Vi pratar alltså om nätneutralitet, integritet, datalagring och frihandel – ämnen och beslut som hakar i varandra och som har utgjort EU-politiska fundament under den senaste mandatperioden.
I allt detta har vi sett några svenska EU-politikers namn förekomma betydligt oftare än flertalet andras: Piratpartiets Christian Engström och Amelia Andersdotter.
Men när svenska medier nu vevat i gång sin bevakning av EU-valrörelsen lyser dessa med sin frånvaro. Förringandet når en både förnedrande och förfalskande bottennivå när Hanne Kjöller i Dagens Nyheter den 3 mars via Google (har vi hört den förut…) konstaterar att Christian Engström är en av våra mest omeddelsamma och passiva EU-politiker.
Kjöller skriver att hon har ”sökt i EU-statistik, mediearkiv och på nätet, väl medveten om att inte heller det ger hela bilden”, men att hennes artikel ändå är att betrakta som ”en spaning efter vilka som utmärker sig som osedvanligt aktiva respektive osynliga”.
Därefter slår Kjöller i Mediearkivet och konstaterar att till exempel åsiktsmumien Alf Svensson (KD) varit tio gånger så aktiv och kommunikativ via medier i Sverige som Christian Engström, vilken hon bara ”får tio träffar” på, ”varav alla utom en är en uppräkning av vilka som sitter i EU-parlamentet eller annan referens där hans namn ingår”. Det ”enda han presterat” är, enligt Kjöller, ”en debattartikel i Dala-Demokraten”.
Detta alltså sagt om någon som, jämte partikollegan Amelia Andersdotter, nått jämförelsevis otroliga resultat (i relation till att de utgör blott ett par promille av antalet parlamentsplatser): bland annat varit betydande för att stoppa Acta-avtalet och ”three strikes”, driva fram nätneutralitet och övervakning som kärnfrågor, leda förhandlingarna om ett nytt EU-samarbete för spårning av rymdskräp (Andersdotter), införa yttrandefrihetsundantag i varumärkesrätten och förbättra transparensen i licensiering av patent.
Vidare har man tagit initiativ till kommissionens utvärdering av upphovsrätten, bidragit med kartläggning och information mot EU:s upphandling av it-system, fått hela den gröna gruppen i parlamentet att anta PP-programmet om fildelning och varit de enda sedan 2012 som lyft frågan om Dataskyddsförordningen i Sverige.
Därtill har Engström och Andersdotter på ett högre strukturellt plan varit pådrivande när parlamentet i höstas krävde sin rätt att vara politiskt oenig som egen institution (“Notice & Action”-kampanjen), samt genom att lyfta telekompolitiska diskussioner i parlamentet så att sekretariat och andra inte bara skjutsar in Alcatel-Lucent och Telefónica för att ge “expertutlåtanden”. Och allt detta vet vi tack vare att Engström och Andersdotter inte bara jobbar järnet i Bryssel utan även är mycket kommunikativa på hemmaplan.
Om vi tittar på Christian Engström, eftersom det är hans kommunikationsbrist som Hanne Kjöller hånar i DN, så bloggar han djupt och frekvent, debatterar på Europortalen, skriver produktiva pressmeddelanden och twittrar konstant om vad han gör, och gör för skillnad; om vad som är på gång och hur han förhåller sig till aktuella frågor.
Men okej, Hanne Kjöller glömde kanske sociala medier i sin lilla studie? Nja, hör här bara, vad hon lite senare i artikeln nogsamt noterar om den likaledes högaktive Christofer Fjellner (M): ”Han bloggar och twittrar med en imponerande frenesi” så att ”de väljare som röstat på honom hela tiden får tillbaka uppgifter om vad han gör, vad som är på gång och hur han förhåller sig politiskt till de frågor som är i luften”. Medan Christian Engström, påstår alltså Kjöller, bara har ”presterat en debattartikel i Dala-Demokraten”.
Fråga Fjellner själv om vem som möjligen är mer utåtriktad gentemot väljarna än han själv och han skulle antagligen svara: Christian Engström.
Vad DN här gör är alltså att döma ut Christian Engströms kommunikation och politiska arbete enbart för att han inte blivit publicerad oftare i DN – samtidigt som man ignorerar all hans faktiska kommunikation. Men hans frekventa, produktiva och pedagogiska pressreleaser når faktiskt även DN, och hans Twitterkonto är följbart även inifrån DN-bunkern, till och med för ledarredaktionen.
I Kjöllers slagning får i stället Cecilia Wikström (FP) många träffar, men för vad? Jo, för exempelvis en artikel i Svenska Dagbladet där hon uttalar sig tvärt emot hur hennes egna EU-partikolleger röstat i parlamentet – samtidigt som Wikström själv inte ens var närvarande vid omröstningen.
Christian Engström var närvarande och aktiv i frågan (om överföring av uppgifter om flygpassagerare från EU till USA). Men i Kjöllers statistik blev det visst Wikström–Engström 1–0 där…
Sveriges debattmässigt tyngsta och, åtminstone självpåtaget, mest seriösa dagstidning, inleder sin EU-valsbevakning med att ge en hisnande lögnaktig bild av hur svenska EU-politiker skött sina uppdrag.
Det är ett föraktfullt påhopp på demokratin.
