Hogwarts Legacy: En magisk resa med mer bredd än djup

 

Innan vi börjar…

Hoppa direkt till recensionen

---

Alla som älskar fantasy har en inkörsport. En film, bok eller kanske ett spel som sparkar in dörren till nya universum där precis vad som helst kan hända. Min inkörsport var en bokserie som skildrade en klassisk coming of age-berättelse, det goda mot det onda, som jag fullständigt slukade i mellanstadiet. Det var min morfar som gav mig böckerna, som han stulit från biblioteket mer än ett decennium tidigare.

 

I marginalerna och pärmarna hade andra som lånat böckerna tidigare skrivit vad de tyckte och tänkte om dem. Jag minns den svindlande känslan av samhörighet med de kluddrande personer som vid det laget måste ha vuxit upp och fått viktigare saker att göra än att svärma över en fantasyvärld. Få saker enar lika mycket som fantastiken. Runt erkända författare och deras verk skapas communityn där alla är välkomna att sitta runt lägereldarna, skriva fan-fictions, träffas på meet-ups och så vidare. Fantasy berör.

 

Jag återkom till författaren med jämna mellanrum genom hela min uppväxt. Det kändes tryggt och väldigt hemtamt, på något sätt. Tills en dag ganska nyligen – långt efter hans död – som en ruskig historia ur hans ditintills okända förflutna nystades upp och jag bestämde mig för att aldrig öppna hans böcker igen, vill säga. Jag blev fullständigt förkrossad.

 

På samma sätt slocknade nog glittret i ögonen hos många Harry Potter-fans när böckernas författare J.K Rowling plötsligt började göra allt mer kontroversiella utspel om könsidentitet och transpersoner på “free speech”-arenan Twitter. Du kan läsa hennes manifest om det här.

 

I stället för plingplong-musik, trollstavar och mysiga jullov på magiskolan Hogwarts verkar J.K Rowlings online-närvaro nu mest bestå av syrliga Twitter-dueller med aktivister och en sårande diskurs om och mot transpersoner som sedan länge delat fansen. Långt ifrån sagans magiska värld. Harry Potter-skådisar har tagit avstånd. Böcker har bränts. Det tongivande spelforumet Reset Era har bannlyst alla diskussioner om spelet Hogwarts Legacy – spelet som den här recensionen faktiskt ska handla om.

 

Med denna spykaramell i truten har Avalanche Software fått i uppgift att mejsla fram ett rollspelsäventyr som utspelar sig långt innan händelserna i Harry Potter-böckerna ägt rum. J.K Rowling har inte varit direkt involverad i Hogwarts Legacy, men kommer oundvikligen att bli ännu mer förmögen på grund av dess existens. Jag kommer inte att gå in på den tröstlösa frågeställningen om det går att skilja på verk och person. Inte heller huruvuda du gör rätt eller fel i att anskaffa spelet med ovanstående problematik i åtanke. Det får du som spelare avgöra. Alles klar? Bra – då kör vi.

---

 

Välkommen till Hogwarts!

Efter flera års förseningar är den äntligen dags. Hogwarts Legacy är här – och särskilt bland Harry Potter-fans har spelet hajpats upp som något slags spelmässigt Magnum Opus för hela franchisen. Ett enormt rollspel i J.K Rowlings magiska universum, en titel som ska utkräva revansch på de tveksamma alster som såg dagens ljus under tidigt 2000-tal.

 

Det är Avalanche Software som håller i trådarna för detta äventyr, som utspelar sig drygt 150 år innan händelserna i Harry Potter-böckerna äger rum. 1890-tal är det som gäller, och spelet går ut på att stävja en form av undangömd uråldrig magi, samtidigt som ondsinta krafter gör allt i sin makt för att utnyttja den för att skapa kaos och förstörelse. Händelserna sammanfaller med ett av de vätteuppror som det berättas om här och där i böckerna.

