4g-special: Mobilt bredband utmanar

Fler delar i 4g-specialen hittar ni här:
4g-special: Så väljer du rätt operatör

---

Internetuppkopplingen har på ett par decennier blivit en lika stor självklarhet som el, telefon, varmvatten på kran och möjlighet att spola på muggen. Och snabbt ska det gå. Bredband är ett så självklart begrepp att många har glömt bort vad smalband var.
 
Sverige är bäst i världen på internettillgång, enligt The Web Index, en rankning framtagen av The World Wide Web Foundation. Där kan vi bland annat läsa att vi är trea i världen när det gäller total internetuppkoppling efter Island och Danmark, men att vi leder med bred marginal när det gäller mobila bredbandsabonnemang. Vi rankas också högt för bandbredden per användare, relativt låga kostnader och anammandet av ny bredbandsteknik.
 
Telemodemets uppringningstoner har ersatts av adsl-modemets blinkande dioder. Men även de börjar bli gamla. Nu är det optisk fiber eller nätverkskabel direkt ur väggen som gäller. Eller kanske ingen kabel alls, mobila bredband med lte-teknik, mer känt som 4g, växer snabbt i popularitet även som stationärt bredband i hemmet.
 

I topp. Sverige är bäst i världen på internettillgång enligt The Webb Index. 

 

Ett uppkopplat liv
Men är bäst i världen bra nog? Vi gör allt och lite till via bredbandet numera. Vi köper program och spel direkt över nätet istället för på plastskiva, och kör dem också ofta delvis eller helt på molnservrar. Vi lever halva våra liv på Facebook, Twitter, Vine och andra sociala medier. Vi strömmar musik och tankar hem poddar. Bara det faktum att vi vet vad en podd är, är ett tecken på hur mycket internet har förändrat våra liv.
 
Ett flertal operatörer säljer ip-baserad, fast telefoni via bredbandet. Vi tittar också på video online som aldrig förr. Inte bara på katter som gör vurpor på Youtube, utan på högkvalitativa och bandbreddskrävande mediatjänster. Play-kanaler istället för tablå-tv, vod-tjänster istället för dvd-skivor, och precis som för telefonin har ”vanlig” tablå-tv via bredbandet blivit väldigt vanligt.
 
Många strömmar frestar på
Bredbandsbranschen står idag inför framförallt tre utmaningar. Den första och mest uppenbara är att det måste finnas kapacitet för ökande bandbreddskrav. Främst är det video som höjer kraven.  En hd-ström av bra kvalitet från en tjänst som Netflix eller från ett ip-baserat tv-abonnemang ligger på mellan 3,5 och 9 Mbit/s beroende på kompressionsmetod. För framtida 4K-video kommer det att ställas ytterligare högre krav.
 
Framförallt är det video som höjer bandbreddskraven. En hd-ström av bra kvalitet ligger på mellan 3,5 och 9 Mbit/s.  

 

Netflix har demonstrerat 4K-strömning som tog upp ungefär 20 Mbit/s med ny och effektivare videokomprimering.  Själva talar de om att kunna leverera den kvaliteten med 15,6 Mbit/s med videokodningsstandarden H.265. Idag används mindre effektiva föregångaren H.264 för de flesta vod-tjänster och tv-abonnemang.
 
Det varierar från tjänst till tjänst, men låt oss anta 5 Mbit/s för 1 080p hd och 20 Mbit/s för 4K. Om familjen delar på ett bredband är det bara att göra enkel matematik för att se hur långt det räcker. Tittar du på tv medan barnen strömmar film, Playstation Network installerar ett nytt spel på konsolen och en dator eller två – och lika många surfplattor – tankar hem programuppdateringar är det lätt att förstå att det även i ett hem med vad som kan tyckas vara rejäl uppkoppling kan bli trångt om saligheten.
 
Flera flaskhalsar
För det mesta är det just där som den största risken för flaskhals sitter – begränsningen av ditt internetabonnemang. En abonnent ska dessutom inte räkna med att de alltid kan få sina 50 eller 100 Mbit/s även om det är siffran som står i reklamen. Du köper ”upp till” en viss bandbredd. Och för det mesta kan leverantörerna leverera den, men de garanterar som regel inte full hastighet jämt. Operatören har inte en miljon megabit reserverade till 10 000 kunder á 100 megabit, utan snarare så mycket som de antar att dessa kunder kan tänkas utnyttja samtidigt.  Och visst kan det hända att de antar fel.
 

