Days Gone: Skrämmande action med hjärta och hjärna
Testat spel: Days GonePris: 593 kronor hos Spelbutiken.
Från den framgångsrika och hyllade Syphon Filter-serien på Playstation till ett tidigt onlinespel på Playstation 2, Resistance till Playstation Portable och Uncharted på Playstation Vita. Sonys amerikanska utvecklingsteam Bend Studio har ofta fått vara gänget som flyttar över populära titlar till mindre populära format. Med Days Gone får de dock betydligt friare tyglar än tidigare – så nu är det upp till bevis.
Ett hundra, tvåhundra, trehundra?!
Freakers. Dessa zombieliknande varelser är det inslag som har fått mest utrymme i förhandssnacket kring Days Gone. Med all rätt. De skrämmande monstrena vandrar längs vägar, byar och skogar i jakt på mat. Vanligtvis irrar de runt ensamma eller i en mindre grupp, men för du oväsen kan över två-tre dussin hungriga freakers snabbt omringa dig. Att slå ut så stora grupper är lite knivigt, men fullt möjligt.
Läs också: Steamworld Quest: Ett ambitiöst äventyr i världsklass
Men så har vi horderna. Grupper med hundratals freakers som gömmer sig i grottor eller vandrar mellan specifika platser i spelets värld, så länge de inte känner lukten av mat i sin närhet. I början gör du bäst i att fly åt andra hållet om du ens misstänker att en hord är nära. En bit in i spelet kan du i alla fall smyga i deras närhet och fly hals över huvud om de får vittring på dig.
Nu ska de dödens dö!
När du väl har byggt ut ditt vapenförråd och förbättrat huvudpersonens hälsa och uthållighet för att våga utmana en hord väntar en redig utmaning. Horderna väller fram i rasande takt och är du inte försiktig är det lätt att bli omringad och sedermera ordentligt uppäten. För att ha en chans måste du inte bara ha fullt med ammunition och brandbomber, utan även flinka fingrar och vara kvick i tanken för att använda omgivningarna till din fördel.
Att slå ut jättehorder av freakers genom att gillra fällor, locka in dem i fiendeläger, spränga tankbilar och oljetunnor eller bara skjuta väldigt, väldigt mycket är fruktansvärt kul. Och svårt. Att hålla huvudet kallt och följa den tänkta planen är allt annat än enkelt när hundratals blodtörstande monster rusar rakt mot dig. De är inte smarta, men när de väller fram som en köttvåg är det lätt att råka springa fel eller fumla med vapen och granater.
En omtänksam massmördare
Det är i denna apokalyptiska värld vi hittar Deacon St. John; en före detta militär och medlem i motorcykelgänget Mongrels. När freaker-smittan bröt ut förlorade han sin fru, vilket gjort Deacon till en bitter och hård jävel – lite som Joel i The Last of Us.
Under den hårda ytan är Deacon däremot en omtänksam och varm person som gärna hjälper de svaga och skonar livet på de som inte vill honom något ont. Å andra sidan blir det en rätt underlig upplevelse när han smyger eller rusar in i fiendeläger med sektmedlemmar eller banditer och kallblodigt mördar hela bunten – samtidigt som han fräser om hur mycket han hatar dem och hur han ska döda varenda en.
Det blir lite Dr Jekyll och Mr Hyde över det hela, men vi får anta att över två år i en helvetesvärld där döden lurar bakom varje hörn tär på psyket.
Karaktärer att tycka om
Vid sidan av de extrema humörsvängningarna är huvudpersonen en välskriven karaktär som vi får veta mycket om under äventyrets gång. Överlag är även de flesta karaktärer som Deacon möter på sin resa ovanligt sympatiska och välutvecklade, och flera av dem får dessutom utrymme att växa. Att röstskådespeleriet håller toppklass gör även det mycket för inlevelsen. Till och med enkla roller som handlare och mekaniker känns levande tack vare röstskådespelarnas arbete.
Läs också: Dags att sluta gråta, pc-spelare. Epic Games Store är bra för konkurrensen.
Även äventyrets berättelse tar många svängar innan slutet är nått. Manuset haltar en del ibland, speciellt i inledningen, men ju längre vi kommer desto mer greppar handlingen tag i oss. Vi bryr oss om människorna vi hjälper att överleva dagen, trots att de egentligen inte gör mycket mer än att skicka ut oss på rekognoserings-, hämt- eller morduppdrag av olika sort. Men eftersom vi samtidigt nystar upp smittans ursprung och karaktärers bakgrund och intentioner blir det sällan tråkigt
Kör, hitta, mörda
Väl på uppdragsplatsen spelar det ingen större roll om vi tar oss an uppgiften genom att försiktigt slå ut fiender i tysthet, eller kutar rakt in i fientliga läger med pistoler och gevär i högsta hugg. Kontrollen gör sitt jobb mer eller mindre fläckfritt och känslan i såväl skjutandet som i kniv- och yxhugg är härligt köttig. Det är svårt att tröttna på att med en hemmabyggd baseballyxa slafsa ner allt ifrån sektmedlemmar och vägpirater till muterade vilddjur.
Att både smygandet och skjutandet fungerar så pass bra har dock en del att göra med fiendernas låga intelligens. Att freakers är korkade kan vi köpa, men när mänskliga motståndare knappt bemödar sig med att ta skydd eller märker när en kumpan blir nedslagen två meter bort är det svårt att inte himla med ögonen. Hur har de här soporna överlevt i vildmarken så länge? Lyckligtvis är det ändå kul att slå ut fiendeläger, speciellt genom att lura dit ett antal freakers eller en björn.
