En ung man från Malmö är på eget initiativ på ensam jakt genom Sverige. Eller i varje fall genom de delar av Sverige hans ekonomi tillåter eller andra ärenden tar honom. Jaktens mål är dokumentation om svenska spel, alla de där historierna om både spelen som blev till och de som aldrig blev mer än prototyper.
– Jag är inte intresserad av de färdiga produkterna utan vägen dit. Allt är intressant, all slags dokumentation, säger han.
För sedan 90-talets början och svensk spelindustris startpunkt – den brukar för enkelhetens skull räknas från när Digital illusions släppte Pinball dreams till Amiga 1992 – har det släpps hundratals spel, och antagligen finns det tusentals som aldrig blivit av, från Markus Persson 10xc till det där Final fantasyspelen som Grin skulle ha gjort.
– Det finns ju arkiv för så mycket i Sverige, bland annat flera näringslivsarkiv. Jag tycker det är självklart att spelbranschen ska ha ett också, säger Erngren Othén.
Kan så tyckas. Men det är för honom som för alla andra som vill att spel ska ta plats i etablerade kulturverksamheter; det är motigt. Spel anses, som bekant, inte alltid vara något av större kulturellt, eller för den delen, historiskt värde. Dessutom är som vanligt resurserna knappa för all slags arkiv- och museiverksamhet. Att då starta helt nya projekt som ett spelarkiv kan vara just motigt.
– På den tiden skulle man jobba kvällar och helger, det var den kulturen överallt. Men jag blev kär och ville ha tid för min flickvän, så jag hoppade av och började en ny karriär.
Men pengarna från Riksarkivet räckte bara till sommarens resor och möten med bland andra Dice, Mojang, Avalanche och Fatshark.
– Nej, då måste det underordna sig de former som redan finns, det kommer att bli lågt prioriterat och väldigt trögt att sköta. Det är mycket bättre om vi kan lösa det här med bidrag och att kanske svenska spelbranschen själv går in och stöttar.
– Men jag kan förstå det också. Vi har en idé som alla tycker är bra, men inget konkret att visa. När vi börjat bygga vårt eget Imdb blir det enklare att förstå vad vi menar och hur vi vill använda dokumentationen.
Henrik Erngren Othén har nämligen fattat något som många andra missat; att svensk spelhistoria är viktig – och att om vi inte börjar spara och vårda den nu, riskerar den att gå förlorad.
– Jag är inte intresserad av de färdiga produkterna utan vägen dit. Allt är intressant, all slags dokumentation, säger han.
Uppgiften han har framför sig är rolig. Han tycker verkligen det. Alla verkar tycka det.
Men den är också enorm.
För sedan 90-talets början och svensk spelindustris startpunkt – den brukar för enkelhetens skull räknas från när Digital illusions släppte Pinball dreams till Amiga 1992 – har det släpps hundratals spel, och antagligen finns det tusentals som aldrig blivit av, från Markus Persson 10xc till det där Final fantasyspelen som Grin skulle ha gjort.
– Det finns ju arkiv för så mycket i Sverige, bland annat flera näringslivsarkiv. Jag tycker det är självklart att spelbranschen ska ha ett också, säger Erngren Othén.
Det behövs helt enkelt en eldsjäl som Erngren Othén. Han började faktiskt som spelutvecklare, gjorde Futurama med UDS i Norrköping och sedan Headhunter med Amuze i Solna. Sedan tröttnade han på spelutvecklandets hårda arbetstider.
– På den tiden skulle man jobba kvällar och helger, det var den kulturen överallt. Men jag blev kär och ville ha tid för min flickvän, så jag hoppade av och började en ny karriär.
I slutet av 00-talet stod han så där med sin magisterexamen och ett arkivariejobb på Malmö stadsarkiv. Men speldrömmarna väcktes igen. En morgon slog han upp Sydsvenskan och såg rubriken: “Mitt kungarike för ett spelarkiv.” Det var Orvar Säfström som skrivit en krönika på ämnet, och vips hade Erngren Othén axlat uppdraget likt en mantel. I år fick han slutligen ett stipendium på 20 000 kronor från Riksarkivet för att göra en förstudie om huruvida ett spelarkiv vore möjligt att skapa.
Det är det.
– Jag ser framför mig ett digitalt arkiv lite i stil med Imdb där man ska kunna söka på spel, spelstudior och utvecklares namn. Tänk vilken resurs det skulle bli i framtiden för forskare, journalister och alla som är intresserade. Svensk spelutveckling är ju dessutom i världsklass, vilket bara gör ett spelarkiv än viktigare.
Men pengarna från Riksarkivet räckte bara till sommarens resor och möten med bland andra Dice, Mojang, Avalanche och Fatshark.
– Intresset är stort, alla jag pratat med är intresserade. Nu gäller det bara att få tag på dokumentation. Frågan är ju var den finns, och hur mycket har sparats? Jag minns ju hur det var under min tid som spelutvecklare, allt fokus låg på att hela tiden göra nästa sak, lösa nästa problem. Man hann inte tänka på att spara något.
Några dokument har inte kommit än. Vilket ändå kanske inte är så konstigt för det där spelarkivet – det finns än så länge bara i Henrik Erngren Othéns huvud. Han har visserligen bildat ett bolag med två kollegor, men nu behövs pengar för att börja bygga den tekniska plattform som arkivet ska vila på. Pengar ska sökas från bland annat Vinnova, eftersom spelarkivet dessutom siktar på att förnya hela det svenska arkivsystemet, åtminstone på nätet. Fast Erngren Othén vill helst inte att spelarkivet ska bli en del av redan etablerade, statliga eller kommunala arkiv.
– Nej, då måste det underordna sig de former som redan finns, det kommer att bli lågt prioriterat och väldigt trögt att sköta. Det är mycket bättre om vi kan lösa det här med bidrag och att kanske svenska spelbranschen själv går in och stöttar.
Även om alla i branschen verkar positiva har detta dock inte hänt än; branschorganisationen Dataspelbranschen är inte särskilt rik och att ge pengar till ett framtida spelarkiv ligger långt ner på spelstudiornas att-göra-listor.
– Men jag kan förstå det också. Vi har en idé som alla tycker är bra, men inget konkret att visa. När vi börjat bygga vårt eget Imdb blir det enklare att förstå vad vi menar och hur vi vill använda dokumentationen.
Själv håller jag tummarna för att Erik Erngren Othén och hans kollegor lyckas. Det är fint att se folk som tar svensk spelkultur och de svenska spelframgångarna på allvar. Och fattar att de senaste 20 svenska spelåren är kulturhistoria som är värd att spara nu – och kommer att vara en guldgruva i framtiden.
Hoppas bara Dataspelbranschen och de framgångsrika spelförlagen och spelstudiorna där ute fattar det också.
/@arnroth