I morgon släpps Metal Gear Solid V: Här är våra seriefavoriter

I morgon är det så dags för Metal Gear Solid V: The Phantom Pain att släppas. Titeln är inte bara ett av årets mest efterlängtade spel, det utgör också den första delen i Metal Gear Solid-serien på flera år. Med anledning av det passar vi på att ranka våra sju favoriter i serien. 

 

 

7. Metal Gear Rising Revengeance

Metal Gear-serien är en spretig historia där det verkligen gäller att läsa på om du vill hänga med i handlingsutvecklingen. I Rising Revengeance är det däremot inte tal om särskilt mycket berättande, här är det istället supersnabb action för hela slanten. Titeln började utvecklas av Metal Gear Solid-studion Kojima Productions men togs så småningom över av Platinum Games. Den studion har bland annat Bayonetta på sin meritlista, något som märktes tydligt här. 

 

  

6. Metal Gear Solid V: Ground Zeroes

När Ground Zeroes lanserades våren 2014 fick det en hel del kritik för att vara alldeles för kort sett till sin prislapp. Kritiken var förståelig – äventyret var över på bara några få timmar och kändes mer som en demo av Metal Gear Solid V: The Phantom Pain än som ett eget spel. Men det visade trots allt upp en riktigt skarp spelmekanik, där du bland annat fick smyga runt i en öppen spelvärld och ta dig an situationerna på det sätt du själv ville.  

5. Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots

Så här i efterhand har del fyra i Metal Gear Solid-serien blivit något av en hackkyckling. Och visst blev det stundtals väl uppenbart att producenten Hideo Kojima nog hellre hade velat vara Hollywood-regissör än spelskapare. Exempelvis fick vi i slutet se en dryg timme lång sekvens, tänkt att knyta ihop seriens alla lösa trådar. När du väl fickr spela var däremot Metal Gear Solid 4 strålande bra.

 

  

4. Metal Gear Solid: Peace Walker

Playstation Portable-äventyret Peace Walker var kanske inte lika bombastiskt eller påkostat som Metal Gear Solid 4 – men det bjöd å andra sidan på betydligt mer interaktivitet. Det bärbara formatet till trots fanns det mesta vi förknippade serien med, och när det var som bäst hade det inte några problem att slåss mot de allra främsta Metal Gear-titlarna. Dessvärre var det samtidigt lite oslipat, vilket inte minst märktes på dess tråkiga bosstrider.

 

  

 

3. Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty

Det går att ana Hideo Kojimas fäbless för svulstighet redan i Metal Gear Solid men lagom till del två hade det växt till episka proportioner. Mellansekvenserna var för tiden rekordlånga med skyhöga produktionsvärlden, och det krävde att vi spelade igenom äventyret flera gånger för att förstå handlingen. Metal Gear Solid 2 är för övrigt känt för att ha seriens bästa huvudtema.

 

  

2. Metal Gear Solid

När Metal Gear Solid släpptes 1998 var det en smärre revolution. Inte för att spelmekaniken med kurra gömma-lekar blandat med actionmoment var ny – utan för att dess filmiska inramning. Så här i efterhand är berättelsen ofukuserad och full av manushål, men där och då kändes det som att spelmediet hade kommit ikapp filmen. Kojima Production var även uppfinningsrika i sina designval. Exempelvis behövde du placera handkontrollen i kontrollport två under striden mot Psycho Mantis. På så sätt kunde han inte läsa av dina tankar.

 

  

1. Metal Gear Solid 3: Snake Eater

Det är inte svårt att förstå varför Metal Gear Solid 3: Snake Eater blev så bra. Hideo Kojima och hans utvecklingsteam hade lärt sig av kritiken de fick efter del två, och drog klokt nog ner på de allra längsta filmsekvenserna. Samtidigt fortsatte man att förfina smygmomenten, bandesignen och inte minst bosstriderna. Handlingen var dessutom förlagd till 1960-talet, vilket spädde på känslan av att befinna sig mitt under kalla kriget.

 

  

Inte ens nära…

 

Jumboplats: Metal Gear Solid: The Twin Snakes

Man borde kunna tycka att en remake på Metal Gear Solid inte kan misslyckas. Den största bristen med klassikern är trots allt att det ser förjäkligt ut i dag. Med Gamecube-exklusiva The Twin Snakes från 2004 försökte Hideo Kojima krydda samtliga mellansekvenser med The Matrix-akrobatik, slowmo-effekter och John Woo-inspirerad action. Dessvärre blev det extremt tramsigt.