ljudkvalitetÖvergången från rullband till kassetter innebar en avsevärd försämring i ljudkvalitet. Banden var tunnare, smalare och passerade tonhuvudet med en lägre hastighet, med sämre dynamik och betydligt mer brus som följd. Under de följande decennierna arbetade kassettillverkarna därför med att utveckla tekniken för att öka kvaliteten.
Till de mer uppenbara sätten att förbättra ljudet hör laborerandet med olika material för magnetbanden. De första banden hade ett magnetskikt som bestod av järnoxid, men så småningom dök band med ett kromdioxidskikt upp, i dagligt tal kallade kromband. Under några år dök fler metalloxidband upp, med magnetskikt av exempelvis magnetit (en annan typ av järnoxid), men fortfarande var inte ljudet riktigt bra.
1979 lanserade 3M ett band som inte bestod av metalloxid över huvud taget. Magnetskiktet bestod nu av rena metallpartiklar, vilket gav bättre ljudegenskaper och lägre brus än tidigare kassettyper. Tyvärr var dessa metallband också klart dyrare än vanliga och kromband.
Just brus var ett av de stora problemen med kassettbandet, och flera företag utvecklade tekniker för att komma till rätta med detta. Bland annat skapade Philips ett brusreduceringssystem de kallade DNL – Dynamic Noise Limiting. Det fanns också ett system som gick under beteckningen dbx, men ingen av dessa tekniker nådde lika stora framgångar som Dolby. Det fanns flera olika Dolbytekniker, och den som var vanligast i hemmens bandspelare kallades Dolby B och introducerades 1970. Dolbys brusreducering går i korthet ut på att svaga ljud som riskerar att dränkas i brus förstärks innan bruset uppstår vid själva lagringen på bandet. Vid uppspelningen sänks sedan nivåerna för samtliga ljud, vilket gör att bruset försvinner. Tio år senare kom uppföljaren Dolby C med en del förbättringar men utan egentliga nyheter.
En egen inspelningsstudio
Det geniala med kassettbandet var att det gjorde det enkelt för gemene man att göra egna inspelningar. Det spelades in från radion, från vinylskivor och efter dubbeldäckarens intåg i hemmen från kassettband till kassettband. Vi har pratat med folk som fortfarande kan höra Kaj Kindvalls röst bryta vid ett visst ställe i låten, 25 år efter att man lyssnat på samma Tracksinspelning gång på gång. Att spela in musik från Tracks och Rakt över disc med Clabbe var ett praktiskt sätt att slippa köpa musiken själv, även om det betydde en hel del dj-snack och missade intron. Ett kassettställ med inspelade musikprogram var en outtömlig källa till underhållning, åtminstone så länge som stereon inte tuggade i sig banden.
Möjligheten att spela in egna favoritband utnyttjades flitigt av många, och uttrycket blandband myntades. Den brittiske författaren Nick Hornby har till och med skrivit boken High Fidelity med blandbandet – the mix tape – i centrum. Boken har också filmatiserats med John Cusack i huvudrollen, och om du är för ung för att själv ha upplevt blandbandets storhet kan vi rekommendera att du går till videobutiken redan ikväll, den finns säkert på vhs.
Musikindustrin sparkar bakut
Just inspelningsmöjligheten var anledningen till att många röster höjdes mot kassettbandspelaren. Återigen var det musikindustrin som var rädda för sjunkande vinster, och man tog till stora ord för att försöka stoppa heminspelningarna. Bland annat skrev en stor del av Sveriges artistelit under ett upprop 1981, där man uppmanade svenska musiklyssnare att sluta låna musik av varandra och spela in från radion.
Våra styrande politiker instämde i kritiken och svarade med att införa en särskild kassettskatt ett par år senare. Inte många var nöjda med skatten, och den avskaffades 1993. Fem år senare instiftades en kassettersättning som skulle se till att våra skivbolag inte står lottlösa vid kopiering, en ersättning som året därpå döptes om till privatkopieringsersättning.
Även om kassettbandet huvudsakligen har använts för att lagra ljudinspelningar fanns det länge andra användningsområden. På åttiotalet satt miljontals tonåringar vid sina Commodore 64:or och väntade på att Track & Field eller International Karate skulle ladda färdigt.
Ingen lysande framtid
Idag är inte kassettbandet det allra hetaste lagringsmediet. Vi som använde det flitigt för 20 år sedan har ofta inte ens sett ett kassettband på flera år, och det lär inte vara ovanligt med ungdomar som aldrig över huvud taget sett något kassettband eller ens vet vad det är. Trots det är kassettbandet inte helt dött, det finns faktiskt folk som fortfarande använder tekniken för att spara musik eller göra intervjuer. En snabb titt på prisjämförelsesajten prisjakt visar dessutom att det finns ett ganska stort antal stereoapparater med kassettbandspelare på marknaden. Så om du känner för att sätta ihop ett blandband till någon du tycker om är det inte för sent, kassetten lever fortfarande.