Scarlet Nexus – japansk action med extra mycket rollspel

Testat spel: Scarlet Nexus
Pris: 498 kronor hos Spelbutiken

 

Vad som på ytan kan se ut som ett ordinärt japanskt actionspel visar sig snart vara så mycket mer. Förutom strider som är lika snygga som taktiska, får vi även färgstarka karaktärer, en spännande handling och en genomarbetad spelvärld. Tyvärr snubblar både storyn och striderna ibland över sig själva – och miljöerna vi springer igenom lämnar ofta en hel del att önska.Välkommen till framtiden. En framtid där allt är uppkopplat, meddelanden skickas direkt mellan hjärnimplantat och virtuella skyltar fyller gatorna. En framtid där psykiska specialkrafter förväntas, och de som saknar dessa blir andra klassens medborgare. En framtid där väderprognosen visar sannolikheten för regn av monster, och där armén kämpar mot dessa förvridna bestar på bästa sändningstid. En framtid där inte mycket är vad det ser ut att vara. Välkommen till Scarlet Nexus.

 

Två hjältar, två sidor

När Scarlet Nexus sätter sin anfang får vi göra ett till synes sedvanligt val mellan två unga rekryter. Dels den svärdsvingande Yuito Sumeragi som trivs bäst i närstrid, dels Kasane Randall som föredrar att attackera på avstånd med kastknivar. Båda huvudpersonerna är rekryter i specialarmén OSF som specialiserar sig på att skydda världen mot monster, men medan Yuito har gått med frivilligt blev Kasane intvingad på grund av sina psykiska krafter.

 

Två olika bakgrunder och två olika stridstyper. Inget konstigt så långt; det anmärkningsvärda är att storyn skiljer sig åt mellan de två under större delen av äventyret. De må inleda äventyret tillsammans, men snart drar ödets trådar dem åt helt olika sidor i den konflikt som blossar upp. De två karaktärernas vägar korsas flera gånger, ofta med stora frågetecken kring vad den andra sidan egentligen sysslar med.

 

Ett steg tillbaka, hade varit bra

Vad som till en början är en någorlunda välbekant historia växer under äventyrets gång upp till ett invecklat hopkok av tidsresor, månen, barnexperiment, fascistiska styren, religiösa fanatiker och ja – en värld som ska räddas. I det stora hela gillar vi spelets berättelse, men vissa delar är onödigt tillkrånglade. Ibland nämns karaktärer och händelser kors och tvärs, så till den grad att vår hjärna inte kan formulera mycket mer än ett ”vaaaa?”. Vi misstänker att den kommande anime-serien kommer att fläska ut vissa delar av historien, även om det knappast råder brist på snygga mellansekvenser som för storyn vidare i själva spelet.

 

I slutändan knyts trådarna ihop och det mesta får i alla fall en hygglig förklaring. Men berättandet hade helt klart mått bättre om vissa delar skalats bort. För de som vill ha den fulla berättelsen måste äventyret dessutom spelas om med båda karaktärerna. Lyckligtvis är det möjligt att börja varv två med flera av de förbättringar och föremål som låsts upp under det första varvet, vilket gör det mer behagligt att ränna igenom samma miljöer en gång till.

 

Döda monster, träffa kompis

Utanför huvudberättelsen väntar valfria sidohistorier där vi kan lära känna våra följeslagare bättre, ungefär som i rollspelsserien Persona. Tyvärr finns inga val som kan påverka utgången av träffarna; vi får enbart raka berättelser som ger mer djup till varje karaktär. Även om det är snålt, speciellt de konversationer som enbart sker via textmeddelanden, lyckas inslaget med sin uppgift – vi bryr oss om karaktärerna och vill veta mer om deras bakgrund. Att nya egenskaper låses upp i strid baserat på vänskapsnivån är dessutom en trevlig bonus.

 

Ett stort problem med dessa scener är dock hur illa de passar in i huvudstoryn vid vissa tillfällen. ”Jaså, din vän blev mördad och ni misstänker oss – ska vi ta en fika?”, ”Japp, vi måste stoppa världens undergång – men kan vi leta upp en blomma först?”. Extremfall visserligen, men möjligheten att se förbi sådana märkligheter är ett måste. Eller det kanske är helt normala skeenden i framtiden?

 

En trist kuliss

Något annat som måste kunna förlåtas är den trista nivådesignen. De flesta områden är visserligen snyggt gjorda och har ett strålande koncept, men bakom det flashiga yttre är det trånga monotona korridorer som förutom en del enklare pussel bara bjuder på strid efter strid.

 

Tack vare platsernas bakgrundshistoria och vad vi faktiskt är där för att göra lyckas miljöerna ändå vara spännande, men en gnutta utforskarglädje och mer variation hade gjort mycket för spelupplevelsen utanför striderna.

 

Persona May Cry

Å andra sidan gör just striderna att vi med lätthet kan förlåta trist bandesign och en stundtals överdrivet komplicerad berättelse. Med normala vapenattacker, telekinesi som används för att slunga i väg allt ifrån stenblock och vägskyltar till bilar och bussar, samt en rad kortvariga specialkrafter som till exempel eldsvärd, osynlighet och dubblering dundrar vi fram på banorna och massakrerar bisarra monster både snyggt och finessrikt.

 

Lägg därtill ett slags overdrive-läge som aktiveras automatiskt, samt möjligheten att gå in i virtuell verklighet där massiv skada kan delas ut – men med stor påfrestning på din egen hälsa. Alla dessa attacker och andra egenskaper kan dessutom förbättras genom att placera ut poäng som erhålls när vi går upp i nivå.

 

Allt detta ska kombineras och rättas efter vilken typ av fiende som attackeras. När allt fungerar som det ska, inklusive vår fingerfärdighet, är striderna mästerliga. Att de flesta fiender tar en stund att mala ned, och därmed kräver både försiktighet och taktiska attacker lyfter striderna ytterligare.

 

Det hela låter kanske tillkrånglat, men eftersom attackrepertoar växer kontinuerligt under äventyrets gång blir det sällan överdrivet rörigt. I alla fall inte under större delen av tiden.

 

Fingret rätt i mun

Under äventyrets andra hälft, när fienderna är både fler och starkare och vår attackrepertoar vuxit, är det desto krångligare. Då måste vi ständigt hålla tungan rätt i mun och trycka in flera knappar rätt för att få fram specifika attacker, men framför allt måste vi se till så våra attacker träffar rätt.

 

När skärmen är full av fiender av olika storlek, eller en stor vägg för den delen, är det inte alltid helt lätt att markera rätt monster. Det skapar mängder av frustrerande situationer där vi drämmer av våra attacker mot helt fel mål – vilket i värsta fall leder till en Game Over-skylt. Att spelet fullkomligen vräker på med fiender under de sista timmarna gör inte saken bättre.

 

Det är tur att sparplatserna är så frekventa.

 

Den nya generationens fördelar

Angående striderna måste vi också nämna att vi spelar på Xbox Series X, som likt Playstation 5 visar spelet i 60 fläckfria bilder per sekund. När vi testar demo-versionen på Playstation 4 Pro får vi nöja oss med halva bilduppdateringen, något som gör striderna betydligt ryckigare och än mer röriga. Inledningsvis känns det nästan ospelbart, men efter ett tag vänjer vi oss – även om det aldrig lika bra som på de nya betydligt mer kraftfulla konsolerna.

 

En spännande mix som gör mer rätt än fel

Men oavsett format och trots en del klagomål är Scarlet Nexus en spännande mix av två populära genrer. Visst hade vi önskat oss en mer sammanhängande story och ett än mer finslipat stridssystem. Eller en värld som lockar till utforskning för den delen. Lyckligtvis väger de underhållande striderna och de karismatiska karaktärerna tungt. Är du ett fan av japansk action, eller anime för den delen, är Scarlet Nexus väl värt en extra titt.

 

Scarlet Nexus

Testat: Juni 2021
Genre: Action/rollspel
Utvecklare: Bandai Namco
Utgivare: Bandai Namco
Plattform: Playstation 5, Playstation 4, Xbox Series X, S, Xbox One, pc
Testat på: Xbox Series X
Pris: 498 kronor hos Spelbutiken