Spel till PS VR2 – en guide till de bästa titlarna

Sonys semirealistiska racing-mastodont har efter en något svajig start vuxit sig allt starkare. Sedan releasen har fler tävlingar, banor och bilar tillkommit, samt fler möjligheter att enklare dra in pengar till bilshoppande – även om det fortfarande krävs en hel del nötande för att ha råd med de dyraste modellerna. Vid sidan av det välfyllda enspelarläget har även online-biten finslipats med bättre regler och bestraffningar, vilket gör Gran Turismo 7 till det bästa alternativet för seriösa onlinerace på konsol.

I samband med vr-uppdateringen kom också en ny version av den klassiska banan Grand Valley Speedway, ett par nya bilar – och framför allt en förhandsversion av kraftigt förbättrad artificiell intelligens, kallad Sophy, som utvecklats av Sonys ai-avdelning tillsammans med Gran Turismo-skaparna Polyphony Digital.

När det gäller vr-läget är det mer eller mindre hela spelet. Undantaget är läget med delad skärm, som av förståeliga skäl plockats bort. Grafiken har också tagit en märkbar smäll, inte minst i detaljer som är en bit bort och utanför banan – men någon extrem försämring är det inte tal om. Interiören ser i alla fall ännu bättre ut i vr. 

Men den största förbättring hittas i spelkänslan. Vilket lyft! Hastigheten känns mer, likaså vibrationer och höjdskillnader. Jag brukar ogilla förarvyn i Gran Turismo 7 eftersom instrumentbrädan ger en sämre överblick av banan, men i vr är det precis tvärtom. Plötsligt blir det enklare att hålla koll på motståndarna, bromsa rätt och träffa apex. Det kommer att vara svårt att gå tillbaka till att spela Gran Turismo 7 utan vr.

Betyg: 4,5 av 5

Grunderna i Synapse är allt annat än häpnadsväckande. Gå in i ett halvstort område och skjut ihjäl alla fiender. Repetera tills hälsomätaren är tom eller spelet avklarat. Varje gång du dör är det bara att börja om från första området, vilket du får räkna med att göra ett antal gånger. Genom att slutföra mer eller mindre utmanande uppgifter kan emellertid diverse bestående förbättringar och hjälpmedel låsas upp. Från enkla saker som mer hälsa och bättre vapen, till ett extra liv och telekinetiska attacker.

Det är just det sistnämnda som gör Synaspe till något utöver det vanliga. Medan högerhanden används för vanligt skjutande, används den vänstra till att greppa och slunga iväg stora lådor, exploderande tunnor och senare fiender. För att välja vad som ska manipuleras räcker det med att titta på objektet, en metod som fungerar fantastiskt bra; det ger en direkthet och inlevelse som ingen annan kontrollmetod kan leverera.

Att lyfta tunnor och föra dem nära en grupp fiender, för att sedan klämma åt näven så tunnan exploderar är oroväckande tillfredsställande. Likaså att släppa eller slänga tunga lådor på de stackars elakingarna. Men det bästa är möjligheten att flippa iväg fienderna som små flugor. In i väggar, ner i vattnet, upp i taket. Död, död, död. Kul, kul, kul. Om jag levde i Star Wars-världen skulle jag nog vara en Sith.

Det är synd att fiendernas intelligens är ganska obefintlig och att områdena inte är mer varierade. En djupare story, ett större vapenutbud och fler banor hade inte heller suttit fel. Å andra sidan är det som finns så underhållande och beroendeframkallande att det är svårt att sluta spela även efter slutet är nått.

Betyg: 4 av 5

Det tog inte många sekunder innan jag blev föll pladask (förlåt) för Kayak VR: Mirage. Det första som händer är nämligen att jag kastas ned i en kajak i en badhusbassäng, vilket faktiskt är detsamma som mitt första möte med en riktig kajak. Till och med badhuset var rätt likt.

I bassängen går det att plaska runt med paddeln, leka med några badleksaker och ta ett par lektioner – och paddla runt så klart. Oavsett vad jag gör känns allt helt rätt. Ljudet, guppandet, plasket. Bara en sådan sak som att stöta bort kajaken från bassängkanten med hjälp av paddeln känns realistiskt.

