M3 testar LG KE850 Prada

Prada är det italienska modeföretaget som mest gjort sig känt för deras exklusiva väskor. Därför blir vi faktiskt besvikna när vi märker att den medföljande väskan till Pradatelefonen är en ful, fyrkantig kloss i plast. I normala fall hade vi inte brytt oss om väskan, men till den här telefonen är den faktiskt riktigt användbar.

 

Som ni säkert vet så finns det inte många knappar på Pradaluren, istället sköts allt genom en stor och rymlig pekskärm. Istället för att pilla med en penna så är den istället gjord för att reagera på dina fingrar, något som i de allra flesta fall fungerar utmärkt. Det enda vi hakar upp oss på är en något slö scrollfunktion i adressboken och att skärmtangenterna verkar sitta något i osynk. I början händer det ofta att du trycker på knappen under den tilltänkta, men det handlar mer om hur du har telefonen vinklad så det är mest en vanesak. Dessutom kan skärmen upplevas som lite mörk vid vissa tillfällen.

 

 

Designlur numero uno
Funktionsmässigt är den identisk med en annan designlur från LG, nämligen Shine. Däremot har Pradaluren bättrat sig på ett antal punkter där vi inte riktigt gillade den stålblanka föregångaren.

 

Kameran ligger på två megapixel och har optik från Schneider Kreuznach, vilket dock inte lyfter bildkvaliteten till några större höjder. Mediaspelaren är den samma, det vill säga lite småbökig, men fullt godkänd. Fortfarande måste spelaren minimeras via mp3-knappen, men LG verkar ha tagit åt sig av kritiken och lagt till en knapp för att minimera spelaren inifrån programmet. Tack för den.

 

Något som har blivit ljusår bättre är gränssnittet. För det första styrs det genom stora och tydliga knappar på skärmen vilket bara det gör det hela mer logiskt än vad vi är vana vid i LG-telefoner. Dessutom har Prada fått vara med och bestämma när det gäller utformningen av såväl upplägg som det grafiska godiset och det gör definitivt gränssnittet till både det snyggaste och mest lättanvända vi sett i en LG-lur.

 

Flottmagnet
Precis som företagets äldre designlur, Chocolate, medföljer en putsduk eftersom den högblanka ytan lätt blir rejält flottig och full av fingeravtryck. Inte lika illa som Chocolate, men bättre än snittet.

 

Telefonen i sig är ungefär lika stor som en vanlig candybar-nalle med skillnaden att du egentligen måste använda väskan om du vill undvika repor på telefonen. Den är hyfsat platt och de få knappar som finns är helt okej att använda.

 

Behöver vi ens nämna att det är fruktansvärt läcker?

 

En positiv överraskning är talljudet, som är riktigt bra och långt över genomsnittet. Istället för något halvmetalliskt och hårdkomprimerat upplever vi ljudet som riktigt nyansrikt och luftigt.

 

Sex tusen spänn för en telefon är inte ovanligt idag, men då handlar det om smartphones som kan göra allt utom att rosta bröd (eller fixa ett svenskt tangentbord). Det enda uppseendeväckande som drar upp priset här är egentligen pekskärmen. Däremot känns telefonen inte dyr på samma sätt som många andra telefoner skulle ha gjort. Det är en exklusiv telefon som ska inge en riktig lyxkänsla i samma stil som Nokias 8000-serie så priset spelar mindre roll.

 

Vad vi däremot hade velat se är mindre plast på en så pass dyr telefon. Det kanske är en italiensk trend med plast, men pianolackad aluminium eller stål hade känts betydligt lyxigare som skal. Därmed inte sagt att den känns störande plastig.
LG Prada är lyxig, exklusiv, dyr och relativt ny i sitt sätt att kontrolleras. Den har inga lysande funktioner, men står sig rejält mycket bättre än vad många andra lyxtelefoner gör. Lite mindre plastig och vi hade höjt den till skyarna, nu är den istället bara riktigt bra med extrem vill-ha-faktor.

---

+
Grymt snygg
Gränssnittet
Talljudet

 

–
Lite oexakta knappar
Aningen mörk skärm
Lite plastig

 

=
Den är inte perfekt, men den tillför något nytt till en stagnerad mobilmarknad och den gör det dessutom med svårslagen stil och elegans.

 

Form/design 9
Ljudkvalitet 9
Bildkvalitet 6
Funktioner 5
Användarvänlighet 7
Prisvärde 6

 

Totalt