Horizon Zero Dawn – ett av de bästa spelen 2017

Nederländska Guerrilla Games, spelstudion bakom “helt okej, men sämre än Halo”-skjutarna i Killzone-serien byter med Horizon Zero Dawn riktning och satsar på storskalig, utforskande postapokalyps. Ett drag som initialt höjde ett och annat skeptiskt ögonbryn, men som med facit i hand tar krafttag om vartenda litet strå – ett i taget – och kör ner dem i halsen på oss allt eftersom historien om Aloys och planeten Jordens öde vecklas ut.

Horizon Zero Dawn är ett actionrollspel med viss övervikt mot just action. Vi kontrollerar den utfrysta bågskytten Aloy i en haltande civilisation som slungats tillbaka till stenåldersnivå en sisådär tusen år in i framtiden. Korrupta, livsfarliga robotar strövar fritt runt i landskapet och de kvarvarande människorna lever i ett klansamhälle präglat av misstro och konflikt. Förutom att hitta och bekämpa orsaken till den korruption som knuffat ned människosläktet ett hack i näringskedjan vill Aloy lösa mysteriet kring sitt ursprung och hitta sin plats i världen.

Horizon Zero Dawn – det vackraste du sett på en spelkonsol

Sagda värld levereras till dig i ett öppet format och bjuder in till utforskning i den omfattning och takt du själv har lust till. Det dramatiska landskapet påminner starkt om det som gjorde succé i Elder Scrolls-spelet Skyrim; höga snötäckta berg, skogbeklädda sluttningar och hemlighetsfulla ruiner som efterlämnats av människan. Alltihop målat i en grafik och med en sådan omsorg till detaljer att vi tappar hakan gång på gång. Vi snackar Uncharted 4-nivå här, men i en mångdubbelt större skala. Renderingsavståndet är omöjligt bra, ljussättningen spektakulär och det vajande, höga gräset ser så mjukt ut att man vill somna i det.

Har du en Playstation 4 Pro och 4k-tv är det bara att gratulera – Horizon Zero Dawn klargör med all önskvärd tydlighet att nuvarande konsolgeneration står i zenit. Det kan helt enkelt inte bli mycket bättre än så här under rådande hårdvarubegränsningar. När vi, efter ett långt intro, äntligen släpps lösa i terrängen känns varje mjuk solstråle som kikar fram mellan de bleka björkarna som ett eget litet konstverk. Ursäkta natursvärmeriet, men man sitter mest bara där med ett fåraktigt leende och mumlar “näe?” under spelets första timme. Ett utmärkt, stråkbaserat soundtrack ramar in upplevelsen på bästa sätt.

När grafikbedövningen släpper märker vi dock att läppsynken haltar i dialogerna, och karaktärerna vi pratar med tenderar att röra sig ryckigt. Aloy och några av de andra betydande karaktärerna är riktigt välgjorda, men världen är välbefolkad med npc:er som hade förtjänat samma energi från utvecklarna. Inte heller vattnet i sjöar och floder är speciellt välgjort, och känns inte responsivt i förhållande till våra rörelser.

Tajta strider och kontroller

Aloy möter en rik flora av både mänskliga och mekaniska fiender på sin väg, och det är framför allt striderna med de sistnämnda som sticker ut. I början gör vi processen kort med löparrobotar och spanare, men allt eftersom ställs vi inför den ena formidabla fienden efter den andra. Alla har sina svagheter, men när en metallkoloss på två ton avfyrar ett dussin jättegranater mot oss för att sedan ta sats och mullra framåt med de meterlånga hornen riktade rätt mot solar plexus är det lätt att glömma vart vi ska rikta bågen. Actionfest!

Många strider är ohyggligt svåra i Horizon Zero Dawn – det räcker ofta med ett par fullträffar för att skicka Aloy till Nangijala – men kontrollschemat sitter som en smäck. Vi rullar, hoppar och retirerar friktionsfritt. Det hade varit välkommet med en konventionell lock on-funktion, även om det sett till stridernas natur (vi slåss ofta mot fem, sex fiender samtidigt) hade varit svårt att implementera på ett schysst sätt.