Kjell Häglund @kjellhaglund
Mer från Kjell Häglund hittar ni här:
Kjell Häglund om fågelskådning, kikare och extremt portabla prylar
Kjell Häglund om audiofilens återkomst, hifi-system och ljud-chi
Kjell Häglund om Sveriges it-politik: “En enda makaber trehövdad tragedi för detta land”
I allt detta har vi sett några svenska EU-politikers namn förekomma betydligt oftare än flertalet andras: Piratpartiets Christian Engström och Amelia Andersdotter.
Men när svenska medier nu vevat i gång sin bevakning av EU-valrörelsen lyser dessa med sin frånvaro. Förringandet når en både förnedrande och förfalskande bottennivå när Hanne Kjöller i Dagens Nyheter den 3 mars via Google (har vi hört den förut…) konstaterar att Christian Engström är en av våra mest omeddelsamma och passiva EU-politiker.
Kjöller skriver att hon har ”sökt i EU-statistik, mediearkiv och på nätet, väl medveten om att inte heller det ger hela bilden”, men att hennes artikel ändå är att betrakta som ”en spaning efter vilka som utmärker sig som osedvanligt aktiva respektive osynliga”.
Därefter slår Kjöller i Mediearkivet och konstaterar att till exempel åsiktsmumien Alf Svensson (KD) varit tio gånger så aktiv och kommunikativ via medier i Sverige som Christian Engström, vilken hon bara ”får tio träffar” på, ”varav alla utom en är en uppräkning av vilka som sitter i EU-parlamentet eller annan referens där hans namn ingår”. Det ”enda han presterat” är, enligt Kjöller, ”en debattartikel i Dala-Demokraten”.
Detta alltså sagt om någon som, jämte partikollegan Amelia Andersdotter, nått jämförelsevis otroliga resultat (i relation till att de utgör blott ett par promille av antalet parlamentsplatser): bland annat varit betydande för att stoppa Acta-avtalet och ”three strikes”, driva fram nätneutralitet och övervakning som kärnfrågor, leda förhandlingarna om ett nytt EU-samarbete för spårning av rymdskräp (Andersdotter), införa yttrandefrihetsundantag i varumärkesrätten och förbättra transparensen i licensiering av patent.
Vidare har man tagit initiativ till kommissionens utvärdering av upphovsrätten, bidragit med kartläggning och information mot EU:s upphandling av it-system, fått hela den gröna gruppen i parlamentet att anta PP-programmet om fildelning och varit de enda sedan 2012 som lyft frågan om Dataskyddsförordningen i Sverige.
Därtill har Engström och Andersdotter på ett högre strukturellt plan varit pådrivande när parlamentet i höstas krävde sin rätt att vara politiskt oenig som egen institution (“Notice & Action”-kampanjen), samt genom att lyfta telekompolitiska diskussioner i parlamentet så att sekretariat och andra inte bara skjutsar in Alcatel-Lucent och Telefónica för att ge “expertutlåtanden”. Och allt detta vet vi tack vare att Engström och Andersdotter inte bara jobbar järnet i Bryssel utan även är mycket kommunikativa på hemmaplan.
Om vi tittar på Christian Engström, eftersom det är hans kommunikationsbrist som Hanne Kjöller hånar i DN, så bloggar han djupt och frekvent, debatterar på Europortalen, skriver produktiva pressmeddelanden och twittrar konstant om vad han gör, och gör för skillnad; om vad som är på gång och hur han förhåller sig till aktuella frågor.
Men okej, Hanne Kjöller glömde kanske sociala medier i sin lilla studie? Nja, hör här bara, vad hon lite senare i artikeln nogsamt noterar om den likaledes högaktive Christofer Fjellner (M): ”Han bloggar och twittrar med en imponerande frenesi” så att ”de väljare som röstat på honom hela tiden får tillbaka uppgifter om vad han gör, vad som är på gång och hur han förhåller sig politiskt till de frågor som är i luften”. Medan Christian Engström, påstår alltså Kjöller, bara har ”presterat en debattartikel i Dala-Demokraten”.
Fråga Fjellner själv om vem som möjligen är mer utåtriktad gentemot väljarna än han själv och han skulle antagligen svara: Christian Engström.
Vad DN här gör är alltså att döma ut Christian Engströms kommunikation och politiska arbete enbart för att han inte blivit publicerad oftare i DN – samtidigt som man ignorerar all hans faktiska kommunikation. Men hans frekventa, produktiva och pedagogiska pressreleaser når faktiskt även DN, och hans Twitterkonto är följbart även inifrån DN-bunkern, till och med för ledarredaktionen.
I Kjöllers slagning får i stället Cecilia Wikström (FP) många träffar, men för vad? Jo, för exempelvis en artikel i Svenska Dagbladet där hon uttalar sig tvärt emot hur hennes egna EU-partikolleger röstat i parlamentet – samtidigt som Wikström själv inte ens var närvarande vid omröstningen.
Christian Engström var närvarande och aktiv i frågan (om överföring av uppgifter om flygpassagerare från EU till USA). Men i Kjöllers statistik blev det visst Wikström–Engström 1–0 där…
Sveriges debattmässigt tyngsta och, åtminstone självpåtaget, mest seriösa dagstidning, inleder sin EU-valsbevakning med att ge en hisnande lögnaktig bild av hur svenska EU-politiker skött sina uppdrag.
Det är ett föraktfullt påhopp på demokratin.
Kjell Häglund @kjellhaglund
Mer från Kjell Häglund hittar ni här:
Kjell Häglund om fågelskådning, kikare och extremt portabla prylar
Kjell Häglund om audiofilens återkomst, hifi-system och ljud-chi
Kjell Häglund om Sveriges it-politik: “En enda makaber trehövdad tragedi för detta land”