Horizon: Forbidden West – efterlängtad uppföljare lever upp till hajpen

Testat spel: Horizon: Forbidden West
Pris: 649 kronor hos Amazon Sverige (PS5) eller 499 kronor hos Amazon Sverige (PS4)

 

Fem år efter att Horizon: Zero Dawn slog oss med häpnad är uppföljaren Forbidden West äntligen här – nu på en betydligt mer kraftfull konsol. Rötterna sitter emellertid fortfarande fast i den nio år gamla Playstation 4; är det något som fäller äventyret?
Horizon: Forbidden West sätter sin anfang mer eller mindre direkt efter sluttexterna i föregångaren Horizon: Zero Dawn. Hjältinnan Aloy har precis räddat världen från en annalkande undergång, arrangerad av en tusenårig artificiell intelligens. Men i stället för att fira den stora segern tvingas Aloy ge sig i väg, tyngd av det faktum att hon är den ende som kan stoppa den röta som sakta men säkert fördärvar allt liv på planeten.

 

Fortsättningen följer

Eftersom Horizon: Forbidden West bygger vidare på både handling och karaktärer från Zero Dawn, är det i stort sett ett måste att spela igenom föregångaren för att kunna hänga med i den spännande storyn. Även om Forbidden West inleds med en kort sammanfattning av det första spelet, lär de flesta oinsatta sitta som ett självlysande frågetecken efter den sekvensen.

Där en stor del av Zero Dawn handlade om att nysta upp vad som egentligen hänt med världen och vem Aloy är, fokuserar berättelsen i Forbidden West på de omvälvande vändningar som skedde under föregångarens avslutande timmar. Vändningar som tar ny fart i landet till väst – och fortsätter att överraska stort. Men som sagt, utan att vara någorlunda uppdaterad av händelserna i Zero Dawn kan berättelsen falla platt.

 

Uppföljare av bästa sort

En annan anledning till att spela Horizon: Zero Dawn är att det är ett förbaskat bra spel. I alla fall tills du har tagit dig an denna uppföljare. För även om seriens första äventyr har åldrats med värdighet, är det uppenbart att utvecklaren Guerilla har lyssnat på den kritik spelet fick och bockat av alla klagomål.

 

Striderna har slipats till och är ännu roligare; mycket för att vapenval, ammunitionstyper och upplåsningsbara förmågor spelar en större roll. Spelvärlden har också fått en stor skopa kärlek, där enkla sidosysslor som att klättra upp för raserade byggnader, utforska ruiner och slå ut fiendeläger är betydligt mer spännande än tidigare. Inte minst de pusselfyllda ruinerna, där vissa av dem skulle platsa som minitempel i valfritt Zelda-äventyr. Även bestigandet av de ståtliga Tallnecks bjuder på oväntade överraskningar.

De största förbättringarna hittas däremot i de regelrätta sidouppdragen. Här slår inte Forbidden West bara föregångaren på fingrarna, utan även alla andra äventyr som utspelar sig i en öppen värld. Några nonsensuppgifter som att gå till en viss plats eller döda ett visst antal fiender syns i regel inte till; alla sidouppdrag har en bakgrund och mening – och de som behöver hjälp av Aloy är alla genomarbetade karaktärer med en egen personlighet och syfte. En minst sagt välkommen utveckling jämte Zero Dawns sömnpiller till sidoberättelser.

 

En levande värld

Det är just känsla av liv som imponerar i Horizon: Forbidden West. Oavsett om vi besöker livliga byar, rester av små läger, ombyggda ruiner eller tillhåll i trädtopparna känns allt som en naturlig del av spelvärlden. Inget sticker ut på fel sätt, inte ens de människor som befolkar byar och platser. Tvärtom.

 

De karaktärer vi talar med, både för huvudstoryn och sidouppdrag, känns ovanligt levande. De har alla ett eget utseende, bakgrund och beteende. Egna röster och rörelsemönster. Inledningsvis blev vi överrumplade av att karaktärer som är så uttrycksfulla plötsligt dör. Det är inte helt lätt att greppa hur en liten sidokaraktär kan, till utseende och manér, vara mer genomarbetad än huvudpersonen i många andra spel.

Visst finns det också gott om datorkontrollerade sidofigurer vars ordförråd börjar och slutar vid ”hej”, men även dessa är mer välgjorda än brukligt. De knatar runt i sina virtuella liv, äter mat, släpar kistor eller jobbar på sågverk. De förgyller byar och läger på sitt sätt.

