Sammanfattning

Expertbetyg

Fördelar

Den enorma variationen i bandesign
Underhållande monster och vapen
Riktigt tungt soundtrack som ändrar ton beroende på situation

Nackdelar

Ointressant story
Ammobrist när vi inte gör “gory kills”
Varför måste vi bygga på vår karaktär?

Omdöme

Att följa upp ett redan utmärkt spel som Doom anno 2016 är ingen lätt match. Doom Eternal lyckas dock spöa sin storebror på alla punkter. Världen är mer engagerande och varierande designmässigt. Monstren är råare, blodigare och visar betydligt mer av sina krigsskador. Och vapnen är mer fantasifulla och har tonvis med modifikationer. Men att vi även måste bygga på vår karaktär i ett rollspelsläge och ta del av en ointressant story saktar ned en annars nära utmärkt adrenalinfylld rush.

Testat spel: Doom Eternal
Pris: PC: Från 549 kronor hos Prisjakt. PS4: 546 kronor hos CDON. Xbox: Från 546 kronor hos Prisjakt.

Vid det här laget har vi tokhyllat Doom 2016 fler gånger än vi minns. Och egentligen med all rätta, då det verkligen kändes som den perfekta nyversionen. I en spelvärld översvämmd av den ena själlösa remastern efter den andra valde Id att gå den långa vägen. De tog nämligen allt som gjorde det allra första spelet till ett av nittiotalets största fenomen och byggde en helt ny upplevelse på dess pelare.

Just därför har våra förväntningar på uppföljaren, Doom Eternal, varit extremt höga. Kanske mer än befogat till och med. För hur gör man egentligen en uppföljare till en reboot? I Ids fall var nog tankegångarna att skruva upp tempot till tusen och maximera allt. Lite mer av det goda, helt enkelt.

Öppen värld, i Doom?

Det märks särskilt i banornas upplägg. Till skillnad från sist utspelar sig en stor del av äventyret i öppna utrymmen. Det är åtminstone våra första intryck när vi intar en postapokalyptisk värld som tagits över av demoner. Ett exempel är den köttinfekterade staden. Vi rusar igenom detaljrika kontorskorridorer med trasiga väggar, välta möbler och horder av fiender. Några ögonblick senare har vi tagit oss ut på gatorna och blickar över en hel stad som sträcker ut sig under en blodröd himmel.

Ett annat exempel är isbanan där vi infiltrerar en kults högkvarter. Bland höga avsatser, snötäckta berg och klosterliknande silon känner vi plötsligt ett behov av att utforska fritt istället för att följa den förutbestämda rutten. Men då det trots allt rör sig om Doom, och inte Rage, så det finns finurliga lösningar som sätter stopp för vår framfart. Det kan röra sig om allt från tjära, som stoppar oss från att hoppa, till noggrant placerad bråte eller (död) vegetation. Inga osynliga väggar så långt vi kan se (pun intended).

Allt detta kryddas upp med den helt nya funktionen som gör att allas vår Doom Slayer kan addera ännu en titel till meritlistan: parkourmästare. Vissa väggar är gjorda för ändamålet, och oftast är dessa noggrant placerade. Då övergår Doom Eternal tillfälligt till ett mer pussellösande plattformsspel, vilket är ett helt nytt grepp som funkar förvånansvärt bra. Det är inte alltför krångligt att lära in och för det mesta är vi skonade från attacker under dessa segment. Men bäst av allt är lyckoruset när vi väl behärskar de olika parkourteknikerna och når hemliga platser vi inte trodde var möjliga.

En ny innebörd av brutalitet

Om det finns ett enstaka element som verkligen får oss att känna som om vi hamnat i helvetet, så är det interaktionen mellan oss och de olika monstren. Doom-aficionados kan se fram emot att massakrera många kära återseenden på de mest groteskt tänkbara sätten. Dels ser vi numera hur skadade våra antagonister är. Ju mer vi skjuter på dem, desto ”köttigare” blir de. Känsliga spelare varnas härmed.

Utöver det är även avslutningarna brutalare än någonsin. Utan att bli alltför målande: Varje antagonist har ett par olika animationer för ändamålet. De flesta innefattar krossande av diverse olika kroppsdelar, eller att använda sig av dessa för att hugga bort andra vitala delar. Den ena avslutningen är mer spektakulär än den andra, men i slutändan tar ändå dessa obligatoriska (om du ska ha en chans då de fyller på din hälsa och ammo) sekvenser tid. Dyrbar tid som vi hellre slösat på att utforska.

Otroligt underhållande vapen

Och när vi ändå tar upp brutaliteten är det värt att nämna spelets höjdpunkt: vapnen. Dessa känns noggrant utvalda för de olika situationerna som uppstår, och har dessutom olika modifieringar som gör mycket för variationen. Allra roligast är en shotgun vars alternativa funktion är att skjuta ut en lina med en krok. När kroken väl fästs vid monstret är det bara att håva in det, i bästa Mortal Kombat-stil.

Och här borde valmöjligheterna stannat. Vapnen kan anpassas efter din spelstil och en stor del av tiden du spenderar i spelet kommer att gå åt att experimentera med olika inställningar. Att vi därefter ändå måste bygga på vår Doom Slayer som i ett ”rpg light” eller orka engagera oss i storyn blir lite väl overkill. Doom Eternal är ju faktiskt som bäst när vi skjuter oss igenom horder av fiender med världens adrenalinkick och stenhård musik i bakgrunden. Varför vi gör det är knappast relevant.

Specifikationer

Genre: Action/fps
Testat: Mars 2020
Utgivare: Bethesda
Utvecklare: Id Software
Plattform: Playstation 4, Xbox One, PC, Stadia, Switch (senare i år)
Testad plattform: PC
Pris: PC: Från 549 kronor hos Prisjakt. PS4: 546 kronor hos CDON. Xbox: Från 546 kronor hos Prisjakt.