Men det är inte i den virtuella badbassängen Kayak VR: Mirage är som bäst, det är i någon av de fyra tillgängliga områdena. Med ett knapptryck hoppar jag till klipporna runt den norska kusten, en varm strand i Australien, djungeln i Costa Rica eller ett iskallt Antarktis. Överallt finns nya upptäckter att finna, såsom simmande delfiner, fiskar – och en och annan u-båt. Att bara plaska runt, kika på alla detaljer i miljöerna och supa in lugnet är terapi.

För den som fnyser åt tanken på att stillsamt guppa omkring på vattnet finns också ett hyggligt välfyllt och välfungerande race-läge. Där är det bara trycka undan lugnet och istället paddla maniskt för att försöka nå mållinjen före motståndarna. Att paddla snabbt och precist är emellertid allt annat än lätt, var beredd på en del frustrerande krockar och misslyckade svängar. Men övning ger färdighet, som det brukar sägas.

Å andra sidan går det också bra att skippa tävlingarna och bara ta det lugnt, guppa runt, lyssnade på vattenskvalp och lugn musik – och tänka på att det är rätt billig terapi ändå.

Betyg: 4 av 5

Har du alltid drömt om att vara en enorm bläckfisk? Eller två diffusa jättelika tentakler, i alla fall. Två diffusa tentakler som ska hjälpa ett förvirrat, men ack så charmigt, litet samhälle att ta hand om både stora och små problem, såsom att städa upp containrar i vattnet, hjälpa till i livsfarliga experiment eller bara bygga klosstorn. Då är Tentacular spelet för dig.

Varje bana utspelar sig i ett begränsat område där en viss uppgift ska utföras. Trots det lilla område som står till mitt förfogande kan det finnas fler vägar till framgång. Hur ett pussel ska lösas kan vara upp till min fantasi och skicklighet, likaså hur föremål i omgivningen kan användas för att lösa en uppgift. Spelet överraskar konstant med smarta – och härligt korkade! – inslag.

Kontrollen är passande klumpig och det gäller att ha tungan rätt i mun för att armarna ska göra som tänkt. Att det blir fel är mer regel än undantag, men felen resulterar oftast i gapskratt. Då och då blir de klumpiga armarna dock för mycket och frustrationen börjar komma krypande. Då är det bra att stänga av spelet en stund, eller ta ut sin ilska genom att drämma tentakelarmarna i marken och slunga i väg några väl valda föremål. Eller jobbiga personer. Det kanske är tur att jag inte har jättelika tentakelarmar på riktigt.

Betyg: 4 av 5

Demeo imponerar från första minuten. När vr-hjälmen sitter på huvudet transporteras jag till en härligt mysig, och utforskningsbar, källare från tidigt 80-tal. På ett stort bord väntar ett dungeons and dragons-liknande brädspel. Där pekar jag på ett av de fem tillgängliga äventyren, väljer fyra kämpar uppdelade i typiska klasser, och ser mystiska katakomber målas upp direkt på bordet.

Därefter beger jag mig ner i de mörka fiende- och skattfyllda katakomberna. Jag plockar upp spelpjäserna och vandrar rakt ut i de mörka gångarna, drar spelkort och slår tärning för att besegra fula troll, spindlar och råttor. Allt faller som furor och jag känner mig oövervinnerlig. Men snart vänder turen. Till synes tomma rum visar sig vara fulla av fiender, fiender som alla attackerar obarmhärtigt. Mina kämpar faller en efter en. Game Over.

Andra försöket gick lite bättre, försök tre likaså. Jag lär mig att utnyttja miljöerna för att hindra flera fiender från att attackera samtidigt, rör mina karaktärer mer försiktigt och sparar de bästa attackkorten till när de behövs som mest. Efter mycket möda lyckas jag ta mig igenom alla tre nivåerna i det första äventyret.

Demeo är svårt, men inte överdrivet. Till skillnad från många mer regelrätta brädspel är både reglerna och upplägget relativt enkelt. Under varje runda kan vardera hjälte utföra två aktioner, till exempel att attackera och röra sig ett visst antal steg. Förutom vanliga närstridsattacker finns spelkort med mer avancerade attacker, buffar och andrahjälpmedel. Vissa kort laddas om till nästa runda, andra försvinner efter de använts. Hur mycket skada attackerna gör baseras på attackkortets värde tillsammans med ett tärningskast.

