Biohacking: De förbättrar kroppen med teknik

För några årtionden sedan var kroppsmodifiering i form av tatueringar viktiga markörer för särskilda subkulturer, medan det är idag är synnerligen vanligt. Svenskar är, jämte amerikaner, de procentuellt mest tatuerade i västvärlden. Cirka 1,5 miljoner svenskar har tatuerat sig de senaste 15 åren.

 

Att modifiera den egna kroppen för att ge den it-tekniska funktioner har sitt ursprung en hyfsat underjordisk gör-det-själv-rörelse som framförallt växte fram på den amerikanska västkusten i slutet av 1980-talet och fram till 1990-talets mitt, då det kulturella och tekniska fenomenet blev mer mainstream. I takt med att tekniken utvecklats har även begrepp, gruppindelningar och specialinriktningar förändrats.

 

– En biohackare är ett sätt att beskriva en individ som har valt att förbättra människans tillstånd genom användning av teknik. Det finns två separata typer av biohackare: människor som jag, och vi kallas även transhumanister eller grinders, säger Len Noe, biohackare och cybersäkerhetsexpert på det amerikanska företaget Cyberark.

 

 

Människa och maskin

”To grind” är ett slanguttryck som på ett ungefär betyder att jobba hårt. Den andra grenen av biohacking involverar DNA-sekvensering och genetik. Just den sortens biohacking kommer vi inte ta upp den här gången, utan fokuserar istället på sammankopplingen mellan människa och maskin när det gäller informationsteknik och nätet. Vanligen finns en skillnad mellan biohackare och transhumanister, även om gränsdragningen är mycket flytande. När de förstnämnda är praktiskt inriktade har de sistnämnda en mer ideologisk inriktning.

 

– Transhumanism är en intellektuell och estetisk rörelse som ser teknik som ett sätt att omformulera det mänskliga villkoret. Detta innefattar en förståelse för att människan inte är det sista evolutionära steget. Hoppet och målet är att nästa iteration av mänskligheten – eller vad den än kommer kallas – kommer att ha en mindre sårbar och korrumperbar form, säger Corin Ism, föreläsare, teoretiker och grundare av organisationen Future of Governance Agency.

Det vanligaste sättet att biohacka sin kropp är att sätta in ett riskornstort chipp med rfid-funktioner i mjukdelen mellan tummen och pekfingret. Det bedöms att över 6 000 svenskar har minst ett sådant chipp under huden. Anti-vaccinaktivister och konspirationsteoretiker har fått fullständig friluftsdag på nätet av att svenskarna chippar sig frivilligt. Men chippet kan inte användas för att exempelvis lokalisera den som bär det.

 

Ingen lokalisering

– De nuvarande implantaten av kommersiell kvalitet kan inte få intern kraft. Det betyder att all ström kommer från mottagaren/läsaren. När vi tittar på utbudet av de flesta implantat idag, tillåter det inte att de används effektivt för spårningsändamål. Men de öppnar en annan informationsinsamlingsvektor bara genom sin existens, säger Len Noe på Cyberark och fortsätter:

 

– Det finns för närvarande ingen “av”-knapp, jag behöver skapa mitt eget skydd mot någon som skicka data till mina implantat. Jag har ett par Faraday-fodrade handskar som jag använder när jag inte vill att mina chips ska vara tillgängliga. Det skulle vara mycket mer effektivt att använda en smart mobil för att spåra en person än ett chippimplantat, förklarar han

 

Biohax International var ett svenskt företag som kan sägas vara föregångare inom svensk professionell biohacking. Bolaget tillhandahöll bland annat tjänsten att den som ville och var myndig kunde bli chippad. Idag är verksamheten nedlagd efter att havt en positiv utveckling fram till Covid 19-pandemin.

 

– Jag hade inte riktigt planerat för en global humanitär kris, och vägrade kapitalisera på den, säger Jowan Österlund, dåvarande vd, och numera entreprenör inom it-sektorn, om avvecklandet av Biohax International.

 

 

Flera implantat

Att leva som en lär verkar vara en mycket viktig del av identiteten hos en biohackare.