Något som däremot fungerar rent dåligt är de uppdrag som bygger på ”detektivarbete”. Där ska Deacon leta upp föremål i markerade områden, för att sedan följa fotspår till nästa ledtråd. Problemet är att ledtrådar kan vara krångliga att se och fotspåren svåra att följa, vilket leder till förvirrade och tidsödande springturer fram och tillbaka.
Vackra vykort och sorgliga sånger
När uppdragen känns tråkiga är det tur att världen är så fantastiskt vacker och härlig att köra runt i. Oavsett om vi tar oss fram på leriga skogsstigar, över snöiga berg eller på motorvägar är känslan på topp. Trots att det går att snabbresa till tidigare besökta platser (på bekostnad av bensin) tar vi oftast motorcykeln hela vägen. Dels eftersom vägarna är fyllda med användbara föremål och miniuppdrag, men framför allt för att det är så pass kul att röja runt i landskapen.Att se Deacon, hans motorcykel eller fiender flyga flera meter rakt upp i luften efter en kollision är inte helt ovanligt.
Miljöerna får också ett lyft av det genomarbetade dygns- och vädersystemet. Dag blir till natt, och sol blir till regn och snö. Vädret ändras i realtid och står vi still på en plats under ett snöfall ser vi hur den kalla vita massan lägger sig som ett täcke över mark och hus. Många platser är magiskt vackra och tack vare det utmärkta fotoläget har screenshot-knappen på vår Playstation 4-kontroll gått varm.
Vi måste också passa på att hylla det utmärkta soundtracket. För det mesta är det ödesmättade och country- och rockosande toner som lurar i bakgrunden och hjälper till att skapa en obehaglig stämning. Under väl valda scener bjuds vi emellertid på specialskriven ”riktig” musik, som förutom härliga rysningar även kanske framkallade en liten tår hos oss.
Omdöme och betyg
Finn fem fel
Till och från havererar dessvärre tekniken och framför allt bilduppdateringen rasar till närmre tio än trettio fps. Vid några få tillfällen har spelet till och med frusit helt i någon sekund. Lyckligtvis verkar det vara kopplat till inladdning av nya eller stora områden, och inte att det händer för mycket saker på skärmen samtidigt. Vi hade till exempel i stort sett aldrig de problemen medan vi slogs i fiendeläger eller mot de jättelika horderna.
En annan bugg, av mer komisk karaktär, är när fysiken får fnatt. Det händer inte särskilt ofta, men att se Deacon, hans motorcykel eller fiender flyga flera meter rakt upp i luften efter en kollision är inte helt ovanligt. Vi har också haft en del problem med att ljudet startar för tidigt eller att flera konversationer pågår samtidigt.
Läs också: Yoshi’s Crafted World är en kreativ plattformspärla
Någon dag innan denna recensionen skrevs kom det dock ut en större uppdatering på över 20 GB som sägs lösa många tekniska problem, men eftersom vi redan hade klarat större delen av äventyret kan vi inte svara på hur mycket den har hjälpt.
Ännu en vinnare
Efter en tveksam premiärvisning och en utvecklare som ofta får syssla med mindre projekt kan vi inte påstå att våra förväntningar på Days Gone var superhöga, trots att Sonys egenutvecklade titlar brukar hålla hög klass. Och visst märks det att det är Bend Studio och inte Naughty Dog eller Guerilla Games som ligger bakom spelet; den sista finputsningen finns inte riktigt där.
Men det gör faktiskt inte så mycket. För trots lite väl många buggar, stundtals haltande manus och en del tråkiga uppdrag imponeras vi stort av den värld som Bend Studio har byggt upp. Grafiken, musiken, spelglädjen, karaktärerna – och de fruktansvärda horderna – skapar en spelupplevelse som är lika skrämmande som kärleksfull. Det är bara att konstatera att Sony har lyckats leverera ännu ett överlag utomordentligt enspelaräventyr som kommer att håll dig i ett fast grepp under många, långa timmar.
Omdöme
Days Gone är ett actionspel lika skrämmande som kärleksfullt. Mc-killen Deacon St. Johns resa genom en apokalyptisk värld får oss att svettas i panik och snyfta av sorg, lite som The Last of Us.Det är emellertid märkbart att Bend Studios inte är lika skickliga som Naughty Dog och en del irriterande skavanker sänker spelupplevelsen – men det är inget som hindrar äventyret från att bjuda på mängder av minnesvärda händelser innan sluttexterna rullar framför oss.
Fakta Days Gone
Genre: ActionUtgivare: Sony
Utvecklare: Bend Studio
Format: Playstation 4
Testat på: Playstation 4 Pro
Lansering: 26 april 2018
Pris: 593 kronor hos Spelbutiken.
Härlig balans mellan att känna sig säker och livrädd.
Stor, spännande och oerhört vacker värld.
Både närstrider och eldstrider imponerar.
Horderna är ett lysande inslag.
Lite väl många både stora och små buggar.
Intelligensen hos de mänskliga fienderna imponerar sällan.
Flera sega ”detektivuppdrag” som bara drar ner tempot.
Huvudpersonens orimliga humörsvängningar