Här är filmgenren: Superhjältefilmer

Ingen kan ha missat de senaste årens uppsving för superhjältar på film. Inte bara superkändisar som Spiderman, Batman och Hulk har fått sina egna filmer, filmbolagen har lika glatt satsat på att filmatisera bifigurer som Catwoman och Elektra (från Daredevil) och kultserier som Hellboy (nummer två går upp i år).

 

 

Och den som trodde att trenden skulle mattas har misstagit sig rejält. Förklaringarnna till fenomenet är säkert många. En av dem kan vara att filmtekniken äntligen har kommit ikapp serieförebilderna. När Doc Ock i Spiderman II klättrar uppför en skyskrapa med hjälp av sina stålarmar ser det ju helt naturligt ut, precis som det gör när hjälten själv några sekunder senare kommer susande mellan skyskraporna genom att skjuta iväg spindelväv från handlederna.

 

 

Upprepa alltid ett vinnande koncept

En annan förklaring är Hollywoods gamla recept att alltid försöka upprepa en succé. Första X-men-filmen från 2000 drog till exempel in över 150 miljoner dollar på biograferna i USA utan några stora stjärnor i rollerna. Naturligtvis vill många försöka upprepa en sådan bedrift.

 

För ett Hollywood som lider av idétorka är det förstås också praktiskt med den här typen av filmer. Ofta är figurerna redan kända av en stor publik sedan, vilket gör marknadsföringen så mycket enklare.

 

 

Även om den nu pågående trenden är relativt ny har det gjorts filmer i samma genre långt tidigare. Redan på trettio- och fyrtiotalen filmades bland andra Batman, Superman, Flash Gordon och detektivernas detektiv Dick Tracy. Länge utmärktes dock filmerna för sin förmåga att tramsa till sina förebilder utan att ta vare sig atmosfären eller grundelementen i serien på allvar. Ta bara sextiotalets visserligen snygga men kitschiga filmatisering av Modesty Blaise. Eller ännu värre, tv-serien Batman, där skådespelaren Adam West struttar omkring i en kostym som ser ut att ha sytts i slöjden av en mellanstadieelev och där alla skurkarna – gestaltade av avdankade filmaktörer –är hysteriskt överdrivet diaboliska.
Med undantag av Richard Donners Superman från 1978 dröjde det sedan till Tim Burtons Batman-filmer innan några mer seriösa försök att göra serierna rättvisa och införa en vuxnare ton märktes.

 

 

Burtons Batman från 1989 har till exempel en gotisk atmosfär och hjälten plågas av minnen av mordet på sina föräldrar, även om filmen också ger plats åt kulissartade bakgrunder och diverse barnsliga inslag.

 

 

Plågsamt överspel

Lite senare, i mitten av nittiotalet kom flera helmisslyckade seriefilmer som Fantomen och Judge Dredd och det hela kulminerade i Joel Schumachers jönsiga Batman & Robin (1997). Den bjuder bland annat på plågsamt överspel av George Clooney och Uma Thurman och scenografiska detaljer som ofta ser allt annat än äkta ut. Titta bara på den is som Arnold Schwartzeneggers Mr Freeze framkallar.

 

 

Det var lätt att se Batman & Robin som spiken i kistan för hela genren och när den kom var det svårt att tro att det bara var några år senare skulle komma en ny våg av betydligt mer genomtänkta och lyckade seriefilmer.

 

Samtidigt var 1997 även premiäråret för Men in Black, actionkomedin om två hemliga poliser som kämpar mot onda rymdvarelser på jorden. Filmen byggde faktiskt på en relativt okänd serie och var ett exempel på att det trots allt gick att göra succéfilmer på seriefigurer, låt vara att det i det här fallet inte rörde sig om några maskerade hämnare med mantel och extraordinära krafter.

 

 

En förklaring till att många av seriefilmerna från senare år har blivit så framgångsrika är att de faktiskt är bra också. Det märks att man lägger ned större resurser på produktionen än tidigare och att man i många fall – till fansens belåtenhet – lägger sig nära originalen, båd när det gäller den visuella stilen och de nyckelelement som utmärker originalserien.

 

Fortfarande görs det dock en hel del misslyckade verk i genren, som den barnsliga Fantastic Four eller Daredevil som förutom sin förvirrade handling led av en totalt malplacerad Ben Affleck i huvudrollen.

 

 

Gemensamma byggstenar

Många superhjältar känns välbekanta och tilltalande även i de fall de flesta knappt ens har hört talas om serien, men så finns där också ofta en kärna som de flesta mer eller mindre troget håller sig till. Återkommande inslag är till exempel att hjälten är föräldralös och uppfostras av fosterföräldrar, olyckan som ger honom superkrafter eller kallet att ägna sitt liv åt brottsbekämpning, hotet från superskurkar som vill krossa honom och den ihållande romansen med en kvinna.

 

I en del fall rör sig serieskaparna på verkligt beprövad mark genom att hämta inspiration från urgamla myter eller klassiker inom litteratur och film. När Superman skickas iväg av sina föräldrar från en undergångsdrabbad hemort genomgår han en liknande räddningsaktion som till exempel Moses. Och överkänsligheten för kryptonit går förstås tillbaka till Iliadens hjälte Akilles och hans berömda häl.