 

– Självklart har jag implantat. Flera faktiskt, jag har som regel att aldrig göra något på någon som jag inte provat själv ordentligt, säger Jowan Österlund.

 

– Jag har rfid-chipp i handen som så många andra transhumanister, men det är mest som en kul grej. Hela listan på förändringar jag har är för lång att sammanställa, plus att vissa saker är i en gråzon där jag känner mig okej med att experimentera på mig själv, men inte skulle vilja uppmuntra andra allt för kraftfullt, säger Corin Ism.

– Jag har för närvarande åtta implantat som är installerade i mina handleder och händer. Bland annat har jag en bio-sensing magnet som låter mig “känna” elektromagnetiska strömmar och fält. Detta ger mig möjligheten att föra händerna över en yta för att spåra elektriska banor som jag använder vid exempelvis sårbarhetstestning av olika system, säger Len Noe.

 

Så, vad är poängen med chippandet, utöver att det är spännande i flera aspekter när det gäller den senaste tekniken. Jo, olika standarder håller på att etableras så redan nu kan ett litet cyberkorn i näven användas till allt från dörröppning på gymmet, färdbevis i kollektivtrafiken och liknande. Nuvarande implantatteknik, som är kommersiellt tillgänglig, ger dock inte någon nämnvärd ökad it-säkerhet för en privatperson. Med framsteg inom batterier och energilagring kommer möjligheten till sändare och mottagare, med egen kraftförsörjning, inte vara alltför långt borta i framtiden. Vid den tidpunkten kan vi få se ett integrerat personligt cyberförsvar, vilket förändrar vidden av vad biohackandet kan innebära. Då är frågan om en ”förstärkt” människa kan utgöra hot mot organisationer, företag och enskilda. Eller om så är fallet redan nu.

 

Hot och möjligheter

– Absolut, jag har genom flera exempel på attackvektorer visat att den ”förstärkta människan” utgör ett betydande potentiellt hot. Implantatens förmåga kan ha ett direkt inflytande över fysiska system – både för konsumenter och företag, säger Len Noe.

 

Några av taktikerna, teknikerna och procedurerna (TTP på it-säkerhetsspråk) har funnits i flera år. Skillnaden ligger i det faktum att dessa attacker kan ske utan indikationer på att de ens inträffat.

 

– Tidigare, om någon upptäcktes i ett förbjudet område, skulle det finnas ett åtkomstmärke eller något sätt att avgöra hur personen fick inträde. Med biohacking skulle upptäckten av en inkräktare kräva speciella frekvensskannrar eller en röntgen för att få indikation på vad som finns under huden, säger Len Noe.

 

De nuvarande tillgängliga säkerhetslösningarna är ofta otillräckliga för att identifiera förstärkta människor. En fientlig biohackare kan även använda andras mobila enheter som ett första fotfäste för en attack, eller åtminstone kan enheten användas som en del av en kedja av enheter för att dölja en angriparens verkliga fysiska lokalisering.

 

Pionjärernas offer

Författaren Bruce Sterling formulerade en numera rätt klassisk tes om att ”ingen vill vara den första versionen”. Framåtkompabilitet är en extremt viktig faktor för omfattande biohacking, även om sådant som mikrochip ju bara är ett plocka ut och uppgradera. Flera av dem som experimenterade på sig själva på 1990-talet är idag sjuka eller svårt märkta av sina biohack-förändringar.

 

– Föregångare som Lepht Anonym och Pixee Fox har betalat dyra fysiska pris för sitt pionjärarbete, och vi kommer vara skyldiga dem och deras modiga gelikar stort tack. Alla ska såklart lägga sig på den risknivå de är bekväma med, men som tur är för artens utveckling finns det vissa av oss som är helt ok med att vara den första pannkakan, säger, förklarar Corin Ism.

 

– Jag ser dem alla som banbrytare, jag vilja ta med personer som Neil Harbisson på den listan också. Vägen jag går just nu banades av dessa visionärer. Jag försöker föreställa mig hur grinder-scenen var i barndomen; implantaten var förseglade med tvådelad epoxi och risken för exponering och komplikationerna var extrema, konstaterar Len Noe.

