Retrodags! Laserdisc – formatet vi aldrig glömmer

Även hemmabioentusiaster kan bli nostalgiska. Precis som musikälskare kan sucka av lycka när de bläddrar igenom en back med LP-skivor eller kanske hittar en gammal 8-track-kassett på en loppmarknad, finns det hemmabiorävar som romantiserar över den coola Laserdiscen: videoskivan som skimrade som en cd men som var stor som en LP-skiva.

Startade redan 1927

Den första spelaren som använde namnet Laserdisc lanserades av Pioneer 1980, men tekniken är faktiskt betydligt äldre än så. För de första videoinspelningarna gjordes faktiskt inte på magnetband, de gjordes på skiva. Året var – ofattbart nog, 1927 – tekniken kallades Phonovision och uppfinnaren var den skotske tv-pionjären John Logie Baird.

 

Skuttet mellan dessa videovinylskivor och Laserdisc är faktiskt inte så långt som vi kanske tror. I båda fallen rör det sig om skivor och båda är faktiskt analoga system (om vi bortser från att Laserdiscen med tiden fick digitalt ljud). Men det finns en fundamental skillnad: Laserdiscen använder en laserstråle som optiskt läser av de små urgröpningarna i skivan, medan Phonovisionspelaren använde en vanlig pickup för att läsa av de små hacken i skivans spår.

 

Historien om den optiska videoskivan tar sin början cirka 30 år efter det att John Logie Baird gjorde sin första Phonovision-inspelning. Mannen som kläckte idén i slutet av 1950-talet heter Paul Gregg Davis. Han startade tillsammans med vännen Keith Johnson företaget Gauss Electrophysics, som under hela 1960-talet vidareutvecklade och patenterade ett system som de kallade för Videodisk.
 

 

Videodisk blir Disco-Vision

1960-talet var också början på videoeran och de första videoapparaterna för hemmabruk började dyka upp i mitten av 1960-talet. Filmindustrin som hittills betraktat tv:n som ett hot mot filmen började nu se möjligheter till en ny potentiell marknad: att sälja filmer direkt till hemmen.

 

Filmbolagjätten MCA hade drygt 11 000 filmtitlar på lager och såg en enorm potential i det som i dag kallas hemmabio. 1967 fick bolagets vd Lew Wasserman upp ögonen för Videodisk och året därpå köpte MCA såväl företaget Gauss Electrophysics som dess patent. Året därpå började arbetet med systemet som får det fräcka namnet MCA Disco-Vision (namnet har inget med vare sig John Travolta eller Donna Summer att göra).

 

Samtidigt som MCA utvecklade sitt Disco-Vision utvecklade den holländska elektronikjätten Philips ett snarlikt system kallat Video Laser Player. Likheten mellan de båda systemen kanske kan förklaras av att Gauss Electrophysics, strax innan MCA:s inblandning, utan framgång försökt sälja in sin idé till Philips, och att Philips – trots att de nobbat Paul Gregg Davis och Keith Johnson – jobbat vidare med idén.

 

Det må vara hur som helst med den saken, klart är dock att Philips efter MCA:s pressvisning av Disco-Vision den 12 december 1972 kontaktade MCA och föreslog ett samarbete. För att slippa ett formatkrig och kanske också för ta död på andra konkurrenters planer (som RCA:s Selectavision Videodisc, se länklista) föreslog Philips att de två formaten bara skulle bli ett. Och från och med september 1974 inledde företaget ett samarbete som med tiden innebar att Philips satsade på hårdvaran (under sitt märke Magnavox i USA och under märket Philips i Europa) och att MCA stod för tillverkning och distribution av skivorna.

 

 

Från Disco-Vision till Laserdisc

Samarbetet mellan Philips och MCA blev aldrig särskilt lyckat. 1978, 10 år efter att MCA dragit igång Disco-Vision, släpptes den första riktiga hemmaspelaren, kallad Magnavox Magnavision VH-8000. Systemet sålde bra, men snart vällde klagomålen in. Skivor fastnade, gick inte att spela av, hackade, och så vidare. MCA skyllde på Philips hårdvara och Philips hävdade att MCA:s skivor höll alldeles för dålig kvalitet.

 

Samtidigt i ett litet land i bortre Asien, kallat Japan, började företaget Pioneer med MCA:s välsignelse utveckla egna spelare. Spelare som faktiskt visade att MCA:s skivor gick att spela av utan problem. 1980 hårdlanserade Pioneer sin första konsumentspelare VP-1000 och sopade mattan med Philips. Året därpå köpte Pioneer stora delar av Disco-Vision och därmed fick Pioneer kontrollen över Videodiscformatet som i och med detta inte kallades annat än Laserdisc.
 

 

Framtiden nu

Läser vi broschyren till Pioneers första, numera över 25 år gamla Laserdiscspelare kan vi inte låta bli att dra på smilbanden. För mycket av det som sades känns igen från lanseringen av både DVD samt HD-DVD och Blu-ray. Laserdisc beskrevs som framtidens videoformat packat med finesser. Argument nummer ett var bildkvaliteten. Liksom DVD gav Laserdisc betydligt bättre bild än VHS (60 procent bättre menade Pioneer) och vanlig analog tv-signal. Detta trots att Laserdisc till skillnad från DVD faktiskt också var ett analogt system.

 

Ett annat argument för Laserdiscen är och var ljudet: två kanaler i stereo skröt Pioneer med 1980. Då var ljudet analogt, men med tiden kom även kanaler med digitalt ljud och till och med stöd för 5.1 Dolby Surround. I samband med att spelarna fick digitalt ljud fick de också en kombifunktion så att de även kunde laddas med de under 80-talet allt populärare cd-skivorna.

 

En annan likhet med DVD-skivorna var de extra finesserna. Du kunde enkelt hoppa mellan olika kapitel i filmerna, spola bland scenerna och frysa bilden. En del skivor innehöll extra material såsom regissörens kommentarer till filmen (spelades upp på en av de analoga ljudkanalerna), textning, samt olika brevlådeformat.

 

 

Men i konkurrens med DVD stod sig Laserdiscen i ärlighetens namn inte särskilt väl. DVD-skivorna hade fler finesser, bättre bildkvalitet och fick plats med mycket mer information. Laserdiscskivorna hade trots sin storlek som mest plats för 64 minuter film per sida (60 i NTSC-formatet). Och då använder sig skivan av det så kallade CLV (Constant Linear Velocity)-formatet som liksom en cd-skiva varierar rotationshastigheten beroende på var på skivan laserstrålen befinner sig. Användes det äldre formatet CAV (Constant Angular Velocity), som precis som en LP-skiva har en konstant rotationshastighet, fick det maximalt plats 36 minuter per sida i Pal-formatet och 30 minuter i NTSC-formatet. Detta innebar i praktiken att du var tvungen att gå fram till Laserdiscspelaren och vända CAV-versionen av Ben Hur hela sju gånger eller gå och byta skiva tre gånger om du hade en spelare som klarade dubbel uppspelning.

 

Hemmabiosläktet älskar sina fjärrkontroller, så det kanske inte är så konstigt att DVD-skivan med tiden konkurrerade ut Laserdiscen. 1997 räknades som DVD:ns genombrottsår, och 1999 insåg Pioneer att Laserdiscformatet är besegrat och la ner sin satsning efter 20 år. Men självklart är inte Laserdiscen död, den finns kvar hos trogna samlare och till viss del lever minnet av den kvar i våra gamla DVD-spelare och sedermera blålaserspelare. Kanske inte riktigt lika mycket bland våra streamingtjänster.