Svårigheten i Demeo ligger i att inte bli överrumplad av fiender. Aggressivt otyg som mer än gärna tar omvägar för att anfalla från oväntade håll och genast ger sig på gruppens svagaste länk först. Ogenomtänkta drag och övermod straffas ofta hårt.

Med inlevelse i toppklass och en lyckad mix av enkla grunder men utmanande upplägg, är Demeo ett alldeles utmärkt val för alla med minsta intresse av ett virtuellt brädspel.

Betyg: 4 av 5

Likt många av de bästa vr-spelen är grunderna i The Last Clockwinder lika enkla som geniala; utför rörelser med dina armar och händer, såsom att lyfta, skära eller kasta, och skapa sedan en liten robotklon som utför samma rörelse i en loop. Gör nästa del i processen och skapa en ny klon som upprepar proceduren. Repetera tills pusslets mål är nått. En klon plockar frukt, en andra tar emot frukten och lägger den i en press, medan en tredje använder pressen. Klart.

Ärligt talat låter det rätt tråkigt. Så skulle det också kunna vara om antalet kloner varit oändligt, men för att klara en nivå får endast ett visst antal robotkloner användas. Därför måste spelaren dels klura ut hur uppgiften ska slutföras med rätt antal kloner, dels klara av att göra de rörelser som behövs för den tänkta lösningen.

I ett tidigt pussel ska jag till exempel transportera ett bär från en växt, förbi ett par bokhyllor, till en bärpress. Att ta bäret och sträcka mig runt hyllorna var enkelt, men krävde sex stycken kloner – av två tillåtna. Istället fick jag slunga bäret över alla hyllor, skapa en klon, gå till pressen, försöka fånga bären min klon kastar och sedan släppa ner dem i pressen. På den vägen fortsätter det, med pussel som hela tiden kräver lite mer tankeverksamhet och utmanande rörelser.

Vid sidan av själva pusslen imponerar The Last Clockwinder nästan lika mycket. Trots att hela äventyret egentligen utspelas i ett och samma rum, är det med stor spänning jag nystar upp en gripande berättelse som helt förmedlas via rummet,  radiosamtal och inspelningar på kassettband – lite som det hyllade Firewatch. En riktig pusselpärla, helt enkelt.

Betyg: 4 av 5

I’m yours forever, There is no end in sight for us, Nothing could measure, The kind of strength inside our hearts, It’s all connected, tralalala lalaa. Huvudtemat till Tetris Effect har haft en stående reservation i min hjärna sedan spelets originalrelease. Antagligen för att Tetris Effect-temat jag har aktivt på min Playstation 4 spelar den låten, men också för att spelet i sig är en svårglömd upplevelse.

I grunden är Tetris Effect: Connected klassisk tetris. Justera och linjera block för att få bort rader. Välfungerande och beroendeframkallande. Det finns ett antal olika spellägen, både för ensamma spelare och flerspelarlägen online, men alla bygger på samma grundkoncept. I och med denna Playstation VR2-version lanseras också fyra nya spellägen, men inget är unikt för vr.

Det som gör Tetris Effect: Connected så unikt och minnesvärt är den hypnotiserade inramningen; där härlig musik och neonsprakande fyrverkerier och former skapar en upplevelse som suger fast all uppmärksamhet. I vr blir jag som förflyttad till en annan värld. Det blir en helomslutande audivisuell upplevelse som eggar de flesta av mina sinnen; hörsel, syn och känsel går på högvarv. Eller för att vara mindre pretentiös; det är riktigt coolt.

Det enda tråkiga med Tetris Effect: Connected är att det är samma spel som till Playstation 4, men med betydligt skarpare grafik i vr och passande vibrationer i kontroll och headset. Att uppgradera spelet från Playstation 4 till Playstation 5 och PS VR2 kostar cirka 100 kronor. När flera andra uppgraderingar är gratis känns det lite snålt, men å andra sidan är Tetris Effect: Connected en modern klassiker som är ännu bättre i vr.

Betyg: 4 av 5

Ett av de största, om inte det största, spelet när det kommer till vr är rytm-spelet Beat Saber. En titel som också är på väg till Playstation VR2, men något releasedatum är ännu inte känt. Lyckligtvis har rytm-sugna PS VR2-ägare flera alternativ redan vid release, inte minst en upphottad versionen av det hyllade Synth Riders.

