Activision tar Call of Duty tillbaka till sina rötter – så bra är CoD: WW2
I den senaste delen i Call of Duty går spelserien tillbaka till rötterna. M3 har spelat en riktigt välgjord titel – men som också lider av lite identitetskris.
Av Niklas Alicki
M3
Det är lätt att hamna fel. Ofta kör vi på i samma banor som vi alltid gjort, det ena leder till det andra, och helt plötsligt befinner vi oss så långt bort från var vi började att vi undrar hur vi ens hamnade där. Vi behöver ta ett steg tillbaka, hitta den ursprungliga känslan igen. Det som fick oss att börja från första början.
Call of Duty har de senaste åren befunnit sig i framtiden, med jetpacks, robotar och rymdskepp. Från Black Ops till kritikersågade Ghosts, vidare till den nära framtiden i Advanced Warfare och slutligen ren science fiction i Black Ops 3 och Infinite Warfare. Call of Duty har kort och gott blivit en spelserie med identitetskris.
Trots att förra årets Infinite Warfare visade sig vara en av de bättre spelen i serien var det uppenbart att spelare var missnöjda. De snabba matcherna med dubbelhopp och spring på väggarna hade alienerat många spelare, speciellt när det fanns nya typer av spelupplevelser från till exempel Overwatch, Battlefield 1 och Titanfall 2.
Call of Duty WW2 har varit i utveckling sedan 2014, långt innan förra årets kritik mot Infinite Warfare. Samtidigt är det lätt att se årets spel som en reaktion på just den kritiken. WW2 tar inte bara Call of Duty tillbaka till andra världskriget, det är även ett spel som både i spelmekanik och historieberättande hämtar inspiration från de allra första Call of Duty-spelen.
Direkt till Normandie
Så var ska ett andra världskrigsspel börja om inte på stränderna i Normandie? Tyskarnas maskingevärseld viner över huvudet, explosioner får båten att gunga kraftigt och soldaterna hukar sig i båten vi befinner oss i. Det hinner gå några få sekunder från det att båtens framsida öppnat sig innan nästan alla mejas ner av skjutvärnselden från bunkrarna längre upp på stranden.
Inga superattacker, drönare eller nätverkshack – här får du förlita dig på din M1 Garand.
Huvudpersonen Ronald “Red” Daniel lyckas hoppa ner i vattnet och kravla sig upp på stranden, och det på en gång blir det uppenbart att årets Call of Duty inte är som föregående års titlar. Att ta skydd låter dig inte längre återfå ditt liv utan nu tar du morfinsprutor till hjälp. Det går inte heller att hejdlöst springa och skjuta som en enmansarmé utan att direkt bli nedskjuten, och om du inte ständigt tar dig från skydd till skydd på stranden så kommer du dö.
WW2 är märkbart svårare även på normala svårighetsgraden, vilket märks mer ju längre upp på stranden du tar dig. Väl inne i tyskarnas bunkrar krävs försiktighet och precision för att ta dig fram. Inga superattacker, drönare eller nätverkshack – här får du förlita dig på din M1 Garand.
Deja vu-känsla
Call of Duty har aldrig kunnat skryta med någon visuell detaljrikedom, men den tunga atmosfären är påtaglig under hela uppdraget. Det är mäktigt och hemskt, men även väldigt familjärt, för visst har vi spelat liknande scener flera gånger innan i spel som Medal of Honor: Allied Assault, Company of Heroes och – så klart – Call of Duty 2.
Tyvärr hänger den där deja vu-känslan kvar under kampanjen. Daniels och hans vänner i USA:s 16th Infantry Regiment fortsätter in mot land – bekämpar pansarvagnar utanför Marigny, skjuter nazister från ett kyrktorn och infiltrerar fiendebunkrar. Kvoten av osannolika biljakter och stora explosioner fylls även snabbt, något annat vore troligtvis avtalsbrott mellan Sledgehammer Games och Activision. Det är helt enkelt samma Call of Duty vi antingen älskar eller hatar.
Mellan de stora cineastiska actionscenerna anas ett försök till att närma sig djupare teman; bandet mellan soldater som varit i krig, vad man är villig att offra för varandra och tyngden över att ha ansvar för andra människors liv. Inget vi inte sett tidigare i spel, film och litteratur, men ändå rimliga frågeställningar i ett spel som utspelar sig under andra världskriget.
