Förra året stod strategimästarna på Creative Assembly för ett riktigt genidrag. Beslutet att ta det älskade figurspelet Warhammer och klä det i Total War-skrud gjorde Total War: Warhammer till det snabbast säljande Total War-spelet någonsin och ledde till idel hyllningar från en enad kritikerkår. Fyra arméer inkluderades initialt, och spelet försågs sedan med fler nedladdningsbara faktioner allt eftersom. Nu är vi framme vid uppföljaren, inte ens ett och ett halvt år efter det att föregångaren landade på spelhyllorna. Sett till hur frekventa uppdateringarna har varit för ettan måste vi säga att vi är imponerade av Creative Assemblys arbetsmoral och effektivitet.

The Great Vortex: Kampanja på ett nytt sätt

I Total War: Warhammer 2 stiftar vi bekantskap med raserna Lizardmen, Skaven, Dark Elves och High Elves, som gör upp om herraväldet över Warhammer-världens västra kontinenter; The New World. Centralt i handlingen hittar vi malströmmen The Great Vortex, som skapades av högalverna för att eliminera hotet från Chaos demonhorder. De fyra faktionerna måste göra allt i sin makt för att beskydda – eller dra nytta av – virvelströmmens enorma kraft och på så vis lägga världen vid sina fötter.

Redan här återfinns en av de stora förändringarna. Ingen kampanj är oändlig; den armé som först utför ett antal avancerade riter för att kanalisera virvelns kraft vinner. Motståndarna befinner sig i ständig kapplöpning om resurser, sätter käppar i varandras hjul och tvingas till idel rygghuggande och ränksmideri.

Varje armé drivs av egna mål och kräver en egen typ av rituell valuta för att lyckas, varför kampanjläget känns ännu mer varierat än tidigare. Narrativet har tagit stora kliv framåt för att engagera och bättre involvera spelaren i varje steg på vägen. Nya typer av uppdrag (vitt skilda beroende på armé) är den ständiga drivkraften i jakten på framgångar.

Spelvärlden, som sträcker sig från snötäckta vidder i norr till ekvatoriala djungellandskap i söder, är översållad med ruiner, skeppsvrak och andra intressanta platser som går att utforska för att utöka kassakistan – eller gå på en riktig nit.

En sak som kraftigt begränsade möjligheterna till expansion i föregångaren var att vissa faktioner bara kunde bosätta sig på vissa platser. Detta har nu tagits bort till fördel för ett “anpassat klimat-system.” Du kan erövra och kolonisera vilka städer som helst, men kan drabbas av svåra bakslag om du bosätter dig på en plats där din ras inte trivs. Hur som helst, kul med utökad valfrihet!

De nya arméerna imponerar!

De nya arméerna är verkligen välgjorda. Vi faller pladask för de lömska råtthumanoiderna Skaven, som med brutal ingenjörskonst och list svärmar över sina fiender med muterade forskningsexperiment, warpfire-kanoner och högst umbärliga soldathorder. Ödlemänniskorna Lizardmen nyttjar uråldrig magi, triceratops-dinosaurier och geomantiska nät för att säkra sitt djungelbaserade kungadöme. Alverna – såväl “de goda” som “de onda” – är stolta krigare med svårmatchade färdigheter i bågskytte och magi.

På grund av det mer utvecklande berättandet får vi reda på mer om rasernas härkomst och plats i världen, och lockas att följa kampanjernas röda tråd. Huvudkaraktärerna är klockrena, vare sig du spelar någon av High Elf-brorsorna Tyrion och Teclis, superonde mörkeralven Malekith (eller varför inte hans mamma) eller Skaven-härföraren Queek Headtaker, som är en personlig favorit.

Spelmekaniskt är skillnaden mellan arméerna precis lika stor – om inte större – än i det första spelet. High Elves använder diplomati jämte svärdet för att kuva sina konkurrenter, lägger näsan i blöt och kan påverka relationen mellan vilka faktioner som helst. Skaven påminner å sin sida en del om orcherna från ettan: här uppmuntras snabb expansion och frekvent krigförande för att försörja ditt imperium med mat (de äter sina fångar), dina undersåtar stökar och bråkar och måste styras med fast hand. Dark Elves använder slaveri för att snabba upp stadsbyggandet och kan sjösätta flytande städer som ger allsköns bonusar till landstigna arméer. Lizardmen kan rekrytera välsignade enheter genom att klara särskilda uppdrag.

Små men genomtänkta nyheter

Riter, som är ett nytt inslag, kan utföras av samtliga för att ge kraftfulla bonusar inom såväl krigföring som civilisationsbyggande. Likaså lojalitet (för Skaven och Dark Elves) som avslöjar hur hängivna ledare dina arméer har. Låg lojalitet medför en risk för att karaktären helt sonika tar sina trupper och försöker utrota dig – så se till att inte hålla dem sysslolösa, och förse dem för allt i världen med lite schyssta föremål som drar mungiporna uppåt!

Förutom de nya raserna och storyn kring huvudkampanjen rör det sig alltså om relativt små (men många) nyheter om vi ska jämföra med det första spelet. Creative Assembly har använt utvecklingstiden till smart innovering och utvecklat de mest rimliga bitarna. Med tanke på hur fruktansvärt bra Total War: Warhammer var känns det som ett sunt förhållningssätt till en uppföljare: Putsa varsamt, bjud på tillräckligt mycket nyheter och sitt i båten. Den läcker inte, så du behöver inte vidta drastiska åtgärder, liksom.

Något CA kunde fått lägga lite mer tid på är dock optimeringen. Total War: Warhammer 2 är ett STORT spel med drösvis av olika inblandade spelare på världskartan. Laddningstiderna blir längre och längre allt vad kampanjen lider, och även om vi kan “snabbspola” dessa skeenden följs varje tryck på nästa tur-knappen av en suck som blir lite längre för varje gång. Om ett par veckor släpps dessutom en specialkampanj, Mortal Empires, som kombinerar kartorna och arméerna från bägge Total War Warhammer-spelen. Här blir startfaktionerna 117 till antalet och hur laddningstiderna blir här återstår verkligen att se. Mortal Empires kräver för övrigt att du äger såväl ettan som tvåan.

Lika storslagna strider som alltid

Väl på slagfältet är det mesta bekant. De fyra olika arméerna osar av valmöjligheter och flexibilitet, och de känns helt olika varandra när vi för befäl. Bestiariet har utökats betänkligt – drakar, hydror, svinstora råttmissfoster, dödsmaskiner och blodtörstiga bamsedinosaurier kastar sig råmande mot sina motståndare och skapar kaos i leden.

De olika regementena är troget återgivna sett till sina figurmotsvarigheter. Skavens kassa moral, Lizardmens benägenhet att slita sig från ditt kommando och gå bärsärkagång och enormt kraftfulla trollformler är saker som gör att ingen strid är den andra lik. Därtill bjuds vi för det mesta på riktigt snygga animationer som flyter på smidigt och bra trots tusentals individuella kämpar på en och samma karta.

Flaskhalsar, alltså lättförsvarade kartor med tydliga avgränsningar som klyftor och broar, är mer frekventa. Tyvärr kan AI-motståndarna inte hantera denna typ av banor på ett optimalt sätt och låter ofta sina arméer bli stående på konstiga ställen, där de snabbt blir kanonmat för spelets smått obalanserade artilleripjäser. För det mesta är striderna dock precis så underhållande och taktiskt krävande som vi är vana vid i ett Total War-spel. Belägringskartorna har blivit mycket större och bäddar för sjukt episka bataljer längs befästningsverk och inne på de stora borggårdarna.

Det blir inte mer episkt än så här. Se Skaven ta sig an High Elves i en storslagen fight.

Tekniskt och grafikmässigt tar serien inga jättekliv. Det kanske är lika bra eftersom de senaste Total War-spelen krävt rejält mycket kräm under huven för att din dator ska kunna köra det på höga inställningar. Det är snyggt, på sitt eget sätt, men vi vill ändå ge kudos till Creative Assembly för de extremt väldetaljerade större modellerna. Våra favoriter är Cauldron of Blood (Dark Elves), Doomwheel (Skaven), högalvernas drakar och Carnosaurerna (Lizardmen). När dessa plöjer igenom hela regementen av olycksaliga fotsoldater är det så man tappar hakan – att se en hydra slita itu soldater med hjälp av sina många huvuden framkallar rysningar!

Omdöme:

Total War: Warhammer 2 förvaltar arvet från föregångaren på bästa tänkbara sätt. Ingen som tyckte om det första spelet kommer att bli besviken. Missade du det borde du verkligen spana in det här. Den nya kampanjen ger mersmak, arméerna är väldigt varierade till spelsättet och fältslagen är lika roliga som alltid. Alla små nyheter är välkomna tillskott – och bortsett bitvis svag optimering och tvivelaktiga AI-beslut i såväl fältslag som på spelkartan är det här ett av 2017 års absoluta måste-spel.