Glöm de slitna och mörka tunnlarna från de två föregångarna. I Metro Exodus har utvecklarna 4A Games använt sitt kunnande, och kraften i de nu visserligen ganska gamla konsolerna, för att måla upp en stor halvfri värld full med liv. Visserligen ett postapokalyptiskt, förvridet och förstört liv – men liv!

Ta tåget till postapokalypsen

I Metro Exodus lämnar vi Moskvas tunnelbanesystem och tar oss till ytan. Där väntar en delvis vidöppen värld som inte längre enbart består av krig och fallande atombomber. Kriget har emellertid lämnat tydliga spår och de människor som överlevt på ytan har knappast ordet ”humant” som ledord. Det är en daglig kamp för att överleva, oavsett om hotet består av vattenbrist, muterade odöda eller andra människor.

Det är i denna värld som Artyom, några medsoldater från de tidigare spelen och en handfull andra överlevande ska försöka hitta ett nytt hem. För att ta sig fram i de farliga landskapen tar gruppen hjälp av det kraftigt modifierade ångloket Aurora, ett fordon som också fungerar som ett tillfälligt och oförskämt mysigt hem. Ett hem som växer under äventyrets gång och används på ett utmärkt sätt för att göra karaktärerna mer levande utanför de vanliga stridssituationerna.

Vägen mot målet är som väntat inte spikrak och under resans gång måste gruppen stanna för att till exempel få bort bråte från spåret eller samla in mer kol och vatten. Det är vid dessa stopp som spelaren kan utforska relativt stora och helt öppna områden som är fyllda med både huvudmål och sidosysslor för den äventyrslystna.

En öppen värld på rätt sätt

Att slänga in en stor öppen spelvärld är dock allt annat än ett framgångsrecept, speciellt inte för ett så pass narrativt drivet spel som Metro Exodus. Lyckligtvis har 4A Games knåpat ihop en värld som är fylld med historier istället för opassande nonsenssysslor i drivor. Här finns inga mätare som ska fyllas eller baser att ta över enbart för sakens skull.

Visst, vi får fortfarande order om att undersöka specifika platser och ibland ska triviala föremål hämtas, men eftersom uppgifterna vanligtvis har en koppling till spelets berättelse känns det i stort sett alltid meningsfullt att utföra dem. Tack vare de genomarbetade sidokaraktärerna riskerar vi våra virtuella liv för att vi vill, inte för att spelet säger åt oss att göra det.

Att huvuduppgifterna i varje område utspelar sig på mer linjära platser gör också att spelupplevelsen blir både fokuserad och varierad. Det märks att extra kraft har lagts på just dessa platser och de bjuder på många minnesvärda stunder. Det är också här vi hittar större delen av de skräck- och överlevnadselement som serien alltid har byggt på. Och på tal om skräck; alla med spindelfobi bör hålla sig långt borta från Metro Exodus.

Utforskning uppmuntras

Vid sidan avuppdragen finns det också flera platser i varje område som är helt valfria att utforska. Att det, åtminstone på svårighetsgraden normal, är möjligt att spara i stort sett när som helst gör också att utforskarsuget aldrig behöver tyglas. Ser du ett torn som ser lika inbjudande som farligt ut? Det är bara att spara precis innan du går dit.

Såvida du tar det försiktigt och inte vandrar in i outforskade områden med en trasig gasmask, ett ammunitionshölster som gapar tomt och slitna vapen brukar det emellertid inte vara någon större fara. Det finns också gott om möjligheter att ta sig an situationer på olika sätt, såsom flera vägar in i byggnader och att tiden på dygnet kan användas till din fördel. Att smyga fram med nattens mörker som skydd är ofta en bra idé, även om glupska monster vandrar över slätterna efter midnatt.

På huk i mörkret, eller kuta och skjuta

Överlag fungerar just smygandet ovanligt bra i Metro Exodus. Att använda mörker, skydd och tysta vapen till din fördel räcker långt. Att spela på så sätt är dessutom ruskigt stämningshöjande, inte minst tack vare den utmärkta ljudbilden. Fotsteg, oljud och väsanden – allt får pulsen att dunka lite extra.