Hogwarts Legacy utspelar sig – som namnet antyder – på samma slottsskola för häxor och magiker där Harry Potter långt senare ska handskas med sina egna öden och äventyr. Men inte bara; faktum är att hela dalen där skolan ligger belägen öppnas upp för mig tämligen omgående efter att äventyret inletts. Och det är historiska skeenden ännu längre tillbaka i tiden som ligger till grund för handlingen och de många strapatser jag ska få uppleva.

 

Massor av fan-service

I inledningen är det mycket fan-service som ska kroka fast bokläsarna och film-fansen i en välbekant miljö. Sorteringsceremoni med hatt, samtal med förfäder till de karaktärer som vi alla känner och älskar vid det här laget, tokroliga spöken som jagar förstaårselever längs de vindlande korridorerna… Hogwarts känns helt enkelt som hemma direkt.

Jag väljer att spela som Billy Oakflower, som går direkt in i det femte läsåret och väljer att representera huset Gryffindor. Karaktärsskaparen är lagom detaljerad och sticker egentligen mest ut för att spelaren inte tvingas välja kön. I stället väljer man om man vill bosätta sig i häxornas eller trollkarlarnas sovsal och väljer själv tonart- och -höjd på karaktärens röst i stället för att presenteras med etablerat “manliga” och “kvinnliga” röster.

 

De inledande timmarna tillbringar jag med att försöka lära mig hitta runt på Hogwarts. Det vimlar av snabbresepunkter, rumsmarkörer, hemliga gångar, skatter och annat spännande att utforska och samla på. Jag går på lektioner, lär mig trollformler av de vänliga lärarna och hittar ett par vänner som blir mina följeslagare under de många olika uppdragen. Dessa kompletteras med en försvarlig mängd bifigurer som också vill ha min hjälp på olika sätt.

 

Bygger brett – inte djupt

Det hela flyter på i ett ganska makligt tempo. Jag planterar om en skrikande Mandragora, lär mig blanda trolldrycker och smyger förbi uppnosiga prefekter för att leta utrivna boksidor som kan berätta mer om det än så länge ganska abstrakta uppdraget. Alla vinklar och vrår av spelet genomsyras med välbekanta blinkningar och skeenden som får en att må gott.

 

Spelets röda tråd följs i den mån spelaren vill – det är aldrig bråttom att gå vidare och den stora mängden sidosysslor lockar hela tiden iväg en på nya äventyr. En del känns lite som utfyllnad och kan exempel gå ut på att leverera föremål x till karaktär y för lite pengar och erfarenhetspoäng. Andra uppdrag är i stället välskrivna små äventyr som belönar med icke-obligatoriska-men-ofta-välbehövliga tricks och trollformler.

Hogwarts Legacy lyckas hela tiden utvidga sig. Jag hittar det legendariska vid behov-rummet, låser upp möjligheten att uppgradera min magi, förbättrar utrustning och så vidare. Hogwarts Legacy är helt enkelt fullproppat med innehåll som kommer ta många, många timmar att beta av för den som gärna “hundraprocentar” sina spel. Det är generöst med belöningar, inte sällan i form av kosmetiska föremål som låter mig skräddarsy min karaktärs kläder. Roligare än det kanske låter, faktiskt.

 

Något vidare djup finns dock inte i de olika systemen och mekanismerna. Du som väntar dig en traditionell rpg-upplevelse med olika “builds” och avancerade talangträd och så vidare kommer att bli besviken. Hogwarts Legacy är ett spel som i de flesta avseenden fyller ut med innehåll på bredden. Gott så kan jag tycka – även om jag ibland kommer på mig själv att önska att mina val faktiskt hade större konsekvenser.

 

Strider och atmosfär på topp

Efter ett tag blir det dags att vidga vyerna och blicka bortom Hogwarts. Det är nämligen huvudsakligen utanför skolans väggar den riktiga ondskan tycks ruva. Jag blir inledningsvis smått chockad över hur stor spelvärlden faktiskt är, tycker det känns lite onödigt, men snart springer jag runt i skogarna och slungar besvärjelser mot såväl monster som onda trollkarlar och vättar.

