17 augusti var en stor dag för Apples svenska pr-avdelning. Då ägnade Sveriges största morgontidning, Dagens Nyheter, ett uppslag i kulturdelen åt att okritiskt hylla Apples Ipod. Eller förlåt - jag menar iPod som DN varumärkestroget skriver.
Samma kväll ringde min DN-läsande, prylointresserade pappa:
– Anders, en sådan där Ipod. En sådan skulle jag vilja ha.
Anders Engström
Nyhetsredaktör, M3
anders.engstrom@idg.se
Jaha, kanske du tänker, har inte M3 genom åren ägnat åtskilliga spaltmeter åt just hyllningar av Ipod? Jodå, men våra hyllningar har baserats på just Ipods förtjänster och bygger på att vi har jämfört spelaren med dess konkurrenter. I Jan Gradvalls artikel finns inga alternativ. Ipod är ett kulturfenomen och med hjälp av boken ”iPod, therefore I am” förvandlas spelaren från en kommersiell produkt till en ren kulturgärning. ”iPod är alltså resultatet av två hängivna musikkonsumenter – det är mer än man kan säga om vissa internationella bossar på skivbolagen”, skriver Gradvall och får den skicklige affärsmannen Steve Jobs och Ipoddesignern Jonathan Ives att framstå som idealister. Två musikglada pojkar som skapat Ipod för att frälsa världen eller bara av den praktiska anledningen att Steve Jobs vill ha plats för hela sin samling Bob Dylan bootlegs (jodå, enligt Gradvall har Steve Jobs ”gått så långt i sin Dylan-vurm att han till och med varit på dejt med Joan Baez”).
Jag är också fascinerad av kulturen kring Ipod. Jag har läst om och bevakat fenomenet sedan den första spelaren dök upp (ja, till och med testat de hårddisk-mp3-spelare som kom före Ipod), förtjusats av spelarens smarta design och enkelhet. Klart att fenomenet hårddisk-mp3-spelare förtjänar en kulturartikel, men då ska det vara en artikel med sans och balans.
Den 17:e augusti var en stor dag för svenska Apple – men också ett nederlag för DN.
Samma kväll ringde min DN-läsande, prylointresserade pappa:
– Anders, en sådan där Ipod. En sådan skulle jag vilja ha.
Nyhetsredaktör, M3
anders.engstrom@idg.se