Om du vill strunta i allt vad försiktighet heter och istället kuta rakt in i första bästa vaktpost med dragna vapen är det också ett möjligt tillvägagångssätt. Med tanke på att ammunition är en bristvara och att Artyom inte tål många träffar innan han går ner är det däremot en ganska usel taktik. Att fienderna är duktiga på att försöka ta skydd och flankera dig gör inte saken lättare.

Skjuta eller laga, det är frågan

Själva skjutandet är det däremot inget fel på. De hemmasnickrade vapnen bjuder på en rejäl kick och låter minst lika bra. Varje vapen går också att uppgradera och anpassa på en rad olika sätt; vill du ha ett mörkersikte eller bättre zoom på din Kalasjnikov eller ska pistolen vara anpassad för närstrid eller avståndsattacker? Valet är ditt.

Vapnen måste dessutom rengöras kontinuerligt för att inte tappa kraft – men eftersom material är begränsat måste du ofta välja mellan att rengöra vapen, knåpa ihop mer ammunition, tillverka hälsopaket eller laga din gasmask.

Fin teknik i dubbel mening

Det som överraskar mest i Metro Exodus är dock den tekniska biten. De öppna miljöerna är ofta ruskigt vackra att blicka ut över, medan inomhusområdena är fyllda med detaljer som ger varje litet rum liv. Även karaktärsmodellerna är välgjorda med genomarbetad design på allt ifrån ansikten till kläder.

Den utmärkta hdr-implementeringen som framför allt ger nattmånens lyster ett stort lyft är ett annat plus. Sällan har en månskenspromenad längs med en uttorkad strandkant varit så lockande, trots flygande mutantfän några få meter bort.

Skavanker finns dock för den som letar. Framför allt är vissa inomhusmiljöer lite väl svårtydda och grumliga, en hel del mindre buggar irriterar och röstskådespeleriet är snällt sagt ojämnt. Ett annat irritationsmoment är när fiender lyckas se Artyom rakt genom solida objekt på flera meters avstånd, medan de ibland inte ens reagerar om han vandrar ut två meter framför deras näsor. Den inledande laddningstiden är också värd att varna för.

Ett spännande äventyr dränkt i atmosfär

Metro Exodus är ett äventyr där atmosfären får sitta i förarsätet. Spelupplevelsen glänser när vi utforskar varje vrå och hittar böcker, kassettband, döda kroppar och förfallna byggnader som alla berättar en historia om en svunnen tid.

Oavsett om vi springer genom en sandstorm, försiktigt navigerar en roddbåt över monsterfyllda vatten eller infiltrerar banditläger med hjälp av nattens mörker är stämningen på topp. Ibland fallerar illusionen, framför allt när vi stöter på buggar, måste spela aggressivt eller går vilse i otydliga miljöer, men i det stora hela är det små problem som kan förlåtas.

Metro Exodus är inget för de som vill ha hjärndött skjutande i samma stil som Call of Duty eller Battlefield. Om du däremot vill ha en mix av Fallout och de senaste Wolfenstein-spelen, kryddat med en god skopa skräck – då är det här spelet för dig.

Omdöme

Metro Exodus gör det mesta rätt och är vida överlägset sina föregångare på i stort sett alla punkter. Den halvöppna världen är kärleksfullt uppbyggd, likaså interaktionen med sidokaraktärerna. Det som utmärker sig mest är emellertid den täta atmosfären som hela tiden får oss att sitta på helspänn. Även om det finns en del skavanker som gärna får slätas ut, lyckas 4A Games med relativt små medel överglänsa jättar som Ubisoft och Bethesda.

Fakta Metro Exodus

Genre: Action
Utgivare: Deep Silver
Utvecklare: 4A Games
Format: Playstation 4, Xbox One, PC
Testat format: Playstation 4 Pro
Pris: PC: 498 kronor hos Spelbutiken. PS4: Från 499 kronor hos Prisjakt. Xbox: Från 499 kronor hos Prisjakt.

Spelvärlden är magnifik.
Oväntat genomarbetade karaktärer.
Utmärkt blandning av halvöppen värld och trånga korridorer.
Härlig känsla i de flesta vapen.
Lyckat uppgraderingssystem.

Ibland gör otydlig grafik att vissa inomhusmiljöer blir svårnavigerade.
Ojämnt röstskådespeleri och många utdragna konversationer.
Den inledande laddningstiden är inte rolig.
Närstrider blir lätt röriga.
En hel del mindre buggar.