Recension: The Punisher tar Daredevil till nya höjder

Titel: Daredevil
Genre: Action, drama
Antal säsonger: 2
Tjänst: Netflix. Premiär för andra säsongen 2016-03-18

 

Förra året fick vi uppleva en av de mest kompletta, underhållande och väl berättade superhjälteserier någonsin. Daredevil anlände som en blixt från klar himmel och svepte konkurrenterna av banan. Nu är Hell’s Kitchens djävul tillbaka med sin andra säsong och nivån är minst lika hög som i den första. Ett spännande tema och nya karaktärer är utgångspunkten för ännu ett otroligt välkomponerat kapitel om den blinde vigilante som ser bättre än de flesta.

 

 

 

Trots att Wilson ”Kingpin” Fisk (Vincent D’Onofrio) sitter i fängelse har inte kriminaliteten i Hell’s Kitchen försvunnit. Tvärtom. Flera ligor och maffiagäng härjar i staden som lyckligtvis finner lite lindring i den outtröttlige beskyddaren Daredevil. Men en ny och långt mer brutal självutnämnd rättskipare finns plötsligt också på banan. En man som egenhändigt pressar tillbaka maffiaceller, men inte skyr några som helst medel. De förtjänar den kula de får i pannan, resonerar The Punisher (Jon Bernthal).

 

Matt Murdock (Charlie Cox) har tillräckligt att göra med en förlustbringande advokatverksamhet och en skjutgalen hämnare, men han blir också påmind om sin historia. Hans tidigare flamma, Elektra Natchios (Elodie Yung), dyker plötsligt upp i stan. En kvinna som med sin vackra exteriör, gåtfullhet, flirtiga sätt och vassa nävar knappast betyder goda nyheter för Hell’s Kitchen.

 

 

 

I den första säsongen visade skaparen Drew Goddard att han inte bara äger en formidabel förmåga att utveckla karaktärer som både skär djupt in i skinnet och beger sig ut på små kuriosa äventyr, utan också har stor kunskap och förståelse för det Marvel-universum som omger Daredevil. Han lyckades stoppa in referenser och introducera nya karaktärer på ett fenomenalt sätt, och den förmågan har han tagit med sig till den andra säsongen.

 

I synnerhet gäller det Frank Castle, eller The Punisher som han kallas i tidningarna, som framstår som en lysande stjärna i sällskapet. Han passar perfekt in i temat om gränsen mellan det goda och det onda, och vad en självutnämnd vigilante kan tillåta sig att göra på vägen till en bättre värld. ”You hit ’em and they get up, I hit ’em and they stay down”, ropar Castle till Murdock i en fantastisk scen uppe på taket på en byggnad.

 

The Punisher skulle inte ha den pondus han har om det inte var för Jon Bernthal som är perfekt för rollen och spelar den otroligt övertygande. Liksom i rollen som Shane i The Walking Dead passar han utmärkt som bad ass-karaktär, men den stora prestationen ligger faktiskt i de scener där han är sårbar. Inget är så trovärdigt som det Bernthal levererar där.

 

 

 

Precis som var fallet med den första säsongen är historien välskriven och självsäkert berättad. Handlingen drivs framåt i ett lagom snabbt tempo och till skillnad från många andra Netflix-serier så hämmas inte Daredevil av mallen med 13 avsnitt som blir tillgängliga samtidigt. I stort sett varje avsnitt är försett med en cliffhanger så stark att risken för binge-watching är överhängande.
Seriens akilleshäl är, liksom i den första säsongen, den svettande och andfådde sidekicken Foggy Nelson. Eldon Hensons skådespeleri svänger nästan lika mycket som en seismografnål, och det är svårt att se karaktärens berättigande när Matt också har sin assistent Karen Page (Deborah Ann Woll) vid sin sida. Den senare karaktären växer för övrigt enormt i den andra säsongen. Foggy Nelson är en liten spricka i fernissan, men inte i närheten av att överglänsa alla de positiva inslagen i serien.

 

Med en fängslande berättelse, som gör att ens ögon klistras fast vid skärmen, och spännande karaktärer fortsätter Daredevil i de utstakade fotspåren. Det kan bli episkt när han så småningom förenas med kollegerna Jessica Jones, Luke Cage och Iron Fist i The Defenders.