Arsenalen vi har till förfogande är relativt liten, men naggande god och högst uppgraderbar när du hittar resurserna. Förutom närstridsspjutet finns det ett par olika typer av pilbågar, slungor och fällsnaror med potential att göra elementskada. Mer krävande strider kräver flertalet vapenbyten, vilket går smidigt via en snabbmeny. Via denna bygger vi också ammunition i ett huj, något som ofta sker mitt i stridens hetta. Det går även snabbt att inta helande drycker och växter på stående fot.

Upptäckarglädje och blomplockning

Den spelbara världen i Horizon Zero Dawn torde räcka för att tillfredsställa de flesta fans av det öppna upptäckarformatet. Den stora kartan är indelad i varierande klimatzoner och har gott om intressanta platser att utforska, men kommer förvisso inte i närheten av giganter som Elder Scrolls- och Fallout-serierna. En försvarlig mängd sidouppdrag och ärenden håller oss sysselsatta bredvid huvudstoryn, och utöver detta snubblar vi flera gånger över grottsystem som leder oss vidare till hemligheter och sällsynta föremål.

Just insamlandet av föremål och resurser har en framträdande roll i Horizon Zero Dawn. Tidigare har vi sett många exempel på när spelutvecklare dragit det hela för långt. I Horizon fungerar det emellertid bra, mycket tack vare att det är så förbaskat kul att resa runt i spelvärlden. Denna är kryddad med ett överflöd av växter, maskindelar och djurskinn som går snabbt att lokalisera och skörda. Aloy tar sig snabbt fram genom landskapet på ett sätt som påminner om såväl Nathan Drake (Uncharted) som Lara Croft (Tomb Raider), men med mindre tonvikt på klättring och akrobatiska manövrar. Vissa av maskinerna går att tämja och blir således utmärkta riddjur.

Karaktärer som blandar och ger

Aloy är en sympatisk huvudkaraktär som vi får följa ända från vaggan. Hon genomgår flera omtumlande händelser på sin väg ut i vuxenlivet, vilka tydligt bidrar till att forma hennes person. I övrigt är karaktärsutbudet hyfsat generiskt och det är sällan vi träffar våra vänner och fiender vid mer än ett par tillfällen.

Röstskådespeleriet är okej, men vår hjältinna har en påfrestande ovana att vilja tala för sig själv i tid och otid. Ibland för att vi ska förstå hur ett problem ska lösas, men också när hon plockar upp något, blir blöt efter att ha simmat eller råkar halka nedför en sluttning. En del av Aloys kommentarer är så platta eller fåniga att det skapar irritation – de känns helt enkelt inte värdiga i ett spel av den här kalibern.

Någonting gammalt, någonting nytt

Det är svårt att spela Horizon Zero Dawn utan att hela tiden jämföra det med andra titlar, som ni kanske märker. Influenser som The Witcher, Elder Scrolls, Tomb Raider och Uncharted kan skönjas, men Guerrilla Games har snickrat ihop en helhetsupplevelse som verkligen plockar russinen ur storsäljarkakorna. Det unika i sammanhanget är just den överväxta miljön; fantasieggande, mystisk och livsfarlig. Och så frekventa inslag av alldeles lysande strider på liv och död med ett mångfacetterat och imponerande fiendegalleri.

Det här är till syvende och sist ett Actionrollspel med stort A, för karaktärsutvecklingen och färdighetsträdet är snabbt avklarade historier. Du kan inte utveckla Aloy till att bli en specifik klass eller typ, utan gör henne i stället bättre på saker som bågskytte, närstrid och resurssamlande. Garanterat har du hunnit köpa samtliga färdigheter innan spelets slut. En liten besvikelse, kanske, men som samtidigt visar att utvecklarna prioriterat halsbrytande actionsekvenser framför pillande och finjusteringar i menyer.

Omdöme

Vi känner oss trygga i att påstå att Horizon Zero Dawn är ett av 2017 års bästa spel, redan nu. Med sin häpnadsväckande grafik, genuint underhållande actionsekvenser och fantastiskt utformade spelvärld slår Aloy klorna i oss direkt från start. Utforskandet, huvudstoryn och alla sidouppdrag och utmaningar kommer hålla dig sysselsatt i många, många timmar.

Nyskapandet får till stor del ge vika för ett tryggt, imponerande hantverk som innehåller det bästa från några av världens mest framgångsrika spelserier. Och det är inte alltid så pjåkigt.