För ett tag sedan hamnade jag i det stora debaclet; den första snön. Jag befann mig på Stockholm Central när snön föll som värst, vilket resulterade i inställda tåg och hemgång för samtliga passagerare (jag bor i Uppsala, så jag kom inte hem den kvällen). Jag orkar inte klaga på Banverkets totala oberedskap, istället upplevde jag en av de värsta situationerna i mitt trygga, svenska, skyddad verkstad-liv. Batterierna i mobiltelefonen tog slut. Det låter ofarligt och även om det aldrig var direkt fara för mitt liv blev jag smärtsamt medveten hur beroende jag är av mobilen. Precis innan batteriet tog slut var det en och annan som kom förbi och ville låna min telefon. Jag var förstås tvungen att känna mig dum och säga ”alltså mina batterier…” och alltid få den där fy-fan-vad-han-är-snål-blicken.
Innan batteriet tog slut hade jag frikostigt ringt, chattat och surfat runt till olika sajter från mobiler för att kolla vad som hände i och med snöfallet vi hade blivit förvarnade om i en vecka.
När batteriet var slut kunde jag inte ringa dem jag ville få tag på. Jag behövde meddela att jag skulle sova hos min faster och inte komma hem. Så jag fick köpa ett telefonkort. Det funkade förstås, men det svåra var att göra som förr i tiden: bestämma tider. ”Jag kommer dit klockan tjugo över elva.” Inte ”jag ringer när jag är där.”
Läxan är lärd och jag minns att jag på någon mässa en gång såg nödbatterier som gav 60 minuters extra samtalstid. Jag hade dödat för ett sådant. Nu blir det istället att gå omkring med en laddare på fickan och skaffa ett extrabatteri. Och aldrig mer lita på SJ.
simon.johansson@idg.se
Innan batteriet tog slut hade jag frikostigt ringt, chattat och surfat runt till olika sajter från mobiler för att kolla vad som hände i och med snöfallet vi hade blivit förvarnade om i en vecka.
När batteriet var slut kunde jag inte ringa dem jag ville få tag på. Jag behövde meddela att jag skulle sova hos min faster och inte komma hem. Så jag fick köpa ett telefonkort. Det funkade förstås, men det svåra var att göra som förr i tiden: bestämma tider. ”Jag kommer dit klockan tjugo över elva.” Inte ”jag ringer när jag är där.”
Läxan är lärd och jag minns att jag på någon mässa en gång såg nödbatterier som gav 60 minuters extra samtalstid. Jag hade dödat för ett sådant. Nu blir det istället att gå omkring med en laddare på fickan och skaffa ett extrabatteri. Och aldrig mer lita på SJ.
Simon Johansson, mobilredaktör
simon.johansson@idg.se