 

Ett annat inslag med en gammal förebild är hjältens dubbelliv som vanlig medborgare respektive maskerad brottsbekämpare, något som återfinns hos bland andra Zorro och Röda Nejlikan. Framförallt Batman liknar dessa två med sin fasad av bekymmerslös playboy.

 

 

Slarv med mytologin stör

Dålig handling och fel skådisar till trots, det som kanske mer än något annat kan förarga seriefans är otrohet till ursprungsmaterialets mytologi. Sällan blir det mer plågsamt tydligt än i Fantomen från 1996, där hjälten till exempel visar sitt ansikte så fort han inte är maskerad, något han aldrig gör i serien. Den som ser Fantomens verkliga ansikte dör ju som bekant en tragisk död enligt ett gammalt djungelordspråk.
I en intervju i TV4 inför den svenska premiären lär huvudrollsinnehavaren Billy Zane knappast ha övertygat svenska Fantomenfans om de inblandades kärlek till förlagan. Han försäkrade intervjuaren Hans Wiklund att Fantomen – som aldrig har gjort någon större succé i USA – var hans favorit¬hjälte sedan barndomen, men när Wiklund bad honom nämna en favorit bland djungel¬ordspråken kunde han inte komma på ett enda utan bad att få återkomma till frågan …
De första seriemagasinen med superhjältar kom i USA på trettio- och fyrtiotalen under en period som brukar kallas ”the golden age of comics”, seriernas guldålder. Nya tidningar föddes ständigt, varav en del trycktes i miljonupplagor.

 

Superman och Batman debuterade 1932 respektive 1939, båda hos förlaget DC Comics som tillsammans med konkurrenten Marvel skapade de mest långlivade hjältarna.

 

Under fyrtio- och femtiotalen avlöste olika trender varandra. Samma superhjälteserie kunde under en period ha mer dragning åt science fiction för att senare bli mer skräckinspirerad, till exempel. På sextiotalet började flera av DC Comics figurer kännas förlegade i sin världsfrånvända attityd. In på banan trädde Marvel, förlaget som skapade hjältar som visserligen hade superkrafter men som också hade ena foten i en vardag de flesta kunde känna igen.

 

Serieskaparen Stan Lees skapelse Spiderman är det kanske mest berömda exemplet, en serie där hjältens alter ego Peter Parker är en lite utstött tonåring utan vare sig pengar eller framgång på det privata planet. I Sam Raimis båda Spiderman-filmer får det en tydlig plats och vi får bland annat se Tobey Maguires tonårsgestalt hunsas av översittare i skolan och extraknäcka som pizzabud. En ljuvlig scen i uppföljaren är när hjälten i ett försök att rädda sitt jobb drar på sig spindelmansdräkten för att med superfart försöka hinna leverera en pizza i tid. Han misslyckas dock och får sparken.

 

 

Parallella universum

En snabblektion i hur superhjälteserierna har utvecklats sedan sextiotalet gör en lätt yr i mössan. För att utveckla serierna skapade man i flera fall ett parallellt universum med en Jord 2 där man dels moderniserade själva ursprungsberättelsen, dels kunde låta figuren exempelvis gifta sig (som i Superman) och skaffa barn, medan det mesta fortsatte som förut på Jord 1. Likaså brukar det i de här fallen finnas två versioner av skurkarna också. I Supermans fall hände det på åttiotalet att de båda versionerna av hjälten möts i en våldsam kamp och att de båda världarna till slut förenas i en enda.

 

Flera av de gamla superhjälteserierna genomgick en betydelsefull vitalisering på åttiotalet, inte minst tack vare numera legen¬dariske serieskaparen Frank Miller. I början av decenniet tog han först vid som författare till Daredevil som vid den här tiden mest betraktades som lite av Spidermans mindre populära kusin. Miller tillförde mer våld, mörka teman och berättelser som var starkt influerade av japansk manga.

 

Resultatet blev en succé och försäljningen ökade raskt.

 

Miller influerade Burton

Senare förändrade han Batman på samma sätt, också med överväldigande resultat. Flera av Millers Batmanäventyr var starka influenser för Tim Burtons första Batman-film, liksom Alan Moores korta serieroman om The Joker, The Killing Joke.
En intressant utveckling med Superman är skillnaderna i hur mycket man har lyft fram hjältens utomjordiska respektive jordliga aspekter allt efter rådande trender. På senare år har den senare varianten dominerat. Clark Kent ses som den riktiga personen, medan Superman är hans hemliga identitiet.
Seriefilmerna har liksom seriemagasinen genomgått sina trender. I båda fallen har hjältarna fått representera allt från amerikanska värderingar till det utanförskap som varje tonåring kan känna igen sig i – som i exempelvis X-Men. Vad som är inne om något år återstår att se. Kanske är det dags för lite mer humor och kitsch igen. I så fall sätter vi en slant på Krypto, Supermans stålhund.