Recension (Switch, 2019)
Testat: Maj 2019Text (Switch-versionen): Raphael Cano Felix
Final Fantasy XII var redan vid lanseringen 2006 något av en udda fågel. Istället för att ta med oss till en helt ny värld, som annars är grundstommen i varje nytt Final Fantasy, fick vi ett kärt återbesök på en plats som byggts upp genom andra sidospel i serien. Och istället för de traditionsenliga, slumpmässiga striderna kunde vi för första gången i Final Fantasys historia (onlinebaserade del elva exkluderat) se exakt vilka fiender som väntade på avstånd.
Läs också: Yakuza Kiwami 2 – Röj med finess i Japans undre värld
Minst lika omvälvande var det nya stridssystemet. Då allt skedde i realtid var det viktigt att få hela vårt gäng att agera optimalt. Vi hade möjligheten att ge kommandon, precis som vanligt, men att gå den rutten var aldrig meningen. Istället ”programmerade” vi våra medhjälpare att agera på egen hand. Här kunde vi se till att helaren i gänget enbart fokuserade på detta om någon befann sig under en viss nivå, eller att enbart attackera vissa typer av fiender.
Ju längre in i äventyret, desto fler variationer kunde vi spara. På så sätt hade vi alltid en uppsättning redo för varje specifik situation. Måhända att det stundtals var ett komplicerat system och kanske till och med anledningen till att Final Fantasy XII inte är lika omtalat som andra delar i serien. Men 2017 fick det nytt liv och därmed en ny chans att skina, dessutom med förbättrade inslag som gjorde upplevelsen mer lättillgänglig.
Ta med vackra Ivalice vart du än går
Switch-versionen av Final Fantasy XII: The Zodiac Age är i de allra flesta avseenden samma remaster som släpptes till Playstation 4 för två år sedan. Den absolut största skillnaden kontra 2017-versionen är själva portabiliteten. Att kunna njuta av Ivalices sagolika miljöer oavsett var vi än befinner oss är lite av en lyx, speciellt jämfört med hur det var när spelet först släpptes 2006. Då kunde vi bara drömma om ett regelrätt Final Fantasy i bärbar form. I stället förpassades vi då till tveksamma sidospel och återutgivningar av de äldsta spelen i serien.
Läs också: Ghost Giant – En virtuell saga med glädje och vemod
Visserligen märks det att vissa detaljer i den här versionen av Final Fantasy XII inte riktigt når samma nivå som Playstation 4-ditot. Vatteneffekter och texturer som inte är lika högupplösta är bara några av de små skillnader vi märkt under vår genomspelning. Vi kan däremot avfärda dessa som rena petitesser då det nästan krävs förstoringsglas för att verkligen lägga märke till detta mitt under en hektisk strid eller storysekvenserna.
(En mer utförlig recension av Playstation 4-versionen från 2017 kan du läsa på nästkommande sida. Förutom bärbarheten och vissa skillnader i grafiken är det exakt samma spel.)
Recension (PS4, 2017)
Testat: April 2017Text (PS4-versionen) Viktor Eriksson
Många glömmer ofta att den största styrkan hos Square Enix klassiska rollspelsserie, Final Fantasy, ligger i hur orädd serien är för att bryta med sin egen tradition. Visst finns det återkommande element som namn, fiender, chocobos och mogs, men få spel i en serie skiljer sig ändå lika mycket åt som i Final Fantasy. Från klassisk saga i IV till dystopisk framtidspunk i VII, high school-drama i VIII och roadtrip med dina bros i XV.
Men inget av spelen skiljer sig lika mycket från de andra, som Final Fantasy XII.
Och anledningen till det är förmodligen ganska enkel. Spelets utveckling leddes nämligen för första och enda gången av Hiroshi Minagawa. En regissör som under tidigare år skapat lite av ett eget underuniversum till Final Fantasy med spel som Tactics Ogre, Final Fantasy Tactics och Vagrant Story, vilka alla utspelar sig i den gemensamma världen Ivalice. Och i och med XII fick Minagawa äran att äntligen sätta hela huvudserien i sitt Ivalice.
Resultatet är ett Final Fantasy som vi förmodligen aldrig kommer få se igen. Inte minst för att Minagawa sorgligt nog lämnade utvecklingen mitt i spelet, varpå sista biten sköttes av veteranen Hiroyuki Ito. Varför Minagawa lämnade projektet är än idag oklart, men återkommande historier säger att han nära på jobbade ihjäl sig.
Likväl är det onekligen hans hand som vilar på detta märkliga, komplexa, överambitiösa och alltigenom attraktiva verk som många ursprungligen gav upp på när det först släpptes 2006/2007 till Playstation 2. Kanske för att det var väldigt före sin tid? Kanske för att det var väldigt svårt? Oavsett så är remaken Final Fantasy XII: The Zodiac Age här. Och så är även tiden för upprättelse för det mest underskattade Final Fantasy-spelet någonsin.
För nybörjare…
Final Fantasy XII tar avstamp efter att Dalmascas huvudstad Rabanastre kommit i kläm mellan två olika stridande riken och ockuperats av imperiet Archadia. Perspektivet följer sedan krigsbarnet Vaan som drömmer om ett liv bland luftskeppen när han och hans barndomsvän Penelo plötsligt sveps med i motståndsrörelsen mot imperiet, ledd av det ockuperade kungarikets prinsessa Ashe, samtidigt som de får sällskap av en charmig luftpirat och hans halvdjuriska följeslagare.
Låter det bekant? Det är för att du förmodligen sett Star Wars. Och för att Minagawa förmodligen gjort det också. Men det är faktiskt inget problem här utan snarare en styrka. Faktum är att en inte allt för dålig beskrivning av Final Fantasy XII vore “tänk dig om Final Fantasy hade fått göra alla Star Wars-prequels, och de var bra. Riktigt bra.”
Tonen i spelet balanserar nämligen skickligt på gränsen mellan klassisk hjältesaga om unga pojkar som hittar sitt kall och vuxet politiskt intrigspel satt i en uråldrig värld likt den som George Lucas så gärna tycktes vilja åstadkomma i sin andra trilogi. I Final Fantasy XII är känslan att världen funnits långt före det att du kommit hit och karaktärerna är mångfacetterade varelser som existerar på en moralisk gråskala snarare än att de är ensidigt goda eller onda.
Vi har faktiskt svårt att, utöver Minagawas tidigare verk, komma på något annat rollspel som lika skickligt sätter en så myndig, allvarsam och nära på Shakespeariansk stämning. En stämning som dessutom lätt hade kunnat bli superpajig om det inte vore för att röstskådespelarna i den engelska dubben verkligen säljer sina framträdanden med råge. Så pass att dubben till XII med åren blivit smått legendarisk för att den är så bra att den ensam nästan är värd att spela spelet för.
…och veteraner
Så Final Fantasy XII är ett kanon-spel. Men detta visste vi redan 2007. Så när Square Enix sa att de inte bara skulle släppa originalet på PSN och Steam utan bemöda sig med att göra en hel HD-remake var vi ändå lätt skeptiska. För Final Fantasy XII behöver onekligen ges ut igen – det har ändå gått tio år. Men att göra en högupplöst variant kändes på förhand mest som en billig anledning att trissa upp priset på det som ändå är gammal skåpmat. Med facit i hand får vi konstatera att även om denna fördom i viss mån fortfarande stämmer så går det inte att förneka att Final Fantasy XII The Zodiac är en rätt så sabla grym remake.
Det första du lägger märke till är förstås den uppdaterade grafiken och visst, den är väldigt trevlig. Square Enix har givit hela det massiva spelet en högupplöst behandling där det mest iögonfallande är de nya modellerna för huvudkaraktärerna och fienderna som fått rejäla ansiktslyftningar. De lyckas både vara trogna spelets ursprungliga estetik samtidigt som allt lyfts betydligt närmare dagens konsolgeneration.
Visst bjuds vi här och där på en och annan ojämnhet. Som när vår superfixade huvudkaraktär Vaan tidigt pratar med sin kompis Kytes, som ser ut som om han fått en spade i ansiktet. Men sådant är vi villiga att förlåta så länge atmosfären bevarats (det har den) och Square Enix låtit bli frestelsen att trycka in överflödigt grafik-lull-lull som lens flares och annat dumt.
Samma sak gäller för musiken då det i Zodiac Age går att växla fritt mellan det gamla soundtracket såväl som en nyinspelning gjord med full orkester som låter helt strålande. Det omgjorda soundtracket känns sitt ursprung troget och bryr sig inte om att ta ut svängarna i hopp om att artificiellt fläska upp gamla låtar som det aldrig var något fel på. I stället kan vi njuta av att höra fler nyanser i Hitoshi Sakimotos, för serien, unika musik som egentligen mer för tankarna till verk från John Williams snarare än Final Fantasys hovkompositör Nobuo Uematsu.
Audiovisuellt håller alltså Square Enix absolut vad de lovat på förhand. Men är det verkligen nog för att släppa spelet igen? För vissa kanske. Men vad som avgör det hela för oss är att Square Enix i Zodiac Age också gjort del jobbig självrannsakan och vågat genomföra flera spelmässiga ändringar som gjort Final Fantasy XII till en betydligt angenämare upplevelse.
Dels gör den nya hårdvaran att spelet flyter mycket bättre tekniskt och inte längre innehåller en massa laddningstider. Dels så har Square Enix lagt till en snabbspolningsknapp som gör att strider och utforskande kan gå dubbelt eller till och med fyra gånger så snabbt. Något som gör äventyret så mycket mer tillgängligt då Final Fantasy XII är ett oerhört långt spel med dungeons som kan ta flera timmar att ta sig igenom och en speltakt som, framförallt i spelets första del, kan innehålla lite väl mycket luft.
När spelets stridssystem dessutom går ut på hur skickligt du kan programmera dina olika karaktärers beteende känns det inte som att upplevelsen vanhelgas det minsta. Snarare blir den mer koncentrerad. Du spolar inte förbi spelet – du får mer av det snabbare.
Utöver det finns också en ny autosave-funktion och spelet som helhet tycks ha blivit aningen lättare. Kanske gör det en del gamla fans ledsna, men om Square Enix vill locka fler spelare gör de helt rätt. Det ursprungliga Final Fantasy XII var brutalt. Det var ett spel som slog dig sönder och samman, gång på gång.
Hur svårt snackar vi? För att få det bästa vapnet måste du utöver att genomföra en rad olika krävande uppgifter också låta bli att öppna vissa skattkistor som finns i spelet. Öppnar du någon av dessa så är det kört. Och nej, du får förstås inte veta vilka skattkistor det gäller. Saker som dessa har tagits bort i The Zodiac Age och vi vågar vara så fräcka att påstå att spelet är bättre på grund av det.
Nytt jobb, nytt spel
Men den riktigt stora nyheten i Final Fantasy XII: The Zodiac Age är förstås, i alla fall för oss som bor utanför Japan, att vi för första gången nu får ta del av spelets version med zodiac job-systemet.Snabb bakgrund: Final Fantasy XII hade ett uppgraderingssystem som, likt resten av spelet, var ganska komplext. Alla karaktärer hade tillgång till ett och samma “licens board” där du låste upp licenser som gav möjligheten att använda allt från magi och specialattacker till vapen och utrustning. Du fick alltså skräddarsy alla dina karaktärer helt fritt från grunden. Något som var roligt men också väldigt tidskrävande och svårt då Final Fantasy XII som sagt är ett svårt spel som ogärna håller dig i handen. Inte heller blev det lättare av att du behövde köpa all utrustning, magi och så vidare, utöver att skaffa licenser för dem.
Och det är inte som att du kan strössla med pengar i spelet såvida du inte lägger en massa tid på sidouppdrag – som förvisso är roligare men hey, vissa av oss har jobb att sköta. I vilket fall, licens board-systemet gjorde i och med detta att du ofta gjorde karaktärer som ändå var rätt lika varandra eftersom du då kunde dra mest nytta av förmågorna och utrustningen du redan investerat i.
Det här problemet finns inte med det nya jobbsystemet. Här väljer du istället ett jobb per karaktär och sen får du inte mer. Till en början är det superläskigt men senare blir det befriande. Du kan fortfarande utveckla din karaktär fritt inom ramarna för jobbet du valt (så som riddare, tidsmagiker, munk, revolverman och så vidare) men begränsningen gör att du sedan måste engagera dig mer i systemet och använda samtliga av dina karaktärer snarare än att du har en fast grupp som är många nivåer starkare än alla andra.
Omdöme och betyg (Båda versionerna)
Omdöme: Tillbaka till Ivalice!
Final Fantasy XII: The Zodiac Age är om möjligt ännu bättre nu när vi kan följa Vaan, Balthier och resten av gänget på soffan, under tågresan eller semestern. Eftersom vi har att göra med en konvertering av en befintlig remaster är samtliga förbättrade inslag representerade även här.Funktioner som snabbspolning och autosparning kommer väl tillhands när vi utforskar enorma katakomber och ändlösa fält. Speciellt vid bärbart spelande då vi som hastigast kan behöva avbryta mitt under en spelsession.
Vi kan bekräfta att Final Fantasy XII anno 2019 (och 2017) är en minst lika behaglig resa som det var redan 2006, med sin unika uppsättning karaktärer och ett gripande krigsdrama som kan få den mest inbitne pacifisten på fall.
Final Fantasy XII: The Zodiac Age 
Format: Playstation 4 / Nintendo Switch Genre: Rollspel
Pris: Från 149 kronor / 450 kronor
Lansering: 11 juli 2017 / 30 april 2019
Pris: PS4: 149 kronor hos Spelbutiken. Switch: 448 kronor hos Spelbutiken.
Det mest underskattade Final Fantasy-spelet någonsin
Uppdaterad spelbarhet gör äventyret roligare och mer välkomnande
Ny vacker grafik och musik som är trogen originalspelet
Hade varit kul om det gamla license board-systemet var valbart också
Av: Viktor Eriksson, Skribent