 

Nästa steg i utvecklingen inom biohacking tror många kommer att handla om att syn- och ljudintryck blir förstärkta med allehanda funktioner och finesser. Det kan även komma att ha påverkan på underhållningsindustrin, särskilt dator- och konsollspel. Inom biohacker-scenen är VR-hjälmar en klumpig omväg mot en hejdundrande realism i ditt spelande.

 

Hackade hjärnor

– Med enheter som Bionic eye (visuell ögonprotes) och Brain Computer Interfaces (BCI) kan framtiden erbjuda en helt uppslukande spelupplevelse. När man ser på det faktum att denna teknik integreras i kroppen, och i vissa fall sinnet, kan det vara möjligt att åsidosätta basen för de mänskliga sinnena. Föreställ dig om du kan “se” spelet i ditt sinne och kan få kroppen att reagera på vad som händer från en fysisk reaktion. Detta kan gå utöver spel, det kan ta virtuell verklighet till en ny sensorisk nivå, säger Len Noe med eftertryck.

 

– Möjligheten att interagera på ett sätt som kräver mycket mindre fysiska resurser är nödvändigt för att inte förstöra fler ekosystem. Att bli mer virtuella varelser är också ett sätt att närma oss morfologisk frihet – där vi kan byta fysisk skepnad med större enkelhet, och således undkomma det utseendebaserade förtrycket, som inkluderar såväl rasism som sexism, transfobi med mera, menar Corin Ism.

 

Det som ofta talas om när biohacking diskuteras är den så kallade singulariteten, den punkt i utvecklingen då det svårligen, eller inte alls, går att skilja på person och en smart dator. Gärna då inopererad i en redan hyggligt klyftig människa.

 

– Till slut kommer implantaten och uppgraderingarna inte att handla om vilka användningsområden de har utan snarare vilka livsstilar olika implantat kompletterar. Det är sjukt spännande hur man kan brygga smidiga sömlösa tjänster mellan ID, krypto, metaverse och vår konventionella existens. Med den typen av decentraliserad kontroll kommer även behovet av förändring av många affärsmodeller, som lever på att skörda data från användningen av hårdvara, menar Jowan Österlund.

 

– Singulariteten kommer enligt min mening ske under min livstid. Med alla rapporter om datorer som visa känslor är vi närmare den än vi skulle vilja tro, säger Len Noe.

 

Utopi eller dystopi

Det pågår en febril jakt på kommersiella tillämpningar av sammankopplingen av människa och maskin. Men inte med endast ett enkelt chipp, utan med gränssnitt rätt in i din hjärna. Vissa känner till Tesla och deras Neuralink, men det finns fler aktörer på marknaden med långt gången produktutveckling.

 

– Synchron är Neuralinks främsta konkurrent och de gör tester med neurala hjärnimplantat på människor. Deras produkt, Stentrode, är ett hjärna-datorgränssnitt (BCI) som, när det väl har implanterats, översätter hjärnaktiviteter till standardiserat digitalt språk, med potential att tillåta förlamade individer att kommunicera med sms, e-post och shoppa på nätet, berättar Len Noe.

 

Cyborger, hjärnimplantat och fysiskt uppkopplade medborgare är flitigt använda ingredienser inom dystopisk science fiction. Transhumanisterna verkar fullt medvetna om de faror och risker som utvecklingen för med sig.

 

– Som författaren William Gibson en gång sa – ”framtiden är redan här, den är bara inte jämnt fördelad.” Med förståelse av tekniken inser en hur orättvisa maktförhållanden kan uppstå när vissa får möjlighet att uppgradera sina förmågor, medan andra inte kan förstärka sig på motsvarande sätt, säger Corin Ism.

 

– Det värsta scenariot skulle i mina ögon vara om samhället misslyckas med att erkänna existensen av transhumaner. Jag hoppas på en framtid där teknik och mänsklighet kan samexistera i en synkronicitet som kommer att tillåta vetenskap och data att kompensera för brister hos den fysiska människan, avslutar Len Noe.