House of Ashes – filmisk skräckaction för mörka höstkvällar
Ett år efter häxsagan Little Hope kommer nästa del i Supermassive Games filmiska skräckserie. Denna gång intar vi rollen som vältränade specialsoldater.
Av P-A Knutsson
M3
Sammanfattning
Expertbetyg
Fördelar
Karaktärer som växer under äventyrets gång.
Konceptet är välbekant, men håller hyggligt än.
Mer finslipat än tidigare (men fortfarande gott om skavanker).
Nackdelar
Bökig kontroll.
Vi saknar den krypande skräckskänslan.
Omdöme
Det är begränsat, men ack så underhållande. Det är lite trist att fokuseringen på action förtar en del skräckkänsla, men samtidigt uppskattar vi att berättelsen och miljöerna skiljer sig en hel del från antologins tidigare titlar.
Den tredje delen i Supermassive Games filmiska skräck-antologi tar oss till Irak-kriget, där vi i rollen som tuffa marinkårssoldater ska försöka överleva ett uppdrag som tar en övernaturlig vändning. Vad som följer är simpla spelsekvenser som helt bygger på begränsat utforskande, snabba val och att trycka på rätt knapp i rätt tid. + Berättelsens inleds och avslutas starkt.Irak, tidigt 2000-tal – kriget om massförstörelsevapnet oljan har inletts. En grupp amerikanska marinkårssoldater skickas till ett ödsligt område där satellitbilder visar att något är gömt under marken. Väl där hittas ingenting, men det dröjer inte länge innan irakiska trupper anländer. I de efterföljande striderna rämnar marken och större delen av de överlevande soldaterna från båda sidor rasar ner i underjorden – där något värre än massförstörelsevapen väntar.
Actionskräck framför skräck-skräck
Där Supermassive Games tidigare skräckspel i huvudsak kretsat kring unga bekymmersfria vuxna utan mycket mer än kläderna på kroppen som utrustning, intar vi denna gång rollen som välutbildade och välutrustade marinkårssoldater. Soldater som inte blir livrädda av oväntade oljud eller märkliga händelser.
Redan där hittar vi en stor skillnad jämte tidigare spel. Istället för att ha ”fly för livet” som primär strategi, kan soldaterna stå upp någorlunda mot det okända hotet som väntar i de underjordiska gångarna. Det betyder däremot inte att det är action som står på schemat, även om det skjuts mer på en timme här än i hela de tidigare spelen tillsammans.
Utforskande, försiktighet och samarbete är istället ledorden för framgång. Eller störst chans för överlevnad, rättare sagt. Tänk er en blandning av Aliens och The Descent, så har ni en hygglig bild av vad som väntar. Storyn i House of Ashes är så klart inte i närheten av de filmklassiker inspirationen hämtats från, men den lyckas överträffa sina föregångare sett till både berättande och karaktärer.
Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte
Karaktärerna vi i huvudsak får följa är CIA-agenten Rachel King, överstelöjtnant Eric King, soldaterna Jason Kolchec, Nick Kay – och den irakiske löjtnanten Salim Othman. En brokig skara som vi inledningsvis inte bryr oss om för fem öre, snarare det motsatta. Men ju mer tid vi tillbringar med dem, desto mer tycker vi om dem.
Vissa dialoger är till och med riktigt bra och trovärdiga. Då är det extra synd att klippningen kan vara horribel, speciellt när olika scener rafsas ihop likt ett felsytt lapptäcke, baserat på vilka val vi gjort och hur väl vi lyckats med de knapptryckarsekvenser som dyker upp titt som tätt.
Samtidigt kan vi förstå att det är riktigt meckigt att få ihop ett bra flyt i filmsnuttarna när spelarens tidigare handlingar har så stor påverkan. Beroende på vad som hänt tidigare kan till exempel del ett, två, tre och fem spelas upp i en sekvens – eller bara del ett och fyra. Då kan det hända att rörelsemönster och tonalitet skiftar kraftigt från en mening till en annan, vilket bara är att försöka se förbi.
Handling, möt konsekvens
För fördelarna med det interaktiva berättandet är värt vissa hack i skivan. Till exempel påverkar ett enda attackförsök halvvägs in i äventyret flera kommande scener – och hela slutsekvensen. Likaså kan det räcka med en misslyckad knapptryckarsekvens för att en karaktär ska stryka med och försvinna från handlingen. Att få upp alla karaktärer levande kräver både flinka fingrar, bra reaktionsförmåga och att snabbt tänka igenom möjliga konsekvenser av vissa val.
Just handlingen är något Supermassive Games lyckats relativt bra med denna gång. Förutom en seg dipp i mitten, håller de första och sista timmarna av äventyret oss i ett fast grepp. Det är spännande att leta upp spår efter tidigare besökare för att försöka nysta upp vilka hemligheter som gömmer sig i de kusliga grottorna.
Knappen, tryck på knappen!
Något som dessvärre inte imponerar lika mycket är spelmekaniken. House of Ashes är filmisk, med snygga miljöer och karaktärer, spännande kameravinklar och många mellansekvenser. Tyvärr ger det också en bieffekt av att spelkänslan får sitta i baksätet. Kontrollen är klumpig medan kameran, som visserligen är förbättrad jämte tidigare, är alldeles för begränsad.
Å andra sidan spelar det inte överdrivet stor roll eftersom vi enbart får knata runt, lysa med ficklampan och leta diverse hemligheter. Själva actionmomenten sker uteslutande via knapptryckande i så kallade Quick Time Events-sekvenser, där vi snabbt ska sikta på rätt mål eller trycka på den knapp som visas på skärmen.
Hamra på fyrkant för att öppna dörren, tryck på cirkel för att inte ramla, tajma trycken för att inte bli upptäckt. QTE-sekvenser fungerar ärligt talat sällan bra i spel och känns snarade malplacerade och påtvingade. Lyckligtvis lyckas Supermassive Games hyggligt med att undvika fällorna, kanske för att misslyckanden får konsekvenser i storyn och inte en Game Over-skylt.
Dela skräcken på två
Likt tidigare delar finns det ett flerspelarläge som höjer upplevelsen. Det går att sitta i samma soffa och skicka handkontrollen mellan upp till fem spelare, men det är framför allt i onlineläget för två personer som glänser.
Att undersöka de mörka och mystiska grottorna, ibland tillsammans, ibland på olika håll, höjer upplevelsen eftersom allt inte ligger i våra egna händer. Trycker kompisen på rätt knapp i tid, och hur resonerar hen på vissa val som ska göras? Att spela House of Ashes ensam går utmärkt, men äventyret får ett extra lyft av flerspelarläget.
Bäst hittills, men inte felfritt
I slutändan är House of Ashes en trevlig upplevelse som håller oss på helspänn från början till slut. Det mer actioninriktade upplägget gör att den där härligt krypande skräckkänslan inte når samma nivå som till exempel Until Dawn och förra årets Little Hope – men samtidigt är vi glada över lite omväxling. Det är synd att kvaliteten svajar en del, men med ett överkomligt pris tackar vi inte nej till ett par timmars besök i hemsökta grottor, nu när höstmörkret blir allt tätare.
The Dark Pictures Anthology: House of Ashes
Testat: Oktober 2021 Genre: Skräck/äventyr Utvecklare: Supermassive Games Utgivare: Bandai Namco Plattform: Playstation 5, Playstation 4, Xbox Series X, S, Xbox One, pc Testat på: Playstation 5 Pris: 298 kronor hos Spelbutiken