I grunden påminner Synth Riders mycket om Beat Saber. Glober i olika färger rör sig mot spelaren, som i sin tur ska boxa till dem med händerna i takt med musiken – och samtidigt ducka för de hinder som dyker upp titt som tätt. Globernas färg bestämmer om de ska slås till med höger, vänster, valfri eller båda händerna. Att slå till globerna är inte lika belönande som att, likt Beat Saber, hugga dem med lasersvärd – men tack vare vibrationen i Sense-kontrollerna är det ändå en härlig känsla att vifta rätt till musiken.

Just ”en härlig känsla” är en bra beskrivning av hela Synth Riders. Tack vare den dunkande musiken och glittriga grafiken sjunker jag totalt in i upplevelsen och det är svårt att inte gunga med lite extra i spelandet. Inte minst eftersom de anstormande globerna kommer på att sätt som uppmuntrar till att röra både armar och höft. Att en stor del av låtutbudet är extra svängigt gör inte saken sämre.

Det som sticker ut mest i Synth Riders är däremot ett antal specialbanor kallade Experience. Här syns inga kombo-mätare eller poäng, bara färgglober och en psykedelisk neonvärld som visar former och figurer baserade på den aktuella låten. Ruskigt läckert och inlevelsen är totalt. Inte minst under en bit en av Lindsey Stirling-låten Underground, där jag är helt säker på att jag står upp och ner under ett par sekunder. Det är synd att Experience-låtarna är så få.

Om du har köpt Synth Riders till Playstation VR tidigare är den uppgraderade versionen gratis.

Betyg: 4 av 5

Puzzling Places är ett spel lika enkelt som genialt. Välj en modell av mer eller mindre historiska byggnader, rum eller föremål. Välj sedan hur många bitar den ska delas upp i – och bygg ihop modellen likt ett 3D-pussel. Som hjälp finns en handfull bilder som visar objektet ur olika vinklar. När bygget är klart, eller under bygget för den delen, går det att helt fritt vrida och vända på modellen mitt framför näsan, för att kunna studera alla ruskigt findetaljerade vinklar och vrår i närbild. Simpelt, men ack så kul.

Om jag ska vara lite negativ hade jag gärna sett fler pussel, och kanske en lite mer spännande inramning. Den lugnande och enkla inramningen passar visserligen bra till ett spel av den här typen, men känns ändå lite väl sparsmakad. För den som vill ha mer att pussla finns också ett antal dlc-paket med en näve nya pussel för en femtiolapp per paket.

Men för de runt 200 kronor Puzzling Places kostar är grundpaketet ändå värd sitt pris. Vill du ha skön avslappning där hjärnan får jobba lagom mycket är Puzzling Places något att tittanärmare på. Det finns också en gratis demo-version att ladda hem, vilket varmt rekommenderas.

Betyg: 3,5 av 5

Det första Fisherman’s Tale var ett kort men gott pusselspel som lekte med perspektiv och att spelaren kontrollerade flera versioner av huvudpersonen samtidigt. Denna uppföljare bygger vidare på samma grafiska stil och humor, men har tagit ett steg mot ett mer äventyrligt upplägg – och en helt ny form av pussel.

I Another Fisherman’s Tale bygger de flesta klurigheter på att den sjövana huvudpersonen kan byta ut händerna mot diverse verktyg som krokar och krabbklor, eller skicka iväg händerna och fortfarande ha full kontroll över dem – ungefär som att styra Saken i familjen Addams. Dessutom kan sjömannen kasta iväg sitt huvud för att se området från en ny vy, och samtidigt styra den kvarvarande delen av sin kropp.

Märkligt är bara förnamnet, men det blir snabbt naturligt att flänga runt både huvud, armar och kropp åt olika håll för att lösa pussel och ta sig framåt i äventyret. Spelet använder ofta de unika möjligheterna för att bjuda på riktigt kreativa pussel som ständigt överraskar. Även miljöerna äventyret utspelas i imponerar med sin variation.

Tyvärr finns det ett tyvärr, närmare bestämt kontrollen. För vad jag än gör känns aldrig kontrollen helt klockren. Oavsett om jag styr en lösspringande hand, en huvudlös kropp eller kontrollerar stora kranar med armarna saknas den sista biten av precision, vilket gör i grunden dum-roliga moment onödigt bökiga.

