2009 gav Platinum Games oss den flashiga och våldsamma actionröjaren Bayonetta, som från ingenstans. Med tajt spelkontroll, makalös design och den coolaste spelhjältinnan sedan Lara Croft blev det snabbt upphöjt till en kultklassiker.

Efter en tvåa som tog det allra bästa från föregångaren, samt konverteringar av båda spelen till Nintendo Switch, sattes arbetet igång med den tredje delen i serien. Men i väntan på dess lansering passar Platinum Games på att ge oss en helt ny upplevelse i form av Astral Chain, ett futuristiskt actionspel som skiljer sig avsevärt från studions tidigare spel.

En annorlunda dystopi

Givetvis är våra förväntningar ändå höga. Men det räcker med att spendera ett par minuter i Astral Chain för att inse att detta är så långt vi kan komma från helvetiska monster och deformerade änglar. Istället bjuds vi på en högteknologisk framtidsvärld där hela mänskligheten är samlad i en enda gigantisk ö. Områdena utanför är så pass kontaminerade att inget liv existerar utanför stadens murar.

Som om det inte räcker med hotet utifrån drabbas vår ö även av mystiska portaler från en parallell värld. Portalerna släpper i sin tur igenom såväl monster som samma kontamination som gjort utsidan obeboelig. Även om tonen i storyn är mörk glömmer vi den detaljen rätt snabbt. Både omgivningar och karaktärer är nämligen så pass färgglada att känslan snarare kan liknas vid att befinna sig i en tecknad actionrulle.

Stel, egenskapad protagonist

Det är här vi möter framtidspolisstyrkan Neuron, som är utsedd att ta hand om det växande problemet med portalerna. I ett drag som inte känns likt Platinum Games alls får vi skapa och döpa vår egen konstapel bäst vi behagar. Vi väljer mellan två karaktärsmodeller och den som blir över tilldelas då birollen som syskon och vapendragare.

Jämfört med Bayonetta eller andra Platinum Games-karaktärer är vår protagonist däremot rätt seg och begränsad, nästan som om den japanska studion för en gångs skull kommit ihåg att gravitation existerar. Att utföra hopp kommer inte på tal alls, och våra batonger och pistoler känns aldrig heller lika maffiga som i studions andra alster.

Låt din Legion göra det hårda jobbet

Men det är inte vår karaktär i sig som har den enda huvudrollen i Astral Chain. På vår arm sitter nämligen en attrapp med tillhörande kedja och koppel. Fastspänd i denna högteknologiska maskin sitter vår alldeles egna Legion, en varelse som härstammar från samma parallellvärld som nu hotar vår existens.

Relationen Legion och protagonist emellan känns inledningsvis lite klumpig. I vanliga fall följer en Legion efter automatiskt, men spelet är även fullt av sektioner där vi måste styra vår kompanjon med den högra styrspaken. Det kan röra sig om allt från att röja bort hinder till att nå objekt som vår mänskliga huvudkaraktär annars inte når. Men det är först när vi slåss sida vid sida som vi märker av det fina med systemet.

Synergiska strider

Helt plötsligt blir de sega striderna mer dynamiska än vi räknat med. Vanligtvis attackerar vår Legion hejvilt mot närmaste antagonist. Men genom att ge den olika kommandon kan vi utföra häftigare attacker. Ett exempel är att synka attacker genom ett knapptryck vid rätt tillfälle, som då resulterar i ännu flashigare kombinationsattacker. Här blir vi dock ett lätt byte för fienden, då vi inte kan avbryta pågående större attacker för att väja undan.

Betydligt roligare är då att använda kedjan som sitter mellan oss och vår Legion. Med den kan vi låsa våra fiender tillfälligt genom att kedja fast dessa. Självfallet tar det tid att öva in själva styrandet av två karaktärer samtidigt, speciellt när fienderna anfaller i horder. Men känslan när vi väl fångar upp en rusande best med vår kedja och sedan slungar iväg den så att den hamnar på rygg, är obeskrivligt bra.

Enformigt tids nog

Åtminstone känns det så de femtio första gångerna, sedan blir striderna aningen monotona. Trots att vi får tillgång till fler Legions att växla mellan är premisserna för att lyckas snarlika. Attackera fienden, bind ihop den, attackera lite mer för att sedan rycka ut dess kärna. Sistnämnda är i form av en avslutningssekvens som inledningsvis är riktigt häftig, men som senare känns långtråkig då den är så enkel att utföra.

Fyra av fem Legions är dessutom så nischade i sina specifika förmågor att det slutar med att vi främst använder den allra första, svärdvarianten. Längs äventyret får vi även chansen att utföra lite hederligt polisarbete, som att samla spår genom att skanna av omgivningen med AR-teknologi eller att förhöra civila personer. Men då det mesta är scriptat känns dessa bisysslor mer som ett sätt att bygga på storyn än riktiga sidospår.

Omdöme

Astral Chain är ett annorlunda omtag på Platinum Games beprövade formel, så pass att det ändå förtjänar att ges en chans om du är ett fan av deras tidigare alster. Även om striderna aldrig riktigt når samma nivå av finess och variation som i Bayonetta finns det ändå ett par tillfällen i spelet som är riktigt nära. Då främst under konfrontationer mot de större bossarna.

Samspelet mellan vår karaktär och dess Legion är det stora dragplåstret, men tyvärr finns det tillfällen då vi tvingas slåss utan. Hälften av gångerna för att vår Legion attackerar rakt på utan skydda sig, resten för att vi själva fumlar runt med den högra spaken. Men har du rikligt med tålamod fungerar Astral Chain superbt som ett komplement – åtminstone fram tills det är dags för Bayonetta 3.

Specifikationer

Testat

: September 2019

Genre: Action
Utgivare: Nintendo
Utvecklare: Platinum Games
Format: Nintendo Switch
Lansering: Ute nu

Superb action med Legion vid din sida.
Finurliga pussel.
Fina och färgglada miljöer…

… tills vi når den parallella världens kala och stela omgivningar.
Någorlunda segare styrning för att vara Platinum Games.
30 bilder i sekunden istället för 60.