Resident Evil 2: Fly för livet i årets hetaste skräckspel

Få spel har lyckats traumatisera så många prepubertala pojkar och flickor som Resident Evil 2. Capcoms numera ikoniska skildring av zombiekatastrofen i Raccoon City från 1998 ses rent allmänt som ett av de bästa spelen i Resident Evil-serien, och byggde vidare på det genredefinierande koncept för överlevnadsskräck som cementerades av det första spelet 1996.

 

Styltiga kontroller, låsta kameravinklar och ett av 90-talets lökigaste dialogmanuskript har dock inte behandlats särskilt väl av tidens tand. Den fantastiska Gamecube-remaken av Resident Evil från 2002 må ha lyckats på dessa premisser, men 17 år senare krävs det mer av Capcom för att göra uppföljaren relevant.

 

Med åren har skräckserien samlat på sig en enorm, krävande fan-skara och redan i januari står det klart att nya Resident Evil 2 är ett av årets mest emotsedda spelsläpp.

Inte en remake

Själva spelmekaniken i Resident Evil 2 anno 2019 har dock genomgått såpass fundamentala förändringar att vi inte pratar om en renodlad nyversion. Den låsta kameran har bytts ut mot en dynamisk över axeln-vinkel som följer den nybakade polisen Leon S Kennedy och människorättsaktivisten Claire Redfield på ett helt nytt sätt.

 

Läs även: Resident Evil HD Remaster: Skräckklassikern håller fortfarande

 

De olika rum vi tar oss emellan är inte längre isolerade zoner, utan såväl protagonister som zombiefierade poliskonstaplar kan fritt röra sig mellan dem i realtid. Även om miljöerna och storyn känns igen så har förutsättningarna för hur vi tar oss an Resident Evil 2 helt kastats överbord till förmån för något nytt.

 

Detta faktum resulterar i en mängd olika upplevelser – både lysande och mindre lyckade sådana. Den skräckinjagade atmosfären skruvas upp ytterligare några snäpp. Panik och hjälplöshet råder när vi famlar oss fram i mörka, vindlande korridorer med ett halvdussin 9-millimeterspatroner och det flackande ljusskenet från ficklampan som enda sällskap.

 

Lemlästade människokroppar ligger strödda överallt, och vi har inte en aning om hur många av dem som planerar att resa sig upp och stönande börja hasa efter oss.

“Varför DÖR du inte?!” skriker vi desperat efter att ha pepprat en fetlagd zombiepolis med bly ett tiotal gånger. Sjok av ruttnande människokött faller ned på golvet i en morbid avklädningsprocess. Till sist faller även vår motståndare, bara för att resa sig någon minut senare och fortsätta jaga oss genom Raccoon Citys polishus.

 

Nästa fiende lyckas vi blåsa skallen av med ett enda, välriktat skott. Från likets bröst rycker vi den kniv vi tvingades försvara oss med efter att ha klivit runt ett hörn och blivit överrumplade.

 

Reaktionsbaserade vapen som används i självförsvarssyfte gör en välkommen comeback i Resident Evil 2 och är oerhört viktiga med tanke på att fienderna är snabbare och mer seglivade än någonsin.

Snålt med andningspauser

Överraskningar, jump-scares och ren slumpmässighet gör Resident Evil 2 till något av det obehagligaste vi över huvud taget spelat. Det är oerhört snålt med såväl hälsoföremål som ammunition och aldrig tidigare har vi behövt vara så noga med att välja våra strider. Att i lugn och ro söka igenom varje område efter resurser och nödvändiga nyckelobjekt är bara att glömma, för oftast är du jagad av någonting.

 

För att inte avslöja för mycket kan vi berätta att du blir jagad av just “någonting” – alltså en specifik karaktär – under flera längre sekvenser i framför allt polishuset. Precis som i fallet med Nemesis från Resident Evil 3 dyker denna fiende upp i tid och otid, men till skillnad från samma spel går det inte att fly förrän vi utfört en specifik handling som tar huvudstoryn vidare.

 

De första minuterna av katt och råtta-lek är förtjusande skräckinjagande; vi gömmer oss i ett förråd och lyssnar på mullrande fotsteg utanför dörren. Vi blir nästan alltid upptäckta och har i stort sett inga medel för självförsvar. Till slut blir flyendet mest tröttsamt och irriterande.

Vi inser att det är en smaksak huruvida man uppskattar den konstanta flykten. När Jack Baker terroriserade oss på samma sätt i Resident Evil 7 upplevde vi det som storydrivande och relevant. Denna gång kan vi inte låta bli att känna att Capcom lagt lite för mycket fokus på samma koncept – särskilt i jämförelse med hur det fungerade i Resident Evil 2 från 1998.

 

Att tvingas panikspringa igenom de grafiskt fenomenala miljöerna i jakt på rätt nyckel eller handlingssekvens går ut över helhetsupplevelsen på ett sätt vi inte är helt bekväma med. För oss är Resident Evil 2 synonymt med att taktfast nysta upp de hemligheter som omgärdar polisstationen – men 2019 är de möjligheterna kraftigt begränsade.

Balansgång med bravur

Resident Evil 2 bjuder dock på långt fler ändringar än det tempomässiga. Spelet har fått sig en genomgående modernisering. Visuellt sett är spelet magnifikt; Capcom har experimenterat mycket med den mörkare delen av färgpaletten för att skapa en ny typ av utmaning.

 

Det är svårt att orientera sig och hinna upptäcka fiender i tid, vilket naturligtvis bidrar till den härliga survival horror-känsla som varit utvecklarens signum från första början. Spelet osar av atmosfär på ett sätt som få kan mäta sig med.

 

Såväl huvudpersonerna Leon och Claire som de fascinerande karaktärer vi möter under resans gång har fått mer genomtänkta modeller och mindre ostiga dialoger. Mötena med andra överlevande driver berättelsen på ett tydligare sätt än 1998 och vi får lättare att relatera till karaktärerna. Särskilt då Leon och Claire, som precis som i originalet möter olika personer.

 

En andra genomspelning är därför högt rekommenderad. När du klarat spelet en gång låser du dessutom upp ett andra scenario, som ändrar en del på skeendena i spelet.

Med undantag för ett spontant möte tidigt i spelet och en handfull kvarlämnade lappar är interaktionen mellan Leon och Claire ännu mer sparsmakad än i originalspelet. Sidokaraktärerna vi möter kan till viss del kompensera för detta, men när avslutningen ska knytas ihop känns återföreningen lite överspelad sett till hur få minuter karaktärerna spenderat tillsammans. Vi hade gärna sett att de utsattes för någon gemensam fara och behövde samarbeta på något sätt, men man kan inte få allt här i världen.

Polisstation, kloaker, forskningslabb. Vi färdas genom välbekanta miljöer och njuter av vår nyvunna frihet. Den nya kameravinkeln känns perfekt från minut ett och det moderna kontrollschemat är svårt att anmärka på. Vi kan numera gå och skjuta samtidigt, men fortfarande finns en viss klumpighet i rörelseschemat. Antagligen ett medvetet val av Capcom för att hålla såväl skräckfaktor som svårighetsgrad uppe. Tankenötterna och de små pusslen lever kvar men har även de gjorts lite mer moderna och är för det mesta riktigt roliga att ge sig på.

 

Under de åtta timmar som en första genomspelning tar (scenario 2 betade vi av på fem timmar) infinner sig en växande känsla av respekt för Capcom, som verkligen lyckats hitta en väl fungerande balans mellan gammalt och nytt. Igenkänningsfaktorn är hög samtidigt som vi hela tiden blir överraskade av alla finurliga justeringar som gjorts för att ge nytt liv åt ett 21 år gammalt mästerverk.

Omdöme: En klassiker blir modern

Vi må inte vara helt överens med alla aspekter av det uppskruvade tempot, men Resident Evil 2 är i stort och smått en väldigt väl genomförd modernisering. Grafiken är på topp, atmosfären i det närmaste oslagbar och nyheterna kring kameravinkel och kontroller levererar över förväntan. Nu väntar vi på samma behandling av Resident Evil 3: Nemesis!

 

Läs mer: Fler spelrecensioner hittar du på m3.se/gaming

Fakta Resident Evil 2

Genre: Överlevnadsskräck.
Utvecklare: Capcom.
Utgivare: Capcom.
Format: Playstation 4, Xbox One, Pc.
Testat format: Playstation 4.
Lansering: 25 januari 2019.
Pris: PS4: 543 kronor hos Spelbutiken. Xbox: 543 kronor hos Spelbutiken. Pc: 499 kronor hos CDON.

Fantastisk atmosfär och grafik.
Väl fungerande modernisering.
Inga laddningstider i utforskandet.
Kan (och bör) spelas om flera gånger.

Tempot lär skapa problem för vissa.
Tunn relation mellan huvudkaraktärerna.
Kunde ha varit längre.