 

Striderna hör definitivt till höjdpunkterna i Hogwarts Legacy. Olika typer av trollformler kan slungas efter varandra för att sy ihop riktigt destruktiva kombinationer, och kraftfulla brygder och föremål sätter en annan typ av krydda på striderna. Kontrollschemat är tajt och roligt att bemästra – mycket handlar om tajming och reaktionsförmåga – och om det finns något att klaga på här så är det att fajterna känns ganska lätta. Billy Oakflower är helt enkelt väldigt mycket kraftfullare än de ondingar han duellerar mot.

Avalanche lyckas oftast väl med att bevara den lite märkliga atmosfär som är så påtaglig i böckerna; en slags blandning av matiné och gravallvar. Antalet karaktärer i Hogwarts Legacy är enormt och de allra flesta är välspelade. Ibland blir dialogen lite träig och distanserad, ibland lite överspelad, men det blir oftast så i ett spel av den här magnituden.

 

Hogwarts Legacy berättar en helt ny historia, men finner solid mark i det välbekanta, skulle man kunna säga. Spelet är som bäst när jag luskar mig fram i någon mörk lönngång, susar fram på kvasten högt över Hogwarts tinnar och torn eller genomgår något av de bombastiska eldprov som på väl utvalda ställen i huvuduppdraget för handlingen framåt. Det finns också gott om engagerande små pussel och andra utmaningar som kräver att jag tänker till och använder en specifik magi på ett visst sätt för att lyckas.

 

Rätt välbekant

Mindre bra aspekter finns det också i ett sådant här matigt äventyr. Världskartan utanför Hogwarts och den närliggande byn Hogsmeade är till stora delar ganska generisk. Onödigt stor, uppsvälld med ointressanta platser och trista fiendeläger som enklast rensas med smyg-trollformeln och en försteningsformel i ryggen på vaktposterna. På sina håll känns spelet helt enkelt lite oinspirerat och förmår inte riktigt gripa tag.

 

Det är också svårt att känna sig som en elev på Hogwarts. Det här är absolut ingen skolsimulator – jag känner ingen riktig samhörighet med mitt elevhem där jag svassar runt och letar efter nästa uppdrag. Skolgången är snarare mer av en kuliss som ger en nyskapande atmosfär till en i grund och botten ganska välbekant rollspelsformula.

Jag spelar på en Playstation 5. Det finns fyra olika prestandalägen att välja på och jag kör “balanserad” som ska ge en bra avvägning mellan grafik och bilduppdatering. Det är snyggt så det förslår, särskilt miljöerna sticker ut positivt. Jag provar att växla över till högsta bildkvaliteten med ray tracing påslaget, men det varken ser bra ut eller levererar en för mig acceptabel bilduppdateringsfrekvens.

 

Sedan är det något med ljussättningen som stör; särskilt under dialoger växlar den på ett märkligt och störande sätt. Varmt ljus blir kallt, och sedan varmt igen. Men rent tekniskt finns annars inte så mycket att klaga på. Ljudet är också på topp sett till såväl ljudeffekter som bakgrundsmusik och hjälper till att skapa den särskilda magiska feeling ett Harry Potter-spel förtjänar. Något är dock “off” med Billy Oakflowers röst – ibland låter den extremt burkig och som att han befinner sig i en ubåt eller liknande. Småstörigt.

 

Äventyret tuffar oförtrutet på. Hogwarts Legacy är en massiv upplevelse som tar många timmar i anspråk. Spelet gör mycket bra utan att för den sakens skull vara särskilt originellt i någon aspekt utöver sitt unika källmaterial. Det skulle vara striderna, då. Huvudsaken är ju att jag har roligt – och det har jag verkligen! Äntligen har Harry Potter-sagan fått en värdig spelupplevelse att fästa sig vid, en upplevelse som jag kommer på mig själv att hela tiden vilja ha mer av.

 

Hogwarts Legacy

Testat: Februari 2023
Genre: Rollspel/äventyr
Utvecklare: Avalanche Software
Utgivare: Warner Bros / Portkey Games
Plattform: Pc, Playstation 5, Xbox Series X
Testad plattform: Playstation 5
Storlek: 80 gigabyte
Pris: 649 kronor hos Webhallen (PS5) eller 649 kronor (Xbox Series) hos Webhallen