Tom Clancy är död men hans minne består. Innan det att hans namn blev synonymt med en rad olika militärorienterade spelserier (Rainbow Six, Ghost Recon, Splinter Cell och The Division, för att nämna några) så syntes det främst på omslagen till hans otaliga välresearchade, och tjocka, böcker.
För att hylla Tom Clancy verkar Ghost Recon Wildlands valt att ta vara på några av hans författarskaps mest tveksamma element. Dels i att spelet förmodligen hade tjänat på att kortas och konkretiserats på precis alla fronter. Dels i att det är så förblindat amerikanskt chauvinistiskt att det rentav blir obehagligt.
Nej, inte mer politik
Det är mycket politik nu. Folk vill förmodligen inte ha mer av det. Kanske speciellt inte i sina spelrecensioner. Men problemet är att Ghost Recon Wildlands är ett högst politiskt spel och Ubisoft har själva valt att sätta in spelet i det sammanhanget. Och som det heter. “Den som ger sig in i leken…”
I spelet reser du som en av medlemmarna i en amerikansk specialtrupp till ett Bolivia – där kartellen Santa BLanca gjort om hela landet till en knarkstat. Här ska du, enligt det politiska konceptet av att Sydamerika i princip är att klassa som USA:s “bakgård”, utföra ett personligt hämnduppdrag till följd av en mördad amerikansk DEA-agent och neutralisera kartellen och dess ledare El Sueno.
Wildlands skildring av Bolivias historiska förhållande till USA, amerikansk utrikespolitik i största allmänhet och vad som i stort sett är amerikas “The War on Drugs” är, snällt sagt, en smula nyanslös och ganska förolämpande mot precis allt och alla. Detta sträcker sig från spelets själva upplägg och ända ned till saker som karaktärernas korkade repliker. Som narrativ är Wildlands något som riskerar att göra dig mer ignorant gällande hur världen ser ut. Framför allt genom att det tar komplexa och högst aktuella frågor och gör om dem till Sagan om Ringen, en binär kamp mellan gott och ont.
Förmodligen kommer majoriteten av Wildlands spelare förvisso inte ens att registrera handlingen. Verkshöjden är pinsamt låg och dessutom behöver du ofta inte ens titta på storysekvenserna, vilket förstås visar hur lågt prioriterad en ordentlig handling varit.
Men problemet är att Ubisoft egentligen gjorde samma unkna grej förra året med The Division, som också ville komma undan med att vara ett harmlöst underhållande skjutarspel, men samtidigt också gärna betraktas som vuxet och realistiskt – varpå det bidrog med ett av de sjukare samhällsporträtten som spelvärlden sett den senaste tiden. Och vill du skildra verkligheten måste du också hantera verkligheten med respekt. Det gör inte Wildlands. Det gör inte Ubisoft. Och de får hemskt gärna ändra på detta.
Ju mer vi är tillsammans
Men försöker vi lägga spelets upplägg åt sidan (vilket är svårt eftersom den ändå är hela spelet) är det tydligt att Wildlands främst är intresserat av att vara en stor saftig leklåda för dig och dina kompisar att rumla runt i. Och därför tar vi det direkt: Wildlands är tänkt att spelas tillsammans med kompisar. Det är tveklöst det bästa och argumenterbart enda sättet att ha roligt med spelet. Att uppleva Wildlands ensam och guida runt tre personlighetslösa datorkontrollerade karaktärer genom Bolivias landskap är mest långsamt och frustrerande. Så skippa det. Då finns det ändå betydligt bättre tredjepersonsskjutare att ägna tiden åt.
Och en grej till. Wildlands är tänkt att spelas ihop med tre kompisar. Är ni bara två spelare (vilket händer) kommer ni av någon anledning inte få några A.I-kompanjoner med er, vilket förstås begränsar spelupplevelsen avsevärt.
Men lyckas ni samla ihop ett gäng kan ni ge er på spelet enligt villkoren som är tänkta. Ni får då en enorm öppen värld (den största Ubisoft någonsin gjort enligt dem själva) med skogar, berg, floder, snö, saltöken (alla spel borde ha en saltöken) och en hög med vapen, utrustningar och fordon för att lägga upp taktik och tillvägagångssätt i en rad olika uppdrag och scenarion.
Vanligen utförs dessa enligt metoden: gör upp en plan, fördela roller, genomför planen, misslyckas någonstans på vägen med planen och försök improvisera resten därifrån utan att dö. Den sista biten är förstås alltid den mest spännande och engagerande och står för Wildlands absoluta höjdpunkter. På pappret är det ett stadigt upplägg för ett spel, men genomförandet känns tyvärr betydligt mer själlöst.
Intrycket är att Ubisoft hållit sitt utvecklingsteam ganska hårt under produktionen här och tvingat dem att ta genvägar gång på gång för att hinna till deadline. Resultatet är ett actionspel som gör vad det utlovar, men verkligen inte mer än så. Och det syns i allt från att de avskalade spelfunktionerna – grundläggande saker som att skjuta och köra bil känns märkligt stela till de likartade uppdragen och den ganska ojämna grafiken.
Samarbete som inte behövs
Även om Wildlands är ett spel om att samarbeta finns det sällan några större regelmässiga incitament för det. Spelet säger gärna en sak konceptuellt men inte samma sak i sin design. Ta bara en sådan omständig sak som att alla spelare måste tagga samma resurs ifall de vill ha den. Isolationen förstärks dessutom av den stora världen, i vilken ni ofta är väldigt utspridda. Den häftigaste grejen är egentligen att ni tillsammans har flera par ögon och radiokontakt mellan er, vilket gör att ni kan bilda som en superorganism som ser och hör allt. Men den känslan är förstås inte ny i sammanhanget utan något som snarare hela Ghost Recon-serien bygger på.
Spelfunktionerna som erbjuds i Wildlands är annars mest tröttsamma, inte minst på grund av att ni måste låsa in era karaktärer i olika specialiseringar eftersom Ubisoft envisas med att trycka in poänglösa färdighetsträd i alla sina spel. I och med att serien nu lämnat den futuristiska miljön från de tidigare delarna finns det också betydligt mindre användbara prylar att leka med. Alla spelare börjar med varsin drönare och den löser det mesta. Detsamma gäller för vapnen du startar med.
Det nya fokuset på fordon i Wildlands är visserligen trevligt men blir mest en fråga kring hur ni tar er runt på kartan, och kontrollerna för dem är horribla. För det mesta kommer ni ta helikoptern eftersom den är snabbast. Något som Ubisoft verkar ha insett för det finns nästan alltid en helikopter i närheten, så pass att det blir parodiskt.
Om och om igen
Men det absolut största problemet med Wildlands är att du förmodligen redan har sett och gjort i princip allt tidigare. Wildlands erbjuder inte någon ny mix som fräschar upp saker och ting utan det mesta känns gammalt.
Spelmomenten blir repetitiva utan att vare sig karaktärsförbättringar eller berättelse lockar till att vilja fortsätta. Den stora kartan som till en början är så spännande visar sig bara vara just stor. I helikoptern på väg till ännu ett extraktionsuppdrag börjar du och dina kompisar istället prata om bättre spel som The Legend of Zelda: Breath of the Wild och Horizon: Zero Dawn.
Det är synd, för Wildlands har samtidigt prickat in ett en perfekt tidpunkt för att släppas. Det må visserligen krylla av spel med fantastiska öppna världar den här våren men desto färre baserade på att samarbeta med sina kompisar. Här har Wildlands fältet fritt fram tills hösten då förmodligen uppföljaren till Destiny lär dyka upp.
Men Wildlands är inte värt det. Speciellt inte när du måste tvinga tre av dina kompisar att pynta ut 600 spänn vardera för att ni ska kunna få ut det som är en högst medioker spelupplevelse något dopad av goda vänners sällskap. Så gör man inte mot sina kompisar. Bjussa dem på lite bra Tom Clancy istället. Vi föreslår Jakten på Röd Oktober. Starta en läscirkel. Bättre så.
Fakta: Tom Clancy’s Ghost Recon
Genre: Action Utvecklare: Ubisoft Paris Format: PC, Playstation 4, Xbox One Lansering: 7 Mars Pris: 595 kronor
Kul med kompisar Mer saltöknar i spel!
Poänglöst att spela ensam Dåligt djup för samarbete Oerhört slarvig och obekväm värld och berättelse Repetitiva spelmoment Stor men tom värld
