The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom – mycket mer än ”mer av samma”

Jag ska börja den här texten med en bekännelse. Vissa skulle nog till och med kalla det hädelse. Jag älskade inte The Legend of Zelda: Breath of the Wild. 2017 var ett fantastiskt spelår och jag har svårt att välja en favorit, men valet skulle nog falla på Horizon: Forbidden West, Nier: Automata eller What Remains of Edith Finch. Breath of the Wild? Kanske topp tio.

Pris vid testtillfället

$69.99

Bästa pris idag: The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom

En uppföljare på rätt sätt

Eftersom jag inte föll pladask för Breath of the Wild har jag inte brytt mig nämnvärt om den extrema hajpen inför uppföljaren Tears of the Kingdom. ”Samma spel med nya uppdrag” var min förutfattade mening. En tanke som visar sig vara både rätt och fel.

I grunden är The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom en trogen uppföljare. Världen och flera av dess invånare och platser känns i mångt och mycket igen. Detsamma gäller grafiken, upplägget och en stor del av spelmekaniken. Det är helt enkelt mer av samma. Fast mer finslipat och med ett nytt, storslaget äventyr som Link måste bege sig ut på. Perfekt för fansen, med andra ord.

Fågel, fisk och mitt emellan

Men Tears of the Kingdom är också mer än ”mer av samma”. För ovanför och under Hyrules slätter finns två nya, vitt skilda områden att utforska: himlen och underjorden. I himlen, där äventyret inleds, hittas svävande plattformar som kräver både list och skicklighet att navigera. Under jorden väntar i sin tur en jättelik, beckmörk grotta full med dödligt gift, farliga fiender och värdefulla skatter.

Tre områden som ger helt olika upplevelser. Från klassiskt Zelda-äventyrande, till pusslande och plattformshoppande, till nervpirr och obehag. Oavsett i vilket område jag befinner mig känns det som något spännande väntar runt varje hörn; en stor förbättring jämte det ganska tomma Hyrule som Breath of the Wild bjöd på.

Use the force Lu..ink!

Men det är inte den tredelade världen som utmärker sig mest i Tears of the Kingdom, det är Links nya krafter. En magisk arm som kan flytta och koppla samman både små som stora objekt, kunnandet att fästa föremål på vapen och sköldar, kraften att spola tillbaka tiden och möjligheten att stiga upp genom fasta miljöer.

Dessa krafter och egenskaper går som en röd tråd genom hela äventyret. Inte minst byggandet med den magiska armen spelar ofta en central roll i både sidosysslor och pussellösningar. Eller för att skapa hjälpmedel som svävare, ballonger och bilar som Link kan använda för att röra sig i den öppna, fria världen.

Tack vare de nya krafterna finns det ofta flera alternativa lösningar till de problem Link ställs inför. I en tid då spel blir mer och mer linjära, är det extra kul att det vanligtvis så konservativa Nintendo har lyckats knåpa ihop ett så fritt, välfungerande och hyggligt lättanvänt system där kreativiteten får flöda.

Tänk inte bara utanför boxen, håna den

Medan jag meckar ihop en lösning till något pussel inser jag ofta att det finns ett enklare medel än det som påbörjats. Ändå fortsätter jag på den inslagna vägen; det är ju så mycket roligare att bygga ett raketdrivet tåg med fem vagnar och mast än att fästa en träplanka på en krok.

Att jag inte är ensam om att bygga härligt överdrivna skapelser blir uppenbart efter en titt på Youtube; redan en vecka efter release finns där fullt med videor på allt ifrån riktigt smarta och kreativa lösningar till aningen mer märkliga skapelser. Att det knåpas ihop massförstörelsevapen, tortyrredskap och eldsprutande penisar var väntat, men att spelare också använder fysik och olika material för att luska fram både mer avancerade och energisnåla fordon överraskar.

Det ska bli spännande att se vad kreativa spelare bygger ihop framöver – och jag hoppas att Nintendo lägger in något liknande system i både Mario-världen och Animal Crossing.

Trasiga vapen och trasiga fiender

Ett av få unisont kritiserade inslag i föregångaren var hur snabbt vapnen gick sönder. Ett inslag som följt med till Tears of the Wild. Den nya möjligheten att kombinera föremål förmildrar i alla fall irritationen, eftersom det blir hyggligt lätt att snabbt kunna skapa egna specialanpassade vapen.

Vapnen är dock fortfarande ungefär lika hållbara som söndertuggade glasspinnar, så det krävs en del menyfipplande för att hålla ordning på förrådet. Dessutom har de vapen jag behöver en tendens att gå sönder vid helt fel tillfälle. Å andra sidan ger det en extra nerv till striderna, samt att jag hela tiden tvingas testa och upptäcka nya vapenkombinationer – istället för att bara förlita mig på liknande tillhyggen spelet igenom.

Med alla olika vapenkombinationer och stora möjligheter att skapa fällor är det däremot lite trist att fiendernas intelligens är mer eller mindre obefintlig. De flesta elakingar har två lägen: lulla runt obrytt eller jaga efter Link. Att springa runt mina skapelser är till exempel inget de klarar av. Nu kan striderna ändå bli hyggligt utmanande när till exempel många fiender anfaller med olika vapen, men nog hade jag hoppats på mer.

Elefanten i rummet

Framför alla smarta lösningar och finslipade inslag står också en smådryg elefant: grafiken. Å ena sidan förundras jag över hur bra Zelda: Tears of the Kingdom ser ut och flyter, speciellt handhållet. Oavsett om jag ränner igenom mysiga byar, blommande fält eller lömska grottor är det gott om imponerande detaljer vart jag än vänder kameran. Att bilduppdateringen ändå vanligtvis ligger kring 30 är riktigt imponerande med tanke på hårdvaran.

Å andra sidan har vi det där med hårdvaran. För även jämfört med flera år gamla Playstation 4-spel som Horizon och God of War har Tears of the Kingdom inte mycket att komma med när det kommer till ögongodis. Nu renderas visserligen Zelda i den upplösning och bilduppdatering jag väntat mig, men det är svårt att blunda för att om någon annan hade gett ut ett storspel med samma grafiska defekter hade det blivit hånat och sågat.

Men nu är det som sagt Switch spelet släppts till, och Nintendo kan inte trolla med knäna. Bilduppdateringen må tvärdyka ibland, föremål kan ploppa upp alldeles för nära spelaren och många finare detaljer kan vara jobbigt flimriga. Men det märks att Nintendo jobbat hårt för att pressa Switchen till max med en hårt arbetande dynamisk upplösning, uppskalningstekniker och andra tekniska genvägar för att världen ska komma till sin rätt – så gott det går.

Wah! Hah! Ya!

Men det är inte bara bristen på prestanda som gnager på upplevelsen i Tears of the Kingdom. Nintendos, i brist på bättre ord, snålhet slår också ett slag. För hur spännande scener och storslagna miljöer Switchen än målar upp, snubblar inlevelsen varje gång någon karaktär öppnar munnen. Undantaget de största mellansekvenserna hörs nämligen inget annat än Hey! Woho! Oi! Ye! och andra intetsägande tillrop. Resten av samtalet förs med knattrande bokstäver.

Att inte allt och alla har en egen röst förstår jag. Ärligt talat är det snarare positivt. Men när till och med en stor majoritet av huvuduppdragen förmedlas via knatter sänks stämningen en hel del. Om det varit för att spara på utrymme kunde jag förstått valet att skippa snacket, men med sina 16 gigabyte är Tears of the Kingdom är inte ens hälften så stort som de största spelen till konsolen.

Nu kan ju just filstorlek vara den allra sämsta måttstocken för att avgöra hur bra ett spel är, men när det ändå antagligen är det sista riktiga storspelet på Switch kunde väl Nintendo ändå bullat upp lite extra? Jag hade gärna sett mer tal, bättre ljudkvalitet, mer högupplösta texturer, högre kvalitet på mellansekvenser – eller lite roligt bonusmaterial för den delen. Zelda: Tears of the Kingdom kostar ju ändå 100 kronor mer än Nintendos andra titlar.

Årets spel redan nu?

Å andra sidan råder det ingen tvekan om att Zelda: Tears of the Kingdom är värt sitt pris. Här finns så mycket hemligheter att upptäcka och skapelser att uppfinna, att de som vill göra allt har att göra tills nästa Nintendo-konsol hittat till butikshyllorna. Även om det blir först 2025.

Som sagt tycker jag att Zelda: Breath of the Wild var ganska överskattat och långt ifrån en solklar etta på årets spel-listan. Sex år senare har jag svårt att se någon annan titel matcha Tears of the Kingdom när spelåret summeras. Den finess, frihet och smarthet som Nintendo bakat in i äventyret gör att jag med lätthet kan förlåta föråldrad grafik, korkade fiender och vissa kontrollproblem.

Grattis Nintendo, den här gången fick ni med mig på tåget också. Det trodde jag faktiskt inte.

Legend of Zelda: Tears of the Kingdom

Testat: Maj 2023
Genre: Äventyr
Utvecklare: Nintendo EPD
Utgivare: Nintendo
Plattform: Nintendo Switch
Storlek: 16,3 GB
Pris: 649 kronor

Bästa pris idag: The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom