Recension: I gigantiska Starfield är rymden din sandlåda

Stunden är äntligen kommen. Efter minst sex års utvecklande har Bethesda, med tungviktaren Todd Howard i spetsen, gått med på att släppa ifrån sig Starfield. Rymdoperornas rymdopera som låter dig vara vem du vill och göra vad du vill i en nästintill oändlig spelvärld beståendes av solsystem, planeter och rymdbaser.

Starfield är större och mer ambitiöst än något av studions tidigare projekt (Elder Scrolls, Fallout et al), något som etableras i det förord jag får skickat till mig tillsammans med spelkoden. En recensionsguide följer också med, som manar till kreativt och andaktsfullt utforskande av möjligheter framför tvångsmässigt följande av de markörer som pekar mot nästa delmål i spelets berättelse.

Har du spelat Skyrim eller Fallout-serien vet du nog ungefär vad som kommer att serveras. Starfield är friform i ordets rätta bemärkelse, där innehållet ligger utstrött runt omkring dig och bara väntar på att utforskas. Skapa en karaktär, välj din bakgrund och tryck på startknappen för att komma igång.

Självklart finns här en röd tråd, en tråd som börjar nere i en skitig gruva där min protagonist snabbt blir underförstådd med att han är ämnad för större saker. Mystiska artefakter grävs fram som skvallrar om någonting viktigare än världen runt omkring. Oförklarliga skeenden, sakrala utanför kroppen-upplevelser och skimrande töcken väcker äventyrslustan, och leder till att jag varvar upp min “grav drive” och ger mig ut i den stora, mörka rymden i jakten på svar.

I små doser under de senaste åren har vi fått veta mer om detta mastodontprojekt, detta magnum opus som äntligen ska rycka rymdkronan från skallen på Biowares Mass Effect-serie. Eller tål spelen ens att jämföras? Läs vidare!

“You’re playing it wrong”

Låt mig säga det direkt: Huvuduppdraget i Starfield lämnar mycket att önska. Problemet ligger inte i själva berättelsen, utan i deluppdragens endimensonella upplägg. Det är ett evigt planethoppande, artefaktletande och utforskande av linjära, tomma grottor och tempel som leder mig fram till slutmålet. Bethesda har haft den goda smaken att varna i förhand, säga att man “spelar på fel sätt” om man bara följer huvuduppdraget – men jag köper det inte som ursäkt givet spelets långa utvecklingstid.

Jag vet, man spelar inte ett massivt Bethesda-spel primärt för huvudstoryn – men måste det vara så? Det är en tanke som gnager i mig under hela genomspelningen. Det känns som att berättelsen enbart existerar som en slags platshållare för allt fantastiskt innehåll som finns däromkring. Det känns lösryckt, ihophastat, förutsägbart. Ett sparsmakat antal avgörande skeenden och val längs resans gång gör åtminstone någonting för att försöka avbryta lunken – men det räcker inte.

Det redan nämnda planethoppandet kastar grus i maskineriet. Inte sällan färdas jag till ett avlägset solsystem för att hämta ett kraftfullt föremål, men det kan också röra sig om att hoppa över tre solsystem bara för att prata med en person i trettio sekunder. Tanken med detta är att jag ska distraheras av olika nödrop, öde rymdstationer och annat intressant som ska ta uppmärksamheten från huvuduppdraget. Det fungerar hjälpligt och känns väldigt Bethesda i största allmänhet.

Själva storyn blommar ut någorlunda efterhand, och monotonin bryts för att introducera mer givande sysselsättningar som bas- och rymdskeppsbyggande. Dessa system är både väl utbyggda och roliga att lattja runt med – och sannolikt element som kommer att engagera dig på ett betydligt bättre sätt än den svaga berättelsen. Jag kan sitta i timmar och modifiera grundkonstruktionen på min rymdfärja för att den ska kunna bära fler och bättre vapen, färdas längre mellan solsystemen och rymma fler besättningsmedlemmar!

Framöver ser jag gärna att Starfield-teamet utvecklar en rad välregisserade DLC-äventyr som går mer in på specifika delar av det här gigantiska spelet. Det finns så otroligt mycket intressant att gå på, och ofta engagerar sidouppdragen avsevärt mer på grund av sin tydliga avgränsning och ett fokuserat berättande.

Rymden är din sandlåda

Ovanstående syrliga stycken var nödvändiga att haspla ur sig för att kunna fokusera på resten av den här recensionen. Det var hårda ord, men de var nödvändiga. Starfield handlar inte om “the main quest” – utan om allt bortom den. De första kvällarna framför spelet sitter jag mest och häpnar över skalan på alltihop. Hur många uppdrag, faktioner och planeter finns det egentligen? Starfield skrämmer mig med sin blotta storlek, och den kittlande känslan av att universum är min sandlåda infinner sig gång på gång.

Jag tar undercover-uppdrag för att infiltrera en faktion med galna rymdpirater, gräver efter aluminium på en tyst måne för att kunna uppgradera min rymdfarkost och slår mig i slang med ljusskygga fyllon i rökiga barer för att lyckas sälja av olagliga vapensystem eller bara snacka en stund. På en till synes övergiven gruvplanet klampar jag rakt ned i ett näste med förvuxna alien-insekter som ingenting hellre vill än att äta mig till frukost. Det känns som att nästan vad som helst kan hända i det här spelet.

Jag känner mig snabbt som hemma i the Constellation, en samling äventyrare som vill veta sanningen om de mystiska artefakterna och anlitar mig för att leda expeditionerna. Här finns också merparten av de följeslagare jag kan plocka med mig och skapa djupa relationer med. Skådespelarinsatserna är av varierande kaliber, med höga toppar och djupa, cringe-framkallande dalar – delvis rotat i det faktum att inga regelrätta cutscenes finns. All interaktion och storytelling sker direkt i spelmotorn, vilket förmedlar precis samma yxiga känsla som i Elder Scrolls och Fallout.

Något som däremot är nytt är de delar av spelet som är förlagda i rymden-rymden. Alltså i ett skepp, bestyckat med missiler och laserkanoner, där jag slåss på liv och död mot de elakingar som nu råkar vänta i andra änden av ett grav jump till ett hittills okänt system. Striderna och rymdfarandet fungerar bra och blir välkomna distraktioner, men kan inte direkt mäta sig med en fullfjädrad rymdstridssimulator. En kul detalj är att det, efter lite levlande, går att sikta in sig på specifika delar av ett motståndarskepp och slå ut dessa för att göra striden enklare. Du kan till och med borda besegrade skepp och ta över dem inifrån!

Rätt i planeten

Starfield har över 1 000 planeter, varav många är fria att utforska. Mycket av förhandssnacket och anti-hajpen har handlat om att dessa skulle vara öde och enformiga. Det stämmer delvis, men varför gnälla över det? Varje planet kan inte hysa välutvecklade samhällen och vara rik på flora och fauna – allt handlar ju om vilka förutsättningar till liv som finns där. Efter att ha tampats med felprogrammerade robotar och rymdskurkar i trånga korridorer kan det rentav vara befriande att få vara sig själv en stund och bara bryta malm på någon gudsförgäten isplanet.

De flesta himlakroppar jag landar på har ett antal intressepunkter som antingen är utmarkerade i förväg eller upptäcks allt eftersom. Dessa kan vara helt öde eller inhysa såväl vänner som fiender. Inte sällan utmynnar mina expeditioner ut i ett antal nya bekantskaper och uppdrag att ta sig an. Mycket är rpg-ståndsmässig utfyllnad som “åk dit, döda dem” eller uppdrag som går ut på att inhämta olika typer av resurser, men här finns också en del guldkorn som du får upptäcka själv.

Med tanke på spelets enorma omfång är det tacksamt att snabbrese-systemet är generöst och låter mig styra kosan flera ljusår bort åt gången. Ibland lite för generöst, kan jag tycka, vilket skänker en lite märklig känsla av nonchalans åt själva rymdfarandet. Men snabbresandet fyller spelets syfte på ett utmärkt sätt; det väcker äventyrslustan, uppmuntrar och belönar utflykter och blir snabbt väldigt beroendeframkallande. Starfield skiner verkligen när jag får sätta mina egna konkreta mål för dagen, göra lite vad jag vill och bara vara. Knappt något spel når upp till den totala frihet Starfield kan skryta med.

När det dukas upp till strid finns en bisarr mängd skjut- och närstridsvapen att välja bland. Olika droger och hjälpmedel erbjuds också för ändamålet, och tillsammans med alla utrustningsdelar så känns Starfield väldigt loot-tungt och nästan i stil med valfritt Borderlands-spel. På sant Fallout-manér tillbringar jag mycket tid med att rota i lådor och skåp efter användbara föremål, vilka även kan nyttjas i olika typer av tillverknings- och forskningsprojekt.

Strider var det, ja. I Starfield flyter de på riktigt fint och kontrollen känns rapp och responsiv. Som extra krydda får jag olika övernaturliga förmågor och jetpacks (något fienden också ofta är utrustad med), och med tanke på den varierande gravitationen så håller sig drabbningarna på en riktigt underhållande nivå. Fiende-AI:n är rätt ojämn och kan gå från imponerande till urkorkad på bara några sekunder, vilket resulterar i att jag aldrig riktigt vet vad jag ska vänta mig.

Det finns flera färdighetsträd som bjuder in till specialisering. Inget banbrytande eller så, men tacksamt för den som vill rollspela en viss typ av karaktär och låsa upp särskilda förmågor extra fort. Levlandet går ganska snabbt och nästan alla färdigheter känns berättigade och användbara. Beroende på vilken bakgrund din karaktär har kommer du att erbjudas unika dialogval och hitta nya lösningar på uppgifter – ett synnerligen välkommet inslag som ger Starfield ett skyhögt omspelningsvärde.

En teknisk fullträff

Bethesda-spel är ofta fyllda med olika buggar, men Starfield känns extremt välpolerat i det avseendet. Inte en enda gång har jag fastnat någonstans, skickat fiender över halva världskartan med en vanlig explosion eller upplevt märkliga grafikglitchar. Allt flyter på klockrent! Snyggt är det också, utan att för den sakens skull knocka mig ur stolen rent visuellt. Karaktärsmodellerna känns mer primitiva medan de olika planetära miljöerna och vyerna då och då verkligen får mig att häpna. Vapen, föremål och saker jag stöter på i spelvärlden ser också riktigt bra ut.

Musiken är i en klass för sig – vi snackar ju trots allt rymdopera här! Mäktiga orkesterstycken skapar pompa och ståt och hjälper verkligen till att lyfta känslan av rymdäventyr. Det känns episkt, vilket man kan säga om mycket annat med Starfield, men det som musik kan tillföra ett spel av den här kalibern glöms ofta bort i allt annat som finns att se, höra och göra.

Menyer, crafting och andra gränssnitt som hamnar ovanpå själva spelet briljerar också. Mer avancerade system, som skeppsbyggandet, kan te sig övermäktigt och svårbegripligt till en början, men den tålmodige lär sig snabbt vad som gäller. Det blir nästan som ett spel i spelet, och någonting jag gärna nördar ner mig i för att bemästra. Mer avancerad rymdskeppsdesign kräver vissa färdigheter, och jag rekommenderar att du gör ditt bästa för att låsa upp dem snabbt – det öppnar upp helt nya perspektiv av spelet.

Mycket vill ha mer – och mer kommer

Har du läst så här långt kan du nog precis som jag konstatera att Starfield varken vill vara Mass Effect eller en konkurrent till det No Man’s Sky som initialt gjorde så många besvikna. Det är en helt egen bjässe till spel som kommer hålla genrens fans glatt sysselsatta i hundratals timmar.

Och det är bara början, mark my words. Starfield släpps med fullt stöd för användarmoddar och krattar manegen för en helt galen påbyggnad av innehåll. På samma sätt som Elder Scrolls: Skyrim lever och frodas tolv år efter release kommer Starfield att fyllas av fantastiskt innehåll från duktiga moddare som verkligen brinner för scenen. Planeter som förefaller öde vid spelets release kommer inom ett par år att kunna utvecklas till helt egna platser med helt egna äventyr.

Faktum är att jag idag nästan har svårt att sätta ett slutgiltigt betyg på spelet, för jag vet att det kommer att vara mycket, mycket bättre inom en ganska snar framtid. Här finns utrymme för mängder av såväl officiellt som moddarskapat nedladdningsbart innehåll – och någonstans känner jag också att det är något Bethesda skapat Starfield för från första början. Det finns ingen tvekan om att det här spelet kommer att leva ett långt och lyckligt liv.

Men redan nu är det här spelet bland det största jag någonsin haft förmånen att få avnjuta. Sett till omfattning och mängden innehåll, vill säga. Ibland ter sig Starfield lika obegränsat som universum självt. Även när jag fått eftertexterna att rulla kan jag inte vänta på att ge mig ut på nya äventyr och se vad som finns att utforska i nästa solsystem. Starfield är en mycket viktig titel för Bethesda – och kanske ännu viktigare för Xbox och deras Gamepass-modell. Och jag är nöjd att kunna meddela att det levererar på (nästan) alla punkter.

Starfield

Testat: Augusti 2023
Genre: Actionrollspel
Utvecklare: Bethesda Game Studios
Utgivare: Bethesda Softworks
Plattform: Windows, Xbox Series X/S
Testat på: Windows
Storlek: 125 GB
Pris: Från 699 kronor via Prisjakt