Nintendo Switch Sports – ett fenomen i nya kläder

En handfull minispel baserade på kända sporter, ackompanjerat av enkla viftkontroller som alla kan lära sig. Mycket mer än så behövdes inte för att Wii Sports skulle charma en hel värld. Ett koncept så starkt att Nintendo anser att det fungerar lika bra 15 år senare. Och visst har de rätt, på gott och ont.

 

 

Vifta hit, vifta dit

Efter en lång frånvaro är det nu dags att återigen dra på sig träningskläderna och ställa upp i Nintendos lättsamma sporttolkningar. Denna gång är det badminton, tennis, vollyboll, fäktning, bowling och fotboll som står på schemat. Snäppet bättre än Wii Sports, men en märkbar nedgradering jämte de tolv sporter som fanns i uppföljaren Wii Sports Resort. Golf ska i alla fall läggas till som gratis bonus senare i höst.

Å andra sidan går det att hävda att Wii Sports Resort var mer av ett teknikdemo än ett underhållande spel, vilket är raka motsatsen till Nintendo Switch Sports. Här väntar en kontroll som inte försöker imponera eller innovera för fem öre – det är rörelseavkänning på grundnivå. Vilket i och för sig inte är helt dumt då det minskar risken för feltolkade rörelser.

 

Mångkamp på hög nivå

I de flesta sporter räcker det att vifta med kontrollen hyggligt rätt för att nå framgång. I till exempel tennis och badminton rör sig gubben själv, medan fäktning och bowling inte kräver något fotarbete i dessa virtuella tappningar. Enkelheten gör att det känns som 2005 igen, på ett ganska bra sätt.

 

Bland sporterna sticker badminton, volleyboll och bowling ut. De två första på ett positivt sätt, den sista negativt. Badmintonen känns som en snabbare och mer förfinad variant av tennis, och trots den löjligt enkla kontrollen väcks min tävlingsnerv till liv. Volleybollen i sin tur innehåller lite fler taktiska möjligheter än de andra minispelen.

 

Bowlingen har däremot tagit ett steg bakåt jämte Wii Sports. Kontrollen och fysiken är förenklad och strikes ramlar in i strid ström. Det har visserligen tillkommit ett spelläge med diverse hinder på bowlingbanan – men när själva klotrullandet lämnar en del att önska spelar det ingen större roll.

 

Långa bollar på Bengt

Det finns emellertid ett minispel som utmärker sig extra positivt: fotbollen. Istället för halvt planlöst viftande, har spelaren här full kontroll över sin avatar och kan ränna runt fritt på en fotbollsplan i jakt på en alldeles för stor boll. Tänk dig Rocket League men i ett lägre tempo.

 

Viftandet är också begränsat till sparkar, medan hoppande, rusher och passningar använder kontrollens knappar. Det fungerar toppen och är enkelt att komma in i, trots att fotbollen har ett djup som de andra minispelssporterna saknar.

 

Fotbollen är helt klart samlingens stjärna och är riktigt kul oavsett om jag spelar 1 mot 1, 4 mot 4, online eller offline – och till och med själv mot datormotståndare. Faktum är att fotbolls-minispelet är så annorlunda från resten av sporterna att det känns lite malplacerat. Å andra sidan är det knappast något negativt utan lyfter hela paketet.

 

Det enda tråkiga med fotbollen är att den kräver två joycons per spelare, och det är inte alla som har extra joycons hemma. Det är extra surt när kontrollviftande för sparkar lätt kunde ha bytts ut med ett knapptryck – vilket i sin tur hade lett till att till exempel pro controller och liknande kunde ha använts. Men icke.

 

Du får inte vara med och leka!

Det kanske mest anmärkningsvärda med Nintendo Switch Sports är annars att det mer eller mindre bara går att spela med konsolen i dockat läge. Att sporta med en Nintendo Switch Lite är i stort sett bara att glömma. Dels krävs en uppsättning av de rörelsekänsliga Joycon-kontrollern för att kunna tv-spelssporta, men framför allt är de lokala flerspelarmöjligheterna inaktiverade i bärbart läge.

 

Det sistnämnda är i och för sig förståeligt; tänk dig den enorma skaderisken när en handfull, eventuellt överförfriskade, viftsugna personer tränger ihop sig framför den lilla skärmen.

 

Den nya flugan

Det ska dock sägas att flera spelare kan leka tillsammans online, oavsett om konsolen är dockad eller handhållen. Förvånande nog fungerar onlineläget bra, med trettiosju apostrofer efter sig. Det är enkelt att hitta folk oavsett sport, det går snabbt att få i gång matcherna och allt jag har spelat hittills har flutit på utan problem. Dessutom finns ett enkelt progressionssystem där nya kläder och annat kan låsas upp. Kul!

 

Sedan har vi de nämnda apostroferna. Eftersom det är ett Nintendo-spel och online vi pratar om, saknas så klart rykande färska finesser som till exempel röstchatt och möjligheten till turneringar. Det går att möta slumpmässiga personer eller vänner i valfri sport, och det går att ”prata” via ett dussintal ikoner. Sedan är det stopp. Det är inte ens Playstation Portable-nivå, men bättre än inget alls.

 

Kul party med högt inträde

I slutändan är Nintendo Switch Sports ett lagom underhållande partyspel vars rötter, på gott och ont tydligt sitter väl förankrade i Wii Sports. De simpla kontrollerna gör att mer eller mindre alla är välkomna till minispelssportandet, men de gör också att de flesta spelen saknar djup nog att vara något mer än lättsmält underhållning som gör sig bäst i korta doser.

 

Den stora elefanten i rummet är egentligen prislappen. För även om Nintendo Switch Sports kostar någon hundring mindre än mer fullfjädrade Switch-spel, är det ändå snäppet dyrare än till exempel det betydligt mer välfyllda Super Monkey Ball: Bana Mania. Då är det tur att Nintendo Switch Sports har ett fotbollsminispel som nästan kan stå på egna ben.

---

 

Nintendo Switch Sports

Testat: Maj 2022
Genre: Sport/minispel
Utvecklare: Nintendo
Utgivare: Nintendo
Plattform: Nintendo Switch
Storlek: 2 GB