Tar inte ut svängarna
Men det hade krävts att Sledgehammer Games vågat ta mer utrymme med både historien de berättar och karaktärerna i den. Huvudpersonen är en karikatyr av en amerikansk helylle-soldat, komplett med snett leende och Texas-dialekt. Hans bästa vän, den amerikansk-judiska Robert Zussman, är en streetsmart Chicago-bo. Deras överordnade William Pierson är en cynisk soldat som gillar att skrika och har ett plågsamt förflutet.
Dessa pastischer på Band of Brothers-karaktärer får några minuter för att ge kött och blod åt historien innan och efter ett uppdrag, men lyckas aldrig riktigt utvecklas till något mer. Framför allt är det sällan som de här soldaterna och deras relation till varandra känns under uppdragen, ofta för att de är så upptagna med att bocka av checklistan med actionklichéer.
Den där checklistan är inte enbart av ondo dock. Kampanjen i Call of Duty WW2 är varierande och underhållande, och som nämnts tidigare tjänar den oerhört på att vara både svårare och lägga mer tonvikt på taktiskt spelande än sedvanliga Rambo-fasoner från tidigare spel.
Precis som i det hyllade uppdraget “All Ghillied Up” från Modern Warfare är Call of Duty WW2 bäst i dess mer nedtonade stunder. Som till exempel under ett uppdrag då du, som den franska motståndsledaren Rousseau, infiltrerar ett nazistiskt högkvarter i ockuperade Paris. Det är nervigt och stämningsfullt, och utan tvekan det som står ut mest under hela kampanjen.
Mer fokuserat flerspelarläge
På samma sätt som kampanjen hämtat inspiration från Call of Dutys barndom är flerspelarläget på många sätt en återgång till de gamla shooterklassikerna. Standardlägen som Team Deathmatch, Search and Destroy och Kill Confirmed är så klart tillbaka, men det är ett avsevärt långsammare tempo än vad vi vant oss vid de senaste åren.
Överlag är det även en mer renodlad och fokuserad upplevelse än tidigare. Det invecklade klass-systemet med olika lager av val har ersatts av ett mycket rakare system av divisioner, med ett antal specifika förmågor och vapen för varje division. Mountain-divisionen har prickskyttegevär och Expeditionary-divisionen springer runt med shotguns. Det är enklare att komma in i utan att för den skull offra variation och anpassningsbarhet.
Call of Duty WW2 har blivit shootergenrens havregrynsgröt – mättande och tillfredsställande men inte särskilt sexigt.
Det är utåt sett små förändringar, men som helt förändrar flytet i matcherna. Att det bara går att springa i några sekunder innan ens soldat blir trött kan säkert frustrera vana Call of Duty-spelare, men det gör även att fokus hamnar på att känna till kartorna, lära sig positionering och förlita sig på taktiskt lagspelande istället för enbart snabba reflexer.
Samtidigt som Call of Duty WW2 uppenbart inspirerats av den gamla skolan av shooterspel har de sneglat flitigt på sina nuvarande konkurrenter. Mellan matcherna hamnar du numera i ett nytt socialt utrymme, direkt snott från Activision-kollegan Destiny. Det finns ett område för att testa nya vapen, plocka upp uppdrag eller utmana dina vänner på spontana en mot en-matcher.
Även det nya spelläget War känns igen från Operations i Battlefield 1. Det är matcher i flera steg med olika delmoment, till exempel en från Normandie där ena laget ska försöka ta sig upp från stranden och ta över det andra lagets bunkrar. Det är ett välbehövligt tillskott som dessutom går ihop bra med det nya fokuset på ett mer taktiskt spelande.
Tillför inte särskilt mycket
Samtidigt förstärker det känslan av ett Call of Duty i identitetskris. Nämnda Overwatch, Titanfall 2, Battlefield 1 och nykomlingar som Playerunkowns Battlegrounds bidrar alla med helt olika upplevelser, de vänder sig mot olika människor med olika smaker och gör det bättre än de flesta.
Call of Duty WW2 är finslipat, förenklat och tillfredsställande rakt igenom, från kampanjens berättelsestruktur till zombie-lägets rakare spelmekanik och vidare till flerspelarlägets långsammare spelstil. Det är “boots on the ground” igen som utvecklarna själva hävdat som ett mantra. Men räcker det i dag? Call of Duty WW2 har blivit shootergenrens havregrynsgröt – mättande och tillfredsställande men inte särskilt sexigt.
Det var utan tvekan nödvändigt att försöka hitta tillbaka till sitt ursprung, att skala bort alla de lager som lagts på Call of Duty genom åren. Samtidigt befinner sig årets Call of Duty på ett väldigt familjärt ställe. Det är ett bra spel, men det ska bli ännu mer intressant att se vilken väg spelserien väljer att gå i framtiden.