En av de största riskerna för flaskhalsar är begränsningen på internetabonnemangen.  

 

Heta direktsändningar via webb eller ip-tv kan belasta operatörens infrastruktur hårt, till exempel den där matchen som precis alla vill se. Det ställer också extrema krav på tv-operatörens utrustning och bandbredd för att skicka strömmarna. Ip-tv, Play-kanaler med mera är för det mesta så kallad unicast-teknik, vilket innebär att varje mottagare får en helt egen ström. 

 

Snabba svar sökes
Den andra utmaningen är de allt ökande kraven på korta svarstider och hög lägstanivå. Det är framförallt för onlinespel som det blir aktuellt. Du vill inte ligga några tiondelar efter motståndaren i en runda Battlefield 4 eller missa timingen i fajterna i ditt favorit-MMO. Och det krävs inte mycket fördröjning för att det ska bli avgörande för en ambitiös gamer.
 
Med hög lägstanivå menar vi att många tjänster idag inte tål att bandbredden tillfälligt dalar eller tar en kort paus. Det mesta man gör online – webbsurf, nerladdningar och välbuffrad video – klarar sådana störningar, men inte allt. För spel är det uppenbart på grund av svarstiderna.  Videosamtal och kommande strömmade speltjänster som Playstation Now är exempel på video som inte kan buffras i närheten av lika mycket som en film från Netflix, och därmed blir mycket känsligare för ojämn-heter i bandbredden. 
 

 

Den tredje och sista utmaningen vi vill nämna är bandbredden uppströms. Att kunna ladda upp i hög hastighet har länge setts som en prioritet endast för ett fåtal användare: yrkesfotografer, de som jobbar med webbvideo och så vidare. Och de flesta abonnemang har mycket långsammare uppladdning än nerladdning.  Men på senare tid har en egen Youtubekanal blivit lika vanligt som att ha en blogg, Skype finns på var och varannan dator och live-strömning från mobilen, datorspelet och webbkameran blir allt mer populärt. I den nya generationen av Xbox och Playstation är liveströmning och uppladdning av gameplay-videor en av huvudattraktionerna.  
 
4g inte bara mobilt?
3g-uppkopplingar var (och är) inte bara långsamma, utan notoriskt dåliga på svarstider. Vilket gjorde att onlinespel, ip-telefoni och videosamtal blev lidande, om det ens gick att få en tillräcklig hastighet alls.
Trots att 4g är klart mycket bättre sitter det stigmat i. Men faktum är att svarstiderna i 4g är enormt förbättrade och ska även vara bättre än i adsl, i genomsnitt runt 20 millisekunder. Det man däremot inte kan räkna med är samma stabilitet som i en fast lina.
 
– Vi säljer i regel inte mobilt bredband som en ersättning till fast uppkoppling, utan som ett komplement. Mobildata är radiosignaler i luften och påverkas av yttre faktorer på ett annat sätt. Signalstyrkan där du befinner dig, radiostörningar, hög belastning på enskilda basstationer, det är mycket som spelar in, säger Nicholas Rundbom, presschef för Telias mobila verksamhet.
 
I väntan på att fiber kommer till byn kan 4g i dagsläget vara det smartare alternativet. Det är även populärt bland många yngre som bor i andra hand och byter bostad snabbare än andra byter skor, eftersom det är enkelt att bara flytta med sig 4g-routern.

 

Ett problem för den som gillar att strömma video är dock att samtliga abonnemang (även de som till och från har marknadsförts som ”obegränsade”) har en gräns för hur mycket man får ladda ner. Detta för att hushålla med den totala bandbredden som finns i etern.
 
Koppar halkar efter
För enskilda villaägare en bit ifrån tät-orter kan det vara ett alternativ. 4g-täckningen i Sverige är bra och dessutom under ständig utbyggnad, och bandbredden är numera för det mesta bättre än med adsl. Vi pratar cirka 50–60 Mbit/s från de stora operatörerna. Telia säger att de kör sin 4g på upp till teoretiska maxhastigheten 150 Mbit/s med rätt hårdvara av cat4-typ, men att de kommunicerar 60 Mbit/s för att inte ge abonnenter orealistiska förväntningar. Vad övriga operatörer har för verkligt prestandatak vet vi inte. 
 
