Jag minns hur jag i mitten av 90-talet drabbades av ångest när jag surfade på internet. Med mitt apsega modem fick jag gång på gång genomlida seg nedladdning av feta jpeg-bilder som nätovana användare inte optimerat för webben. Men värst var ångesten över att varje minut online innebar högre interneträkning. Det fanns till och med ett program som du kunde ladda ned och som likt en taxameter tickade i ena hörnet.
Nyhetsredaktör
anders.engstrom@idg.se
När bredbandet kom, gick plötsligt det som under modem-åren varit ett kontrollerat missbruk (uppkoppling någon timme per dag) över till totalt hämningslöst surfande. Internet blev en drog och vart jag än kommer letar jag efter internet. Förr letade jag mig in på bibliotek och internetcaféer. Nuförtiden drar jag upp min bärbara dator ur ryggsäcken och håller tummarna för att någon lössläppt router ska dyka upp i listan över tillgängliga nätverk. Det finns inget skönare än kicken du får när du hittar en skön lina… Jupp, jag är en internetaddict, men så länge kostnaderna inte är högre än bredbandsuppkopplingen i hemmet är det okej.
Tyvärr är de osäkrade routrarna på väg att bli utrotningshotade. Plötsligt står jag där på hotellet och betalar 200 spänn för ett par timmars uppkoppling. Och saken blir inte bättre av att det med ett gprs- eller umts-modem går att koppla upp sig överallt där mobilen har täckning. Plötsligt är cirkeln sluten. 1995 hade jag ångest för att varje minut kostade pengar. Nu har jag ångest över att varje megabyte – utöver de som ingår i – kostar skjortan. Dessutom går det än en gång ganska segt. Så kära operatörer ge oss internetmissbrukare lindring: Ge oss turbo 3g (hsdpa) och inför flatrate!
Anders Engström
Nyhetsredaktör
anders.engstrom@idg.se