Så jag började skriva den text du nu börjat läsa, och jag ber genast om ursäkt om den blir för lång och osammanhängande och stötande, men vi är så många engagerade medborgare som skrivit sådana jättemängder av larmande bloggtexter, tidningskrönikor och grävande reportage om våra ledande politikers ofattbara integritetsvandalism under så många år nu, och skiten bara skenar vidare, journalistiken har inte klarat att hålla sig kvar på spåret.
Nu låter jag tangentbordet ta emot min oförställda avsky i några minuter i ett försök att inte bara rekapitulera vad som hänt utan även ge ärligt uttryck för min förtvivlan och frustration. Det innebär säkert att jag kommer att överdriva, men det är en svårfrånkomlig konsekvens av att i åratal ha gapat ”Vargen kommer!” om en flock odjur som alltjämt springer fritt i kostym och dräkt på Rosenbad.
Sverige var en gång världens mest spännande it-land. När industrisamhället hade börjat tappa fart stod en ny, hyperkreativ världselit av visionära ingenjörer och entreprenörer redo att kugga i.
Det var då tre sorglustiga ministrar klapprade in på Rosenbad och kortslöt utvecklingen.
”Vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration”, sa statsministern – och vände en hel generation blivande digitala samhällsbyggare ryggen.
”Vi är inte heller helt oskyldiga, hehe”, flinade utrikesministern om NSA-skandalen – dagarna innan Sverige avslöjades vara Igor med USA:s Frankenstein.
Och här sitter vi nu i ruinerna av ett folkhem som vi åtminstone brukade inbilla oss byggde på någon form av godhet och frihetlig lycka, men där politikerna i ett rus av oförstånd tagit makten över folket, avvecklat rätten till privatliv, låtit främmande makt och skadligt kortsiktig industrilobbyism skjuta svensk rättssäkerhet i sank.
Det hade givetvis börjat lite tidigare än så, med en annan justitieminister, numera i deckarförfattarexil, som for till Vita huset på hemligstämplat besök och därefter ministerstyrde en polisstyrka som en drönarrazzia mot Pirate Bay. När SVT:s Rapport begärde ut mejlkorrenspondensen mellan ministern och USA:s Hollywoodvänliga justitiedepartement hemligstämplade han 700 (!) av dem. Sen läckte ändå Wikileaks ut USA:s tack till Sverige för en lyckad aktion, och det visade sig att regeringen och polisen haft direktkontakt med USA under tillslaget och gett omedelbar tillgång till de beslagtagna servrarna. Varpå den Patriot Act-inspirerade deckarministern, som redan två år tidigare rättsvidrigt lämnat över två egyptier till CIA, avslutade sin tjänst med att servera EU obligatorisk massbuggning.
Sedan röstade vi fram Tre Amigos som ny regering och nu inleddes en ofattbar, oåterkallelig förödelse. Bränder i huvuden, förkolnade rättsprinciper, svart mark under våra svedda fötter.
FRA-lagen kuppades igenom mitt under fotbolls-EM sommaren 2008.
Inte bara ett förvånansvärt samlat svenskt folk, inklusive samtliga berörda organisationer och myndigheter (inklusive delar av säkerhetspolisen och försvaret!), utan även en lång rad internationella organ från amerikanska EFF till brittiska Privacy International hade protesterat mot vad regeringen Reinfeldt ämnade göra. Men när allt kulminerade, med Riksdagshuset omringat av folkdemonstrationer, stod Reinfeldt utspökad i landslagströja på en turistgata i Tyrolen och kluckade glatt med packade, puckade fotbollssupportrar samt höll ett, som Aftonbladet beskrev det, ”tal till nationen” där han sa att ”vi ska vara stolta, men det är inte bara de blågula på planen som har gjort så att det gått bra, utan även de blågula på läktarna”. Den minimala del av befolkningen han träffade i Innsbruck – den som berusat sig på österrikisk bärs och tagit på sig blonda peruker och vikingahjälmar – höll han alltså tal till och hyllade som betydelsefull; dagen efter han sagt att folkprotesterna och ”bloggbävningen” mot FRA-lagen inte haft någon som helst betydelse…
Och så kom den där bevingade sucken, som börjat citeras nu igen efter Snowdens avslöjanden om hur Sverige hållit upp sin bakdörr för NSA:
”Alla tjänar på om debatten lägger sig…”
Därefter följde skandalrättegången mot Pirate Bay, vars grundare fick fängelse och högdramatiska Hollywoodböter för något som nöjesindustrin numera betraktar som viktig marknadsföring och säger sig tjäna pengar på. I Sverige har både Spotify och stora skivbolag offentligt tackat Pirate Bay för den blomstrande digitala marknad de har i dag. Det minsta Sverige borde ha kunnat ge TPB var en genuint neutral rättegång. I stället tryckte man till dem med allt vad man hade i form av polisutredare som tog lobbyjobb hos målsägaren och jäviga domare.
När Karl Sigfrid i Riksdagen frågade sin justitieminister, vars juridiska utbildning och förstånd ryms i ett gredelint kuvert, vad hon anser om att ett polisvittne i TPB-rättegången belönades med ett toppjobb inom filmindustrin, svarade hon:
”Att poliser blir erbjudna anställningar utanför myndigheten tycker jag är positivt, det visar att deras kompetens är attraktiv.”
Den ende (utöver kungen, förstås) som kan matcha sådana citat är utrikesminister Calle Kartbok.
Ni såg kanske pressbilderna på honom i arbetsrummet, dagarna före Obamas statsbesök. Samtidigt som Pentagon displayblinkade av realtidsuppdaterade satellitbilder över Syrien satt Calle med en gustaviansk kopp kaffe i handflatan och låtsades begrunda två viktiga utvecklade papperskartor över Nordafrika och Mellanöstern medan en hel hög med viktiga olästa kartböcker väntade på bordet.
Han ser sig själv som en tech savvy Tintin, med sina ficktweets och sitt uttjatade bluetoothkeyboard till Ipaden, men alla som kan sin Hergé ser ju bara en tecknad serieskurk maktberusad på spionage och skumraskolja och fullständigt ointresserad av vad han själv menar när han kallar Sverige ”internetvänligt”.
Jag tittar upp från skärmen.
Det är måndag kväll, tv-debatten med Reinfeldt för länge sedan slut, familjen har gått och lagt sig. Det värker i mina händer, laptopbatteriet är snart lika tömt på kraft som jag. Jag känner precis som när jag skrev en två sidor lång text om Scientologerna i Expressen förra sommaren – illgärningarna är så många, och på så många olika plan, att de är svåra att fånga samtidigt i en bild.
Men Camp Sweden-Fredde, Calle Kartbok och Tant Gredelin har varit en enda makaber trehövdad tragedi för detta land. Och ingenstans finns det att emigrera. Jag bor kvar med dem i min vardag, i min tv och radio, i min ilska och trötthet, i ett land de börjat styra mot allmän självcensur. De behandlar redan mina tankar som en vardagsrumssoffa att närsomhelst slänga sig i och jag kanske inte ens orkar försöka mota bort dem när det är valår. Deckarsnubben, han som ligger bakom både den bindgalna manga-lagen och datalagringen, sägs ha tröttnat nu på att bli livsstilsplåtad sittande i runda fönster.