Med det sagt är kontrollbesvären inte tillräckligt stora för att Another Fisherman’s Tale ska undvikas. Det finns flera bra pusselspel till PS VR2, men inget som är lika varierat och knasigt som detta.

Betyg: 3 av 5

Likt en hel del annat på Playstation VR2 är Tales from the Galaxy’s Edge en förbättrad version av ett Oculus/Meta Quest-spel. Grunderna är dock sig lika, vilket betyder ett tio timmar långt äventyr fyllt till brädden med Star Wars-känsla.

Jag rör mig smidigt med styrspakarna, men kan också teleporterna till valda platser vid behov. I de uppdrag som väntar ska i huvudsak enkla pussel lösas och fiender skjutas ned med klassiska Star Wars-vapen. Just eldstriderna är en höjdpunkt och det är riktigt kul att gömma sig bakom skydd och bränna av laserkanoner mot korkade fiender.

Jag har mestadels spelat sittande och det har överlag fungerat fint. Undantaget är det virtuella verktyg som måste användas titt som tätt för att till exempel öppna lådor och laga droider. Eftersom jag sitter ned säger dock soffan ibland stopp när jag försöker nå verktyget, vilket gör att jag istället plockar upp ett vapen eller inventarieväskan. Det går snabbt att byta, men irriterande är det ändå. När jag spelar stående försvinner problemet, men att stå är ju jobbigt.

Utöver detta ilandsproblem är Star Wars: Tales from the Galaxy’s Edge en välfungerande och underhållande, men aningen osammanhängande upplevelse. Vissa delar är fantastiska, andra långdragna – inte minst spelets inledning. Vill du ha ett lättsmält och kul actionspel med mycket skjutande är Star Wars: Tales from the Galaxy’s Edge ett bra alternativ. Är du ett stort Star Wars-fan är det till och med ett måste.

Betyg: 3 av 5

För ganska exakt 20 år sedan spelade jag Rez för första gången. En blivande klassiker där dunkade musik och psykedelisk grafik skapade en magisk inramning till ett spel som i grunden är ganska monotont. Åk automatiskt framåt, sikta på fienderna och skjut ned dem i neonsprakande explosioner. Kul då, precis lika kul idag.

Faktum är att inramningen var så pass unik att den står sig stark än idag – och tack vare vr når upplevelsen en helt ny nivå. Efter att ha stigit in i den pulserande världen, fylld med vibrerande färgexplosioner, är det svårt att spela Rez: Infinte på en vanlig tv igen; det känns som om spelet var tänkt som en vr-upplevelse redan för 20 år sedan.

Rez: Infinite är emellertid i mångt och mycket detsamma som versionen som kom till Playstation 4 och den första Playstation VR för snart sju år sedan. Nytt är skarpare grafik och möjligheten att sikta med Sense-kontrollerna – eller bara ögonen. Det sistnämnda är riktigt läckert, men visst är det trist att inte mer hänt. Inte minst när det för Playstation 4 nya spelläget Area X var en fantastiskt grund att bygga vidare på, men icke.

Om du äger Playstation 4-versionen av Rez: Infinite sedan tidigare kostar spelet cirka 100 kronor att uppgradera till Playstation 5 och PS VR2.

Betyg: 3 av 5

Varför är det så kul! Det är tanken som far runt i mitt huvud medan jag spelar Zombieland: Headshot Fever, ett skjutspel som utspelar sig efter den andra Zombieland-filmen. Storyn är helt fristående, men de fyra huvudpersonerna känns igen. Hyggligt i alla fall, för grafiken är rätt föråldrad. Det ska dock sägas att den nya, mer tecknade stilen, passar perfekt och är ett stort lyft jämte originalreleasen till andra vr-headset.

Det ska också sägas att jag inte hade någon större koll på Zombieland i spelform när jag startade Headshot Fever Reloaded. Spring runt på trånga banor och skjut zombies, vad min förutfattade mening. Något som visade sig vara helt fel så fort jag landade på övningsbanan. Istället för att röra mig fritt, gick det bara att teleporteras till fasta punkter med ett knapptryck. Suck.