Det kan jämföras med som mest 24 Mbit/s med den hittills bästa standarden för adsl via telefonkabeln. Sedan finns vdsl som går att köra upp till 100 Mbit/s. Operatörerna håller sig runt 50–60 Mbit/s i sina bästa vdsl-abonnemang, precis som för 4g, och sådan bandbredd kan bara garanteras med kort avstånd till telestationen. 
 
Experiment har gjorts med dsl-baserad teknik som går betydligt snabbare, upp mot 1 000 Mbit/s i ett test som Sonera just nu gör i kopparnätet i Helsingfors. Så kanske finns det mer liv i koppartråden trots allt.
 
På mobilsidan ser vi också framtida förbättringar, närmast lte advanced, och på längre sikt också 5g. Lte advanced är en nyligen antagen 4g-standard som i teorin ska kunna ge upp till gigabit-hastighet även mobilt. Men det är under ideala förutsättningar och utrymmet i etern kommer även framöver att vara en dämpande faktor. En racerbil går inte snabbare än en epa-traktor om det är kö på motorvägen.
 
Ett annat trådlöst alternativ som har varit omtalat i många år men aldrig fått luft under vingarna är IEEE 802.16, även kallat wimax. Senaste versionen av den standarden ser ut att vara en ungefär likvärdig konkurrent till lte advanced. Än så länge är intresset dock svagt för wimax från svenska operatörer. 
 
Fiber regerar
Den heliga graalen för den som tar sitt bredband på allvar är och förblir att få fiber indragen.  Ingenting går så snabbt, så rappt och är så stabilt som glaskabel hela vägen hem.
 
– När vi pratar om fiber så är det fiberoptisk kabel vi menar. Men för en kund kan det variera vad man har indraget i hemmet. I en del flerfamiljshus är det fiber draget till fastigheten och sedan ethernetkabel av typen kat6 till vardera lägenhet. Hastigheten via fiber är inte begränsad av själva fibertekniken, utan av switcharna, säger Henrik Forssell, ansvarig för fiberförsäljning på Telia.
 
Det snabbaste alternativet är fortfarande fiber. Inget är lika rappt eller stabilt. 

 

Switcharna är konfigurerade till 1 000 Mbit/s, samt 100 Mbit/s uppströms, men själva nätet har betydligt högre kapacitet. Det gör att en framtida uppgradering till ännu högre bandbredd är relativt enkel, man behöver inte gräva ny kabel till husen, utan bara byta eller uppgradera switcharna och i vissa fall dra om det interna nätverket. Kat6-kabel klarar just 1 000 Mbit/s.
 
Fiber kan givetvis vara en ordentlig kostnad om man inte redan har det i fastigheten. Å andra sidan är det en investering för framtiden som kan höja värdet på villan.
– Idag har en majoritet av alla fler-familjshus fiber indragen. Störst fokus just nu är på villamarknaden. Det är också där behoven är som störst. Stora familjer med många användare som alla vill strömma film samtidigt, men ofta bara med långsam koppar eller mobilt som bredbandsalternativ, säger Henrik Forssell. 
 
Alternativen
Vi har redan nämnt dsl, vilket fortfarande säljs till de som inte kan få, eller inte vill investera i att dra in, fiber. En annan kopparbaserad teknik är hfc, kort för Hybrid fibre coaxial.Det är det som till exempel Comhem och Tele 2 erbjuder när man får bredband via kabel-tv. Det liknar fiber till flerfamiljshus, men istället för kat6-kabel är det kabeluttagets koaxialtråd som används under den sista biten.
 
Hfc har mycket högre kapacitet än dsl, men det är precis som dsl en så kallad assymetrisk anslutning, vilket innebär att man bara kan skicka en bit antingen uppströms eller nedströms åt gången. Därför är uppladdningshastigheterna begränsade. Det bästa som operatörerna erbjuder via tv-uttaget är 500 Mbit/s ner och 50 Mbit/s upp. Det är inte illa jämfört med 4g eller telejacket, men man har inte samma möjlighet till uppgraderingar i framtiden.
 
Ett sista alternativ, framförallt för den mest isolerade glesbydgen, är bredband via satellit. Precis som satellit-tv kan uppkoppling levereras till hela landet, från skärgård till fjälltoppar.
 
Men snabbt går det inte, runt 20 Mbit/s är i dagsläget maxkapaciteten, och svarstiderna är i gammal modemklass, över en halv sekund.