Dishonored 2: En av årets absolut bästa spelupplevelser

Ett stryptag på rätt ställe är det enda som behövs för att städaren ska förlora medvetandet. Efter några sekunder slutar han sprattla, vi tar handen från hans mun och förbereder oss på att hiva upp kroppen över axeln och dumpa den i matförrådet. I samma ögonblick svänger en patrullerande vakt runt hörnet. Hon skriker till, får upp flintlåspistolen och fyrar av ett hastigt skott som krossar en av de tomma flaskorna på köksbänken bakom oss.

Med en hastig rörelse tar vi upp en annan flaska och kastar den rakt i vaktens ansikte. Hon tar ett par vimmelkantiga steg bakåt och vi ser en chans att avlägsna oss från platsen. Nu är goda råd dyra. Från flera håll kommer fienden stormande, och enda vägen ut är genom köksfönstret vi just använde för att ta oss in i byggnaden.

Ett snabbt svep med handen förflyttar oss på en millisekund flera meter i rätt riktning. Ytterligare skott avfyras. Vi trevar oss över fönsterkarmen i samma sekund som synfältet dränks i rött, varpå Emily Kaldwin ger ifrån sig ett gurglande ljud, faller handlöst och möter döden på de hårda klipporna tjugo meter nedanför. Vi får en glimt av hamnstaden Karnaca på andra sidan bukten, som vilar till synes fridfullt i eftermiddagssolen. Sedan slocknar ljusen.

Mycket är sig likt

Ovanstående situation är ingenting unikt för Dishonored-serien, eller för smyg-actiongenren i sig heller för den delen. Men i Dishonored 2 finns det så många tänkbara sätt att ta sig an de problemfyllda uppdragen att man inte kan undgå att bli imponerad. Varje delmål kan uppnås på minst ett dussin olika sätt, och det är helt upp till dig hur mycket tid och finess du vill lägga på vart och ett.

Den här gången får du dessutom chansen att välja om du vill spela som Corvo Attano, den ärrade protagonisten från föregångaren, eller hans regentdotter Emily Kaldwin, som tvingats bort från tronen i en smutsig kupp. Precis som i det första spelet har ditt rykte solkats av makthungriga ränksmidare, och det är upp till dig att göra rätt för ditt namn.

Till ditt förfogande har du ett smörgåsbord med övernaturliga färdigheter som du låser upp genom att hitta undangömda runor och förhäxade föremål. Skräddarsy din karaktär till ett monster som kan döda folk med sin blotta skugga, eller en konflikträdd osynlighetsexpert som får hela klasar med fiender att somna in på samma gång. Corvo och Emily har olika färdigheter, så att spela som båda är nästan ett måste för att uppleva allt Dishonored 2 har att erbjuda. Varje färdighet har ett separat litet utvecklingsträd som låter dig modifiera dem i den riktning du önskar. Ingen känns onödig eller malplacerad, och vissa låter dig ta beslut eller vägar som hade varit omöjliga om du prioriterat något annat.

Därtill erbjuds givetvis mer konventionella alternativ som armborst, pickadoll, värja och en mängd minor och granater. Pick your poison! Tänk igenom förutsättningar och användningsområden för varje verktyg, bara, annars kan du råka riktigt illa ut.

Från grådass till solgass

Så här långt hade texten nästan lika gärna kunnat vara en recension av det första Dishonored-spelet, och i fallet med Arkane Studios skuggkramande spelserie är det absolut ingenting negativt. I stället för att försöka uppfinna hjulet på nytt spelar man med säkra kort, finputsar och utvecklar succékonceptet från 2012 till helt nya höjder. Det grådassiga och pesthärjade Dunwall har emellertid bytts ut mot ett Venedig-osande, soldränkt Karnaca. Här kontrasterar färgerna skarpare mot varandra och den nya motorn Void Engine får såväl miljöer som karaktärer att framstå i allra bästa dager. Vi drog igång det gamla spelet bara för att jämföra – och jäklar vilken skillnad det är.

Det spelbara utrymmet i Dishonored 2 har främst utökats på höjden, och från hustaken kan du insupa hela stadens atmosfär relativt ostört. Gnisslande tågekipage tar sig fram ovanför gatorna. Vågorna kluckar mot klippstränderna. I trånga gathörn pucklar stadsvakten på Karnacas lokala gängbusar, och efter skärmytslingarna lämnas kropparna i rännstenen som mat till de enorma, blodsugande flugor som också befolkar staden. Ljud, ljus och spelets i allmänhet särpräglade estetik kokas ihop till en helt makalös upplevelse som ytterst få konkurrenter kan mäta sig med.

Fantastiska miljöer och varierade uppdrag

Man aspirerar inte på att kalla spelet för ”open world.” De zoner du rör dig i är högst begränsade och bearbetas i strikt ordningsföljd. Däremot är varje område så proppfullt med utmaningar, detaljer och intressanta platser att de känns större än vad de faktiskt är. Ta den galne uppfinnarens herrgård, till exempel, som du besöker relativt tidigt i spelet. Här patrullerar mekaniska urverkssoldater, väggar byter plats och golvet försvinner under fötterna på dig. Inredningen går i viktoriansk stil, och vi får hoppa mellan kristallkronor, smyga över spegelblanka stengolv och ta skydd bakom rustika möbler på vår väg mot uppdragets mål.

De flesta uppdragen fokuserar på att du ska sätta käppar i hjulet för någon av de onda konspiratörer som jobbar ihop för att dra ditt namn i smutsen. Varje utflykt introducerar oss för någon typ av nytt koncept eller unik motståndare som skänker variation till de olika uppdragen.

Det är fullt möjligt (men sjukt svårt) att ta sig igenom spelet utan att döda någon eller ens bli upptäckt. Det kräver givetvis mer av dig som spelar, men belöningen visar sig snabbt i allt du skulle gått miste om ifall du valt att slakta dig igenom motståndet. Huvudsaken är att du inte blir straffad för att spela på ett visst sätt, även om de val du gör bitvis utformar händelsernas utveckling och slutklimax.

Svårföljd pacifistväg

Fiende-ai:n är alert och utmanande att ta sig an, och det är väldigt lätt att råka bli upptäckt. Om detta skulle ske behöver du lägga benen på ryggen illa kvickt för att inte ha en hel getingsvärm med ilskna beundrare på halsen.

Däremot är de varken särskilt synkroniserade eller empatiska inför varandras livsöden. Att som försvar dra en fiendesoldat intill dig är lönlöst, för denne kommer raskt att bli uppsprättad av sina kollegor och, irriterande nog, resultera i en plump i ditt pacifist-protokoll. Samma sak gäller om någon skulle falla mot sin död under en jakt över hustaken, och alla dessa indirekta dödsfall kommer garanterat att slita på perfektionistens snabbladdningsfunktion.

I lönnmördarens värld är ”mord” ett brett begrepp med otydliga kontraster, vilket bättre borde ha återspeglats i det system som håller koll på din body-count. All uppmärksamhet du samlar på dig mynnar ut i en nivå av kaos (chaos level) som listas efter varje slutfört uppdrag, men just dödsräknarens oberäknelighet gör det svårt att ha stenkoll på var du ligger i spektrumet.

Blek story – färgstarka röster

Den fantastiska atmosfären och nästan obegränsade valfriheten i hur du kan ta dig an Dishonored 2 lyckas med stor framgång maskera det faktum att varken story eller persongalleri imponerar särskilt. En stor del av spelets handling är förutsägbar, och även om fienden och deras underhuggare är färgstarka och ibland ganska originella är de högst flyktiga bekantskaper som du snabbt lägger bakom dig. Bristen på engagemang i spelets handling gjorde sig påmind även i det första Dishonored-spelet, så du som spelat det vet ungefär vilken magnitud vi snackar om.

Ett räddande plus är att röstskådespelet övertygar rakt igenom. Särskilt förtjusta blir vi när vi upptäcker att en av spelets största skurkar röstsatts av Vincent D’Onofrio, som bland annat spelar Wilson Fisk i Netflix-serien Daredevil. Corvo Attano, som helt plötsligt kan prata, lånar rösten av Stephen Russell, som även gjorde rösten åt Thief-spelens protagonist Garrett. Kul!

Omdöme:

Har du spelat ettan kan du se Dishonored 2 som mer av det goda. Inga världsomstörtande nyheter har ändrat på spelupplevelsen, utan här rör det sig om en förlängning och finputsning av något som redan var väldigt, väldigt bra. En första genomspelning tar oss runt 15 timmar, och det faktum att du kan spela som två karaktärer, anpassa kaosnivån och en stor sannolikhet att du missar mycket godis gör spelet värt minst en omgång till.

Istället för att anklaga Arkane Studios för bristande nytänk och lathet väljer vi att hylla spelupplevelsen som en av de allra bästa 2016 bjudit på. Och du som inte är bekant med Dishonored sedan tidigare – vad sjutton har du för ursäkt? Sätt igång bara!

OBS: Den här recensionen gäller Playstation 4-versionen och tar inte hänsyn till de tekniska problem som plågar PC-porten.