När det var dags för den första banan förvandlades dock sucken till ett glatt ”oooooh”. Zombieland: Headshot Fever Reloaded är nämligen i stora drag ett ljuspistolspel i vr. Ett väldigt underhållande ljuspistolspel till och med, med högt tempo, skön vapenkänsla och utmanande banor fyllda med fiender som kräver lite olika taktiker för att besegras.

De flesta zombies ska skjutas i huvudet (två gånger!), men det finns också odöda som inte bör skjutas alls, vissa där hjärtat är sårbart, medan andra skriker efter fler vandrade köttklumpar om de inte dödas snabbt. Inget anmärkningsvärt egentligen, men ack så kul. Att teleporteringen kan skötas med blicken istället för knapptryck fungerar perfekt – och höjer tempot än mer.

Det ska dock sägas att Zombieland: Headshot Fever Reloaded är begränsat. Banorna, vapnen och spelalternativen är få, grafiken lite väl enkel och utan poängjaktssug är kalaset slut på några få timmar. Men om du är ett fan av gamla ljuspistolspel är det här ett klockrent köp. Att meja ner zombies har sällan varit så här tillfredsställande.

Betyg: 3 av 5

Efter en flygplanskrasch är jag strandad på Isla Nublar, två år efter händelserna i Jurassic World. Kontrollrum, cafeterior, kontor, laboratorium – allt hastigt övergivet efter händelserna i filmen. Dinosaurier vandrar nu fritt i lokalerna, lokaler som jag måste ta mig igenom för att kunna hitta en väg hem.

Till min hjälp finns inga avancerade verktyg eller kraftfulla vapen, undantaget möjligheten att manipulera enkel elektronik på avstånd – för att tillfälligt locka bort hungriga ödlor. Utöver det är det bara försiktighet och uppmärksamhet som hindrar mig från att bli dinosauriefoder. Att försiktigt navigera genom korridorerna, lyssna noggrant efter dinosar på jakt och ständigt hålla utkik efter skåp och skrivbord att gömma mig i. Titt som tätt stöter jag också på pussel som i regel går ut på att justera reglage eller härma mönster. Väldigt enkla klurigheter, men när tunga fotsteg hörs i rummet bredvid blir det enkla svårt.

Jurassic World Aftermath Collection är ett utmärkt exempel på hur mycket vr kan lyfta en i grunden simpel upplevelse. Trots enkel grafik, begränsad spelmekanik och torftig bandesign är äventyret härligt fängslande och skrämmande. Även om rapotorerna och de andra dinosaurierna är smarta som jordnötter och inte ser alltför skräckinjagande ut, blir jag minst lika rädd som när jag som tioåring såg originalfilmen på bio.

Det går inte att förneka att Jurassic World Aftermath Collection är utvecklat med en tight budget. Men det går inte heller att förneka att inlevelsen är topp på och lyfter hela upplevelsen.

Betyg: 3 av 5

En av de stora fördelarna med vr är hur simpla idéer kan underhålla tack vare inlevelsen. Gorn är ett spel som snällt ställer sig i den kategorin. Grunderna är extremt simpla: gå in på en liten arena, plocka upp vapen i form av svärd, pilbågar, kastknivar med mera – och mosa sedan sönder fula filurer på brutala sätt. Ansikten mosas, armar huggs av och ben bryts. Tack vare den humoristiskt överdrivna tecknade grafiken blir det varken äckligt eller realistiskt, bara korkat kul.

Tyvärr dras Gorn med ett par stora brister. Till exempel är det ibland svårt att plocka upp vapen från marken, vilket blir riktigt irriterande i pressade situationer. Ett annat enerverande inslag är så kallade blinders, det vill säga minskad synvinkel för att minska risken för illamående vid snabba rörelser, är både stora och omöjliga att slå av. Tillsammans med det ovanligt dumma inslaget att synfältet krymper vid allvarlig skada, blir det ofta onödigt svårt att upptäcka fiender.

Med det sagt är Gorn ändå värt en titt. Det är härligt korkat och obehagligt kul att klubba ner alla fula figurer som kommer springandes. Spelupplevelsen må bli repetitiv i längden, men för kortare duster då och då passar det prima. För en hundralapp, som det ofta är på rea för, är det ett rätt vettigt köp ändå. 

Betyg: 2,5 av 5