The Devil in Me – en hotellvistelse med döden som granne
Efter en svajig start har skräck-antologin Dark Pictures-serien blivit bättre för varje del. Fortsätter den positiva trenden med The Devil in Me?
Av P-A Knutsson
M3
Sammanfattning
Expertbetyg
Fördelar
Levande karaktärer och snygga miljöer
Hotellet är en perfekt inramning
Konceptet håller än
Nackdelar
Den klumpiga kontrollen blir inte bättre av fler rörelser
Klippningen mellan många scener lämnar en del att önska
Lite för långt men ändå underutnyttjad potential
Omdöme
I den fjärde delen i Dark Anthology-sagan besöker vi ett gammalt hotell fyllt med mystik och dödliga fällor. Uppdaterad spelmekanik får vi också, men eftersom kontrollen fortfarande är oslipad stjälper det snarare än hjälper. Även den stundtals märkliga klippningen hänger kvar. Med det sagt; det filmiska konceptet med många story-avgörande beslut håller än och skapar en härligt nervpirrande upplevelse. Bästa spel till Playstation 5 – våra favoriter
Med avstamp i seriemördaren H. H. Holmes och hans mytomspunna mördarhotell, tar The Dark Pictures: The Devil in Me spelaren på en obehaglig resa som hämtar inspiration från både historiska myter och klassiska skräckfilmer. Ett filmteam med fem Årets isande Dark Pictures-saga inleds med en prolog som utspelar sig över 100 år tillbaka i tiden, närmare bestämt i Chicago 1893. Där får vi stifta bekantskap med ett nygift par, samt den nämnda H. H. Holmes och hans ökända hotell – även känt som ”Murder Castle”. Ett möte som inte slutar bra för det unga paret.
När den riktiga skräckresan startar får vi följa ett filmteam, bestående av fem hyggligt sympatiska och trovärdiga personer, som är mest kända för en nedläggningshotad tv-serie om mördare och mysterier.
För ett kommande avsnitt har teamet blivit inbjudna till en excentrisk samlare som inte bara samlat på sig minnessaker från H.H. Holmes, utan också byggt en replika av hans hotell. Och ja, kombinationen av en rik, excentrisk och seriemördar-fantast är precis lika illa som det låter.
En dräpande stämning
Inledningsvis ser emellertid allt någorlunda normalt ut, för att vara ett mördarhotell det vill säga. De rum, korridorer och allmänna utrymmen vi besöker är kärleksfullt skapade med passande detaljer och härligt atmosfärisk ljussättning. Här och var finns animatroniska dockor utplacerade, vars onaturliga, ryckiga rörelser bygger på den täta stämningen – och känslan av att något är fel. Väldigt fel.
Och mycket riktigt dröjer det inte länge innan en mystisk figur i hatt syns i skuggorna. En figur som med fällor, gift och flyttbara väggar gör sitt bästa för att leka en dödlig katt och råtta-lek med filmteamet.Knappen, tryck på knappen! Precis som de tidigare titlarna i serien är The Devil in Me filmiskt och snyggt, med stämningsfulla kameravinklar och många mellansekvenser. Men att fokusera på yta framför kontroll leder, inte helt otippat, till att spelkänslan får sitta i baksätet med klumpig kontroll och begränsad kamera. Lyckligtvis spelar det inte överdrivet stor roll eftersom vi mestadels lunkar framåt i trånga miljöer, i jakt på rätt väg framåt samt halvdolda föremål som ger handlingen kött på benen – eller bara låser upp bonusinnehåll.
Med ojämna mellanrum dyker det upp knapptryckar-sekvenser där det gäller att snabbt rycka på rätt knapp eller fatta ett viktigt beslut. Beroende på hur duktig du är i dessa sekvenser kan handlingen påverkas stort, eller inte alls. En missad knapp kan leda till att karaktärer snubblar till, eller får en yxa begravd i huvudet.
Denna ovisshet skapar en konstant oro och press på att alltid vara beredd på det oväntade. Om det börjar klia på näsan och du släpper kontrollen i två sekunder, kan du räkna med att det står en seriemördare bakom din axel just då. I spelet alltså, förhoppningsvis.Nya rörelser ger nya problem Nytt för The Devil in Me är att huvudpersonerna har fler rörelser till sitt förfogande, som att gömma sig, flytta lådor och hoppa upp eller ned för avsatser. Tyvärr är nyheten inte bara av godo, eftersom de nya rörelserna gör att den tidigare småklumpiga kontrollen blivit än mer bångstyrig.
Till exempel kan knapptryck för att hoppa upp på en avsats inte registreras eftersom vi inte står helt rätt placerade, vilket leder till att vi helt i onödan irrar runt för att försöka hitta vägen framåt.
Ett annat tillskott är varje karaktär kan bära med sig föremål och använda dessa vid specifika tillfällen. Ett enkelt inslag, som ändå tillför spelandet något. Det är synd att finessen är så begränsad, för här fanns potential att ge spelaren ännu fler kluriga beslut att fatta.
För mycket och för lite
Med runt sex-sju timmars speltid är Devil in Me någon timme längre än sina tre föregångare. Tyvärr används inte den extra speltiden särskilt väl och istället för att bygga ut spelmomenten och variationen, tenderar äventyret att bli repetitivt med en hel del lunkande i trånga områden.
Då hade vi föredragit ett kortare äventyr med fler avvikande rutter för att förbättra omspelningsvärdet, eller ännu hellre ett äventyr som utnyttjar all den potential som finns i det atmosfäriska hotellet och dess omgivning.
Varför görs inte mer med vinkningarna till filmer som The Shining, Psycho och Saw? Och varför får de Saw-inspirerade fällorna så lite utrymme? De passar perfekt i Dark Pictures-seriens; att tvingas ta snabba beslut och leva, eller dö, med de konsekvenser som följer. Grunderna finns, men de utvecklas aldrig fullt ut.
Med det sagt är Supermassive Games nya skräckresa ett måste för skräck-fantaster. Miljöerna fullkomligen dryper av stämning och det filmiska konceptet håller än. Vill du förlänga skräckhösten ett tag är mördarhotellet väl värt en incheckning.
The Dark Pictures: The Devil in Me
Testat: November 2022 Genre: Skräck Utvecklare: Supermassive Games Utgivare: Bandai Namco Plattform: Playstation 4, Playstation 5, Xbox One, Xbox Series S/X, pc Testat på: Playstation 5 Storlek: 65 GB Pris: från 349 kronor på Prisjakt
