“Här är mitt största problem med Google Stadia”

Google Stadia väcker känslor. Ljumma recensioner från tekniksajterna, Youtube-influencers som gör business av att såga saker och hätsk diskussion om vilka spel som faktiskt renderas i 4k-upplösning och inte har fått mycket tid i strålkastarljuset. Förutom 4k-snacket riktas mycket av kritiken mot det svaga spelutbudet (22 titlar), den kontroversiella affärsmodellen (betalprenumeration + köp av spel) och den initiala avsaknaden av flera utlovade funktioner. Gott så – mycket av kritiken är befogad.

 

Läs också: Google svarar på 4k-kritiken mot Stadia

 

Själv har jag snart använt tjänsten i en vecka, företrädelsevis för att spela det lysande Metro: Exodus. Ett spel som min allt-i-ett-dator av snittet “jag prioriterar stil framför bilduppdateringsfrekvens” hade fått stånka och frusta för att ens kunna rendera i spelbart skick. Jag har aldrig varit typen som hänger på låset när nya Ryzen-processorer och strålspårande grafikkort i 8000-kronorsklassen släpps.

 

Jo, jag är definitivt en gamer. Sedan jag introducerades för Super Mario Bros i sexårsåldern har lejonparten av min vakna, arbetsbefriade tid gått åt till att spela spel i alla dess former. Vet inte hur många spelkonsoler och hyfsade gamingdatorer jag ägt sedan dess. Har säkert lagt närmare 100 000 bara på spel i alla fall.

 

Trots det ser jag mig själv som en sparsam person. Jag kan gå och fundera i flera veckor innan jag slår till på ny hård- eller mjukvara. Med Nintendo Switch (som jag nu äger) fick jag grubbla i över ett år.

 

Men Stadia har ställt allt på ända. I tjänstens mobilapp finns ett Netflix-liknande gränssnitt där titelutbudet visas upp. Direkt – och jag menar verkligen direkt – när jag trycker på “köp nu”-knappen dyker spelet upp på datorskärmen framför mig. Från tankeimpuls och ha-begär tills dess att jag är igång och spelar dröjer det inte ens tio sekunder. Eftersom allt strömmas från Googles datacenter krävs ingen installation – det är bara att tuta och köra. 

 

För mig, som det senaste året varit ganska utbränd på spel, är det här helt livsfarligt. Det är nästan så att jag funderar på att ställa in någon slags föräldrablockerare för mig själv i Google Play-butiken.

 

Jag skulle inte bli förvånad om flera 30-någonting-personer drabbas av samma öde. Personer som av olika anledningar börjat prioritera ned spel på livsagendan kan med spel-molntjänsternas intåg få flera argument till att tänka om. Allt du behöver för att spela är en schysst internetlina.

 

För mig personligen har detta blivit det största problemet med Stadia. Efter bara två köpta spel börjar samvetet gnaga. Jag känner inte igen det här beteendet hos mig själv och det känns inte bra att dutta iväg hundralappar så här lättvindigt. Det är inte direkt några Lyxfällan-belopp, men jag är säker på att Google och de andra som knåpar på egna streamingtjänster för spel tagit med människans impulsbenägenhet i ekvationen. Är vi redo för det här?

 

***
Vårt test av Google Stadia publiceras nästa vecka, och kommer att handla om helt andra saker än det här. Jag ville bara belysa en aspekt av spelstreamingen som jag tycker har saknats hittills.