 

Gnistrande snö och vinande ökenvindar

Självklart spelar även den makalösa grafiken stor roll när det kommer till känslan av att spelvärlden sprakar av liv. Växter som svajar i vinden och reagerar på Aloys rörelser. Damm och partiklar viner genom luften när vinden tar i.

 

Vi får njuta av vackra solnedgångar på ljuvliga sandstränder. Besöka lummiga skogar möter snöfyllda berg. Utforska kusliga grottor och futuristiska bunkrar. Häpnas över övervuxna slagfält där rostiga pansarvagnar frusit i tiden i sin strid mot dåtidens robotarmé.

Vitt skilda miljöer som ändå känns som en enhetlig värld. En värld där varje kvadratmeter är fylld med ett överflöd av fina detaljer i allt ifrån byggnaders golv till löven på marken och rosten på gamla maskiner. Världen i Horizon: Forbidden West liknar ingen annan.

 

Mer är inte alltid bättre

Allt är emellertid inte positivt med den stora boosten av detaljer i miljöerna. På minuskontot hittas främst en del grafikbuggar. Det är inget överdrivet allvarligt, men grafiska detaljer som plötsligt ploppar fram eller vissa flimriga bakgrunder syns lite väl frekvent.

 

Ett annat problem är att de mer välfyllda byarna eller klättervänliga ruiner kan vara krångliga att navigera. Dels att hitta rätt, men främst för att vi råkar ramla av platåer och liknande – för att sedan halvfastna i trånga utrymmen under strukturen. Vi har alltid lyckats krångla oss ut relativt enkelt, men likväl frustrerande när det sker.

De flesta irritationsvrål som den detaljrika världen framkallar sker däremot i de allra mest intensiva striderna. Det är fantastiskt kul att i sista stund slänga sig ur vägen för en rusande ilsken robotgris, för att i nästa sekund pumpa den full med frysbomber och syrapilar – innan vi siktar in oss på den mekaniska bestens svaga punkter med våra pilar.

 

Vad som däremot är mindre kul är att i sista stund råka kasta sig rakt in i en liten mur, ett träd eller ett gäng höga buskar som blockerar vår vy. I stället för en snygg undanmanöver tappar vi bort oss i någon sekund, blir nedtrampade, förnedrade – och blir av med en redig bit av hälsomätaren. Lyckligtvis är det något som ofta går att undvika med lite försiktighet och planering innan striden.

 

Mellan generationer

Vid sidan av de nämnda klagomålen finns det inte mycket att anmärka på i Horizon: Forbidden West. Det ska dock sägas att det fortfarande har sina spelmässiga och tekniska rötter i föregångaren. Det rör sig om finslipning, förbättringar och nya inslag snarare än revolutionerade nyheter byggda på kraften och tekniken i Playstation 5.

Men så finns ju faktiskt spelet på Playstation 4 också. Och för de som inte lyckats få tag på Sonys nya konsol ännu väntar en gedigen upplevelse som står bra på egna ben. De största skillnaderna är lägre upplösning, avsaknad av en hel del grönska och vädereffekter, betydligt färre detaljer i texturer – och inte minst minutlånga i stället för sekundlånga laddningstider. Inga jätteskillnader med andra ord, men det råder ingen tvekan om att äventyret gör sig bäst på Playstation 5.

 

Mer än en vanlig uppföljare

Men oavsett vilken konsol som står vid tv:n är Horizon: Forbidden West ett alldeles utmärkt äventyr. Där ettan bjöd på en karismatisk huvudperson, underhållande strider, vackra miljöer och en spännande berättelse, levererar tvåan ett än mer komplett och varierat paket.

 

När vi rider över de vida fälten, klättrar i berg, utforskar grottor, letar hemligheter, besöker byar, löser pussel och kämpar mot mekaniska bestar tänker vi inte bara på Horizon: Forbidden West som en utmärkt uppföljare, det för också våra tankar till klassiker som Uncharted, Zelda och Metroid.

 

Horizon: Forbidden West

Testat: Februari 2022
Genre: Äventyr
Utvecklare: Guerrilla
Utgivare: Sony
Plattform: Playstation 5, Playstation 4
Testat på: Playstation 5
Storlek: 98,4 GB
Pris: 649 kronor hos Amazon Sverige (PS5) eller 499 kronor hos Amazon Sverige (PS4)