Omstarten av God of War är modig på många sätt. Santa Monica Studio har gjort 2018 års version av den råbarkade anti-hjälten Kratos äldre, långsammare och skäggigare. Han har skaffat fru och barn och isolerat sig i det råkalla Midgård, helt anonym och långt bort från allt vad hämndlystna grekiska gudar heter. Sina gudomliga attribut har han begravt bäst det går; istället vänder han ilskan mot det förflutna inåt och biter ihop när han gör sitt bästa för att lära sonen att skjuta ren.

En tragedi ställer allt på ända och tvingar ut far och son på ett hisnande äventyr bland troll, alver och gudar hämtade ur nordisk mytologi. Atreus, som pojken heter, vet mycket lite om Kratos förflutna, och genom hela spelet pågår en inre kamp hos den väldige mannen som tvingas uppfostra Atreus på hårdaste tänkbara manér samtidigt som viktiga sanningar måste undanhållas.

Förutom huvudkaraktären och den mytologiska premissen är det inte mycket som är sig likt. Hur ska hardcore-fansen reagera på att Kratos kastat kedjesvärden till förmån för den klumpiga Leviathan-yxan, fått kameran låst tätt bakom axeln och slagit sina påsar ihop med en pilskjutande puttefnask som ifrågasätter precis allt här i världen?

En utmanande audiovisuell karamell

Vackert är det, i alla fall. God of War utspelar sig i ett mytologiskt Skandinavien, präglat av höga snötäckta berg, vattendrag och skogsbeklädda dalar. Tekniskt finns det egentligen inget att klaga på; allt från karaktärer till miljö och ljussättning ser fantastiskt bra ut. Särskilt det sistnämnda imponerar stort i jobbet med att göra Midgård till en verkligt levande och kontrastrik plats. Imponerande är också hur exakt läppsynkroniseringen är i de många sekvenser som driver storyn framåt.

Under testperioden används ett nytt surround-headset från Steelseries (test kommer snart!) som fyller våra öron med kråkors kraxande, knarrandet av stövlar mot snö och Midgårdsormens dånande stämma på allra bästa sätt. God of War är en audiovisuell karamell som få kan mäta sig med.

Under de första mötena med de odöda, draugr, märks tydligt en ny tyngdpunkt på taktisk krigföring. Den nya kameravinkeln, Kratos långsammare rörelsemönster och den häpnadsväckande kraften i fiendernas yxhugg gör att du måste tajma blockeringar och Leviathan-svingar med tungan rätt i mun för att ha chans att överleva. Såväl Kratos som Atreus har mäktiga, runbaserade att botanisera bland för att öka oddsen mot specifika motståndare. Striderna känns aldrig enformiga, och det faktum att antalet quick time-baserade händelser minskat är positivit.

Det blir sällan samma mängd fiender som i tidigare spel, men en ny indikator visar om vi har inkommande attacker bakom ryggen. Denna är helt nödvändig tack vare den tightare kameran, och central i ett par quick time-baserade bossfighter. Den klassiska raserimätaren sitter förstås på plats, och när den är full förvandlas Kratos till en mördarmaskin som föredrar att använda nävarna för att dela ut rent ohyggliga slag.

Partnerskapet mellan Kratos och Atreus ger även det en ny dimension till striderna. I början fungerar sonen bäst för att distrahera kraftfulla fiender; pilarna gör inte mycket skada men avlossas på vårt kommando. Allt eftersom parveln växer sig starkare blir hans roll mer påtaglig och till slut ofta avgörande för stridernas utgång. I God of War finns ett relativt primitivt utvecklingssystem som omfattar såväl far som son. Här köper vi nya färdigheter, uppgraderar våra vapen och iklär oss utrustning som ger bonusar inom saker som styrka, försvar och runkraft. Spontant håller dessa element en klädsamt perifer profil, men många av föremålen duj hittar under äventyret känns kanske lite väl oinspirerade.

Intressant värld med härliga karaktärer

God of War är fortfarande inte open-world, och vägen till spelens centrala mål är i huvudsak en linjär upplevelse. Det betyder inte att vi inte får chansen att utforska Midgård på egna villkor. Tvärtom, här finns massor att göra. De olika sidouppdragen och delmålen tar oss till världens olika hörn, och du kan beta av dessa när du vill. Uppgraderingar och viss utrustning kan bara erhållas genom grundligt utforskande av omgivningarna. Det primära färdmedlet under såväl uppdrag som nöjesresor är kanoter, som kan göras an vid specifika platser. Själva sjöfarandet fungerar bra, men kan ibland kännas lite långdraget och “sökt”, och fungerar ofta som en scen för de många viktiga dialoger som utspelar sig mellan far och son.

Miljöerna är kort sagt fantastiska och väldigt skiftande till sin karaktär. Vi får besöka en mängd olika riken, kämpa oss genom lummiga skogar, mörka borgar och igenfrusna helvetesriken. Jakten går över flera parallella verkligheter som kräver utnyttjandet av uråldriga krafter för att ta sig till.

Här någonstans kommer vi till kärnan i God of War. Det dysfunktionella förhållandet mellan gudadräparen Kratos och hans son Atreus, ovetande om sin faders bakgrund, är det som driver hela spelet framåt. Att se den fulla vidden av de bådas sammanvävda öden sakta rullas upp från första parkett är en rörande, engagerande och superbt regisserad upplevelse. Det finns en tanke med varje meningsutbyte, blick och axelryckning dem sinsemellan.

God of War är lika mycket en berättelse om faderskap som om mognad, ansvar och den skiftande synen på gott och ont här i världen. Det hela påminner i mångt och mycket om relationen mellan Joel och Ellie i Playstation-pärlan The Last of Us, och visar med all tydlighet att God of War inte drar sig för att “växa upp” och lämna välbekanta revir.

Det fina i kråksången är att de övriga karaktärerna också är välavvägda och tongivande. En hel drös med gudafigurer, förstås, som oavsett om de verkar i kulisserna eller lägger sig i spelets handling på ett mer direkt sätt lyckas bidra till den mystik och bakgrundshistoria som genomsyrar den nordiska mytologin.

Pusselbonanza och igenkänningsfaktor

När Kratos och Atreus inte slaktar fantasiväsen eller bråkar med varandra blir det en hel del gåtor och pussel att lösa. De börjar enkelt, men blir snart mer sofistikerade och kräver visst gnuggande av geniknölarna att fnula ut. Merparten går ut på att aktivera olika objekt på distans med hjälp av ett kast med Kratos yxa eller en pil från Atreus båge. Är det något vi kan klaga på i God of War så är det frekvensen på just dessa logiska utmaningar. De förekommer lite för ofta, ibland tillför de inget och ständigt saktar de ned tempot i den spännande berättelsen.

Precis som inför alla storsläpp har snacket om nya God of War gått varmt i flera månader. En tydlig oro hos fansen har rört spelets längd. Här kan vi ge lugnande besked och meddela att det tog oss uppemot 20 timmars ihärdigt spelande att klara av huvudstoryn.

En annan diskussion som fått mycket uppmärksamhet är igenkänningsfaktorn. Känns det att det är God of War vi spelar? Jovars, här finns tillräckligt med nostalgiska inslag och tillbakablickar för att få gamla fans att känna sig välkomna tillbaka, samtidigt som du absolut inte behöver ha spelat seriens tidigare alster för att hänga med i storyn. En balans som Santa Monica Studio säkerligen varit noga med att sköta på ett snyggt sätt när de nu tar ut en ny riktning för serien.

Genom att inte sätta siffran 4 efter spelets titel visar utvecklaren att det här inte på något sätt ska ses som en direkt uppföljare till God of War 3. Det handlar i de flesta avseenden om en viktig nystart för en serie som trots allt har 13 år på nacken. Den nya, moderna formulan med tyngre fokus på story och karaktärsutvecklande, taktiska strider samt ett mer intensivt uforskande av den nya spelvärlden passar God of War som handen i handsken.

Omdöme och betyg

God of War-serien har länge haft en särskild plats i våra hjärtan. Det nya spelet är inget undantag, utan lyckas i allt väsentligt komma spelaren ännu närmare med sina relaterbara karaktärer, storydrivna gameplay och mer krävande strider. En riktig juvel, helt enkelt, som ingen Playstation-ägare bör missa.

Fakta God of War

Genre: Action/äventyr
Utvecklare: Santa Monica Studio
Utgivare: Sony
Plattform: Playstation 4
Lansering: 20 april 2018
Pris: 549 